Ojämn berg- och dalbana

Det mesta med allas vår vardag går sin gilla gång. Det är mindre förändringar nu än under normala omständigheter eftersom vi mestadels sitter hemma. Vi försöker göra tjänst så gott det går via Whatsapp mm, vi håller mötena med Skype, vi tar nån promenad och sitter och tittar på havet nån stund. Joel har varit den som farit med grannarna in till stan för att handla, och däremellan kan vi fylla på med nödvändigheter från Costambars egen minimarket. Och så myser vi med katterna förstås, våra alldeles egna psykologer. 

Sen mitt i allt gör färden en oväntad tvist. Som när det pålystes efter ett möte nyligen att när vi kan återgå till att hålla våra möten i Rikets sal så ska vår församling börja ha sina möten i San Marcos. Det kändes lite som när berg- och dalbanan plötsligt störtdyker och väl där nere får man sig en rejäl kalldusch. Jag vet att många av vännerna delade min känsla. För de senaste åren har ju det stora samtalsämnet varit när vi ska få vår nya Rikets sal, när det ska bli bygge. Ingen hade förväntat sig denna lösning. 

Visst, San Marcos har en ny, stor och fin sal som de är de enda att använda. Och givetvis vill vi göra bra bruk av de ekonomiska medel som kommer in till organisationen. Så långt är jag med. Men de allra flesta av våra vänner i Javillar har inga fortskaffningsmedel. De har inte heller de ekonomiska förutsättningarna att betala vad allmänna transportmedel kostar tur och retur till San Marcos. Skulle de välja att gå innebär det en timmes promenad enkel väg längs galet trafikerade gator. Och visst, de flesta är inställda på att ta sig till sina möten även om de så måste ”krypa på knäna” som en syster uttryckte det. Men de som inte är lika starka då? Och hur blir det med alla studier?

Så kom kalldusch nummer 2 strax efter; vi kan inte längre ha mötena på lördagar, för det har San Marcos. Vi ska börja ha söndagar kl 10. Vad är problemet med det kan man ju undra. Ja, för de flesta är söndagen den enda lediga dagen. Därför har också våra möten för tjänst på söndag förmiddagar varit de med bäst uppslutning, för många har det varit deras enda chans att gå ut i tjänst under veckan. Så om du tänker dig in i scenariot; du är en mor med flera barn och din man är inget vittne. Du har jobbat hela veckan, och när söndagen kommer gör du barnen i ordning för att ta dem till mötet. Vi kan bara hoppas och be att ni slipper att gå. I så fall kanske ni kommer er hem strax efter 12. Då är alla hungriga och väntar ivrigt på den där lunchen som du förmodligen steg upp extra tidigt för att hinna förbereda. När alla ätit och du diskat bort, siestan lockar och det är den enda eftermiddagen du kan spendera med man och barn... vad är oddsen att du tar dig ut i tjänsten? 

Nu ska vi förstås räkna in Jehova i den här ekvationen också, och det faktum att ingen vet när eller ens OM vi kommer att kunna återgå till möten i Rikets salar igen. Våra inbjudningar till Minneshögtiden i år sa ”San Marcos”. Oroade det vännerna? Ja. Höll vi Minneshögtiden i San Marcos? Nej. Så som med allt annat just nu, vi får bara vänta och se vad det blir. 

Detsamma gäller vår flygresa. Den ombokade resan de gav oss blev också avbokad, och vi har inte fått något nytt alternativ. Ironiskt nog kommer vårt ursprungsflyg den 18/5 att gå, men som ett evakueringsflyg i Franska ambassadens regi. Så vi som betalat Air France för biljetter på det flyget redan förra sommaren får inte följa med. Såvida vi inte får en köplats och betalar ytterligare 750€/pers bara för att ta oss till Paris... 🤨 Nåja, vi får träna på att acceptera sådant som är utanför vår kontroll, och det går ju ingen nöd på oss här där vi är än så länge. Barnabas och Simba verkar dock vara de verkliga vinnarna i allt det här. 😻😉