Uppdatering

 Det blev inte plan b. Vi kommer att behöva flytta ut innan vi åker till Finland. Men nu vet vi åtminstone vart. Och det blir inte inom Costambar, det blir Cafemba, ett angränsande område. Vår syster Millie, som blev änka ifjol, bor i ett hus med en liten lägenhet på övervåningen. Ursprungligen hade hon tänkt hyra ut till Scott o Michele men det fungerar inte med deras lärarjobb online. De skulle störa varandra när de jobbar samtidigt. Så då dök tanken upp att vi skulle kunna bo där för en säsong. Lite win-win egentligen, för Millie vill gärna ha nån i huset och är mer än nöjd att få dit sin "son" Joel.

Efter många om och men fick vi äntligen resan bokad också. Det blev lite tidigare än vi tänkt, och inte från Puerto Plata. Gearys nappade på förslaget att köra ner med oss och ta en natt på ett airbnb, så vi kunde boka en förmånligare enkelresa från Punta Cana (5,5 h bort). På så vis kan vi förmodligen boka tur och retur från Finland till hösten, vilket borde vara billigare och behändigare. 

Det enda riktigt osäkra kortet nu då fortfarande är ju Simba. Kanske kan han flytta med oss till Millies, men det är inte ett idealiskt område för en katt. Vi får se hur det löser sig. Om 2,5 veckor ska vi vara på väg härifrån och det är en hel del att ta tag i innan dess 😥 Det känns skönt att vi inte svävar i så mycket ovisshet längre men vi uppskattar alla böner som hjälper oss igenom allt det praktiska och känslomässiga också 🙏😌💖 Vissa dagar går bättre, andra känns som en riktig sorgeprocess vad gäller det som varit vårt hem i snart 7 år. 

Limbo

"En obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända". Så beskriver man "limbo" nuförtiden. Och det är ganska precis där vi befinner oss just nu. Men vi har haft lite annat för oss innan vi hamnade här...

Broadcasting med tjänstegruppen! Ett par till droppade in när vi börjat titta, så det var 100-procentig uppslutning. T o m Nelly som är i USA för tillfället anslöt via Zoom 😊

Efter programmet blev det "picadera", lite snacks och annat mumsigt. Vi hade en riktigt trevlig kväll tillsammans.

Vi drog nytta av tisdagskvällen eftersom vi inte hade något möte på grund av sammankomsten.

Till sammankomsten åkte jag med Diurka, här även med Viviana från vår senaste pionjärskola.

Joel fick sig en kopp kaffe före programmet av våra omtänksamma extraföräldrar (två av dem 😅)

Ett riktigt hjärtligt skratt tillsammans med Ada som förevigades

Javillar fick två nya systrar, Sonia...

...och Grimilda. 

En liten upptäcktsfärd i våra omgivningar. Tog en bild på denna numera öde strand, som före pandemin var en av de lyxigare VIP-stränderna för hotellområdet intill Costambar. 

På Costambar-sidan, uppe på en platå, gick några hästar och betade. Det här är ett av våra härliga grönområden där man tydligen vill börja sälja tomter och bygga lyxvillor. Inom några år med denna utveckling kommer Costambar att bli nåt slags Beverly Hills, som bara rika knösar kommer att ha tillgång till 😢

Här var det banan-paus med tjänstegruppen i söndags 😎

Så efter detta axplock av godbitar återgår vi till vårt limbo...

För en dryg vecka sen kom vår hyresvärd hit för avveckling, vårt nya kontrakt mm. Vi har ju till viss del varit beredda på att huset kan sälja när som helst, men med tanke på hur galet många hus som är till salu här i knutarna just nu kände vi oss hoppfulla om att försäljningen skulle kunna ta ett tag. I onsdags fick vi dock veta att det finns en till synes seriös köpare och Arnaud hade förhoppningar om att de skulle skriva kontrakt antingen igår eller idag... Det verkar inte ha hänt, än. Men blir det av före 1 maj så har vi 30 dagar på oss att utrymma. De nya ägarna vill i så fall göra stället till ett airbnb.

Som en plan B hade han även ett par som skulle börja med att hyra övervåningen, till en hög hyra, för ett helt år. Det alternativet skulle låta oss vara kvar ett år till med det nya kontraktet, givetvis något vi fortfarande hoppas på. Men det är mycket spring av och an med mäklaren och andra, så vi vet inte riktigt vad som är på gång, kanske inte Arnaud själv heller.

Vår första tanke när hotet om en 30-dagars evakuering hotade var att ge bostadsalternativen inom Costambar en vecka. Skulle vi inte hitta nåt rimligt boende till en rimlig hyra så skulle vi avveckla helt och hållet och flytta till Finland. Sån här ovisshet är tärande för oss och det kändes som att det får räcka nu. Men ganska fort insåg vi att vi det inte ger tillräckligt med tid för att processa det hela, varken för oss eller vännerna. Efter över 15 år här kan vi inte säja tack o hej på bara nån vecka. Att bara nämna alternativet fick flera att börja gråta. Så vi fick tänka om.

Vi bestämde oss för att det måste bli en säsong till, åtminstone. Skulle vi få vissa saker att falla på plats vad gäller boende både här och under somrarna i Munsala så finns möjligheten till en förlängning. Men annars får nästa säsong bli den sista. Det ger oss tid att avveckla och att processa allt även känslomässigt, i någon mån i alla fall. Måste vi bo i en sämre lägenhet (svårt att uppgradera från denna 🙈) så kan vi hantera det i en säsong. Men att få vara kvar i den här ett år till vore ju underbart.

Säljer huset eller inte, och vad blir det av oss? Vi sitter som på nålar och väntar på besked. Under tiden försöker vi få fatt i biljetter för hemresan som bör ske inom en månad (osäkerhet nr 2) och tänka ut en lösning för Simba (osäkerhet nr 3). Och allteftersom det svarta nystanet i min mage håller aptiten borta kan jag börja använda kläder som varit lite tajta den senaste tiden 😝

Så vi ber, och våra vänner ber, och de besöker oss, ringer och skickar uppmuntrande meddelanden och hjälper oss att hålla oss ovanför vattenytan, precis som Jehova har lovat att det ska vara. Får vi inte den lösning vi hoppas på kommer han att hjälpa oss att få ihop det på något vis. Det vet vi. Men att inte veta när och hur är ändå ganska tärande. 

För att avsluta det hela med nånting positivt, här kommer en bild från ett av mina studier häromveckan 😻

Vi hörs igen när vi vet nåt mera!

Las Cuevas del Gallo

 Här kommer några bilder från vår utflykt uppe i El Cupey!

Vi tog oss fram längs kostigar som varit bara lera men sedan torkat upp, så man fick kolla ordentligt var man satte fötterna.

Mateo, en broder i vår församling, var vår guide. Han växte upp i de här omgivningarna och känner till alla detaljer i området, inklusive vartenda fruktträd som han klättrade upp i. 

Sound of Music a la Dominicana 😆

Framme vid stora öppningen, där en bäck rinner igenom klippan

Det fanns många utrymmen att utforska, på olika höjder. 

Mateo ville definitivt att vi skulle följa med in igenom en kolsvart spricka till en annan grotta. Väl därinne med bara mobilernas ficklampor att lysa med triggade vi igång hundratals fladdermöss som lät som en gigantisk fläkt ovanför våra huvuden. Var vi än lyste kröp det kackerlackor och andra baggar, och jag är rätt säker på att Mateo var den enda som njöt av den situationen.

Förutom Mateo och hans fru Magdalena kom Jefry med oss från Javillar. Uppe vid Mateos föräldrar hakade hans två syskonbarn på, och hunden Mancha skulle envist följa med!

Här stannade vi till innan vi började traska tillbaka igen. Mateo var den enda som tog sig ett dopp, för han ville hitta flodkrabbor. Hans dykande förblev resultatlöst.

Smått och gott från naturen:

Higueros, kan bli stora som vattenmeloner men är inget man äter. Däremot går de att kapa itu, skrapa ur och torka för att använda som t ex skålar. De mindre kan man göra maracas av, ett slags rytminstrument vanligt inom latinamerikansk musik.

Så här växer pitahaya, eller drakfrukt. Fast de såg vi inte vilt i naturen utan hos Mateos föräldrar.

Ett litet fågelbo med två små ägg i.

Naranja agria, eller surapelsin. Går att göra juice på om man sötar den, men används ofta till att göra vinäger eller till att tvätta och möra kött.

Kokosäpple kallas den lilla kärnan för, och den var verkligen till konsistensen som ett äpple men med kokossmak. De kan vara mycket större också, men Mateo sa att de mindre är godare.

Dekorativa blad längs vägen.

På väg tillbaka när solen börjat sjunka.

Vyer över bergen.

De här var några av de frukter vi fick med oss hem. De första tre är olika citrusvarianter och den sista kallas nispero. Den är väldigt söt, med lite persikoliknande fruktkött. Nåt annat vi smakade var palmhjärta. Vi skojade om att vi vill ha med oss Mateo om vi ska "fly till bergen", för han kan ta sig fram och vet vad man kan äta 😅 

Här fick vi även dagens fotograf med på ett hörn 😉

Vi hade planerat för den här vandringen ett bra tag, men i sista minuten kunde ingen av de som har bil. Jag nämnde våra planer för Rosa dagen innan när vi var i tjänsten, och att vi var osäkra på om det skulle bli av. På fredag morgon, när vi redan avblåst det hela eftersom vi inte hade någon bil, hörde Rosa av sig och sa att vi kunde få låna Bruce's bil om vi behövde. Vi kollade med Mateo om det skulle gå att fara upp på eftermiddagen i stället för på morgonen som det var tänkt, och han sa att det var ok. 

Så då blev det av i alla fall, och vi hann tillbaka innan solnedgången. Det slog mig igen hur sanna orden i Mark. 10: 29, 30 är. Vi har våra "mammor o pappor" här som tar hand om oss på alla möjliga sätt, t o m lånar ut bilen när de tycker att vi behöver komma oss iväg på utflykt! 🙏💖

Minneshögtiden 2024

 Då var kampanjveckorna över. Här kommer ett litet axplock av bilder.

Vi hade bra support i tjänsten, speciellt på lördagarna.

Vissa distrikt har vackrare vyer...

...men det kan också vara lite knepigare att ta sig fram. 

Cajuil-trädet blommade och lämnade en rosa heltäckningsmatta på backen nedanför.

Så här odlar man spaghetti med ketchup 😝

I Maimón hittade jag denna kärvänliga krabat. Det var bara att plocka upp honom, och han myste och kurrade över att få vara i famnen. Tips till Simba 😼

En annan lealös filur. Livsnjutare är dom!

Jag tycker det är mysigt med kossor också 💕

Mitt i kampanjen hade vi kretsens pionjärmöte som hölls i en Rikets sal här i Puerto Plata. Det var så skönt att inte behöva åka ner till Villa Gonzalez dagen innan sammankomsten! (4 pionjärer från vår församling saknas på fotot)

Det var första gången jag fick vara på pionjärmöte tillsammans med Diurka 💖

Hon tillhör en annan krets (trots att våra församlingar delar Rikets sal) men hade inte möjlighet att fara på sitt eget möte.

Gearys var också där, och efteråt for vi på middag med dem. Vi hade en jättetrevlig servitris som vi samtalade en del med. Hennes föräldrar är från Haiti men hon har vuxit upp här, och hon hade bara jobbat några dagar på El Patio de Frida. Innan vi gick samtalade vi lite till och ville lämna ett visitkort till jw.org till henne...

Det visade sig att hon är en syster! 😄 Så det blev kramande och fotande, och hennes arbetskompisar måste ha haft en del funderingar efteråt.

Två dagar efter pionjärmötet återvände vi till samma Rikets sal i stan för specialföreläsningen. Församlingen där har få äldsten just nu och hade bett Joel komma och hålla talet eftersom han ändå skulle hålla det i vår församling dagen därpå. Effektivare användning av resurserna 😉

Nu till det vi alla väntat på, Minneshögtiden!

I år hade vi totalt 245 närvarande, men bara 12 var på Zoom, så det var riktigt fullsatt och galet varmt.

Marianelas stand in på jobbet i bancan kunde inte jobba den sista timmen för henne, så hon försökte fråga sin förman om hon kunde få stänga tidigare den söndagen. Normalt stänger hon kl 18, men 17:45 skulle transporten gå från Maimón. Hon slavar för denna firma 7 dagar i veckan, 10h per dag, men vad blev svaret? Hon kunde få stänga 17:50, 10 minuter tidigare! Men så generöst! 😒 Det hjälpte förstås inte alls, så hon blev tvungen att koppla upp på Zoom i stället. Sen strulade nätet, så hon hörde bara början, men men...

Elisabet kom, om än sent för de körde vilse i San Marcos, tillsammans med sin pojkvän. Marlyn i mitten har följt med mig på det studiet. Aris var en överraskning! Jag har studerat med henne tidigare, men hon kom aldrig på nåt möte då. Nu mittiallt bestämde hon sig för att komma. Hon var positivt överraskad av hur väl allt var organiserat sa hon, så förhoppningsvis kan det leda till nåt mer framöver.

Till nåt helt annat; vi fick syn på den här skutan en dag när den kom ut från hamnen. Club Med 2 heter den visst, och är ett av världens största segelfartyg. 

Helt annat nr 2; mitt i all turbulens med huset vi bor i fick jag också besked om att AI tar över mitt extraknäck. Sen 2019 har jag jobbat lite smått online med korrekturläsning, men fler och fler kunder har övergett företaget jag jobbar för och börjat använda AI-skrivna texter i stället. Den sista spiken i kistan kom under mars månad då ett företag som brukar beställa hundratals texter varje månad också tog steget över till AI. Men "chefen" har jobbat för att vi ska få fortsätta med att redigera AI:s texter, och lyckades därmed rädda jobben för några av oss. Jag var glad att få vara en av dem som fr o m denna månad fortsätter som "redaktör" för HWT 😊 Det blir en del nytt att lära sig, men förhoppningsvis en givande utmaning som på sikt även kan ge lite mer ekonomiskt.

I fredags var vi på en spännande hike, men jag lägger upp bilder från den i ett separat inlägg.

Nu på söndag har vi sammankomst, och så måste vi snart börja tänka på refrängen igen. Men för tillfället har vi hela stora balkongen däruppe till vårt förfogande, och t o m Simba verkar gilla utsikten 😻

Hasta pronto!

Extrainlägg

 Ibland får jag ett behov av att terapiskriva, eller så känner jag för att dokumentera något visst för att kunna gå tillbaka och minnas längre fram. Det här inlägget är lite både och.

Vi känner oss oerhört tacksamma och privilegierade, och välsignade, som får bo i denna lägenhet med en så fantastisk hyresvärd till ett så schyst pris. Och häromveckan verkade allt bli ännu bättre. Eftersom hyresvärden själv har flyttat bort och vill ha så lite besvär som möjligt med huset fick vi ett förslag. Det skulle innebära att vi i stället för att betala hyra tar oss an utgifterna med huset, som el, vatten, sophämtning och trädgårdsmästare bl. a. De flesta kostnaderna kan betalas på årsbasis, så det skulle inte betyda särskilt mycket extrajobb för vår del, men det skulle sänka vår månadsavgift för boendet ganska ordentligt. 

Det nya kontraktet kändes också som en försäkran om att det inte finns några omedelbara planer på att sälja huset. Men mitt i allt hade vi en mäklare i trädgården som gick runt och kollade in huset från olika vinklar! Hyresvärden var uppriktigt ledsen att vi fick beskedet på det viset. Han hade tänkt ringa oss dagen efter och berätta om sina säljplaner, men hans vän som ansvarar för det hela här på plats gick lite händelserna i förväg. 

Vi kände oss rejält omskakade den eftermiddagen. Kommer huset att sälja fort? Kommer det att finnas nån chans att den nya ägaren låter oss bo kvar för en rimlig hyra? Finns det någon som helst möjlighet att hitta något annat vettigt boende här i Costambar till ett pris vi kan hantera? Är det nu det blir dags för oss att sluta med vårt resande av och an och hitta oss ett permanent boende i Finland? Jag verkligen hatar att flytta och avskyr förändringar, ibland även de positiva 😝 Men samma kväll förberedde vi helgens vt-studium, om årstexten. "När jag är rädd förlitar jag mig på dig". Såå tajmat!

Nästa dag när vi kom hem från tjänsten och såg till salu-skylten på porten ville känslorna skena iväg igen. Jag kände mig alldeles oförmögen att alls orka med en flytt, än mindre att avveckla allt och starta upp från noll nån annanstans! Men den eftermiddagen hände nåt märkligt.

Vanligtvis på torsdagar följer jag med Rosa på hennes studier. Denna gång avbokade de, alla tre! Eftersom jag visste om det ganska tidigt passade jag på att fråga Millie om hon hade nån att ta med till sina två studier. Jo, Tatiana skulle följa med henne. Ok, så kul blev det, tänkte jag. Men kort därefter hörde Millie av sig. Tatiana skulle följa med en annan syster och jag kunde få haka på till Millies studier uppe i Magiolo. Toppen, det gäller dessutom en mor och hennes dotter och jag har besökt dem för flera år sen, så det kändes kul att få vara med på studierna.

När vi kom dit gjordes ännu en oväntad förändring. Millie valde att först studera med mamman, trots att hon alltid brukar börja med dottern. Det gjorde att vi fick ta det väldigt kort, för dottern behövde hinna till jobbet efter sitt studium. Vi gjorde helt enkelt båda studierna ganska snabbt. Men när vi kom tillbaka till bilen fick vi en oförutsedd fortsättning på tjänsten.

Där vi parkerat stod ett tjugotal amerikanska ungdomar. De var i området för att "sprida evangeliet" och installera vattenfilter åt folk. En öppen och sprallig tjej kom rakt på oss och frågade vad vi heter, varifrån vi kommer, vad vi gör här... Så var konversationen igång. Hon hade frågor om vad vi tror på och tog fram sin stora, välstuderade Bibel för att kunna kolla upp det vi sa. De andra blev nyfikna och ställde sig runt oss, kom med egna frågor och antaganden, och resonemanget fördjupades snabbt. Den heliga andens roll i vårt försonande med Gud, huruvida Jesus är Gud eller Guds son, varför vi anser att vi ska leva för evigt på jorden... 

Orsaker till mitt hjärtsnörp inledningsvis. 1) Jag är inte van att prata om Bibeln på engelska. Bara vid ett vanligt förstabesök får jag tunghäfta. 2) Jag har inte behövt försvara våra trosuppfattningar på länge, tjänsten här övar oss inte på det särskilt ofta. Men givetvis är det kunskap som ligger där långt bak i hjärnan för att man någon gång har satt sig in i det. Då har anden nåt att jobba med, och det gjorde den verkligen! Jag "hittade" argumenten jag behövde och lyckades t o m få fram dem på engelska, så där så att man riktigt känner att det inte är i egen kraft man jobbar. 

När jag kom hem den kvällen kände jag mig alldeles "hög på helig ande". Det fick mig att tänka efter, på alla "tillfälligheter" som hade lett fram till det, och vad det förmedlade till mig. Att även om jag i mig själv inte har energi för någon flytt eller liknande så har jag tillgång till en större energikälla som kommer att skjuta till det som behövs när det behövs 🙏😇 Om det sen fanns ytterligare någon poäng med att vi råkade komma i precis rätt stund för att hinna samtala med de där ungdomarna, det vet vi ju inte. En av tjejerna frågade om hon kunde få den inbjudan jag höll i. Det fick hon så klart, och jag hann tipsa om hemsidan.

Vad gäller vår boendesituation finns det förstås ingenting vi kan göra i nuläget, bara vänta och se hur det går. I bästa fall behöver vi inte flytta. Men vad det än blir ska vi försöka ha förtröstan och inte känna oss rädda. Och så njuter vi lite extra under tiden vi får fortsätta att bo kvar här... 💖

Från kretsvecka till kampanjstart, typ...

 ...men vi börjar med städdag på sammankomsthallen i Villa González. Det har gjorts en förändring som vi är väldigt tacksamma över. Man städar inte längre inför sin egen sammankomst, utan för någon annan krets. Då är det mindre stressigt för de som har sammankomst.

Morgonen inleddes med säkerhetsanvisningar och uppvärmning 😅

En till välkommen nyhet är katten som har fått börja bo på området.

Vi hade lite olika uppfattningar om var jorden skulle ligga 😂

Det här var det glada gänget från vår församling

Atlantica-församlingen var också där, så vi träffade de här godingarna som vi samarbetade med när vi först kom till ön för 16 år sen. Alexa som då var baby fyller snart 17, galet nog!

En annan grej vi hann med före kretsveckan var vår träff med Martha och Carl. Martha är mammas småkusin, och de bor i England. I somras var de i Finland för att lära sig mer om hennes rötter, och på en släktmiddag samtalade hon och mamma. Mitt intresse för släktforskning kom upp och Martha skickade mig en länk till sitt släktträd online.

 I samband med vårt mailande berättade hon att de skulle komma till Puerto Plata på en kryssning och undrade om vi kunde träffas. Så det gjorde vi. Vi möttes på ett café i centrum och gick sen ut till udden med utsikt över hamnen och tog en runda på muséet där. De behövde vara tillbaka på båten ganska tidigt...

 

...så då gick Joel och jag på lunch i stan. Har hittat ett nytt prisvärt ställe för hjärtinfarktskäk 😋

Nu kommer vi till besöksveckan! De flesta mötena för tjänst hölls i vår gamla Rikets sal i Javillar = nostalgi. Många kom och vädret var stabilt.

På onsdagen blev vi också bjudna på lunch tillsammans med paret Ortiz hos Nelly och Marlyn. 

Vännerna fortsatte att stöda tjänsteanordningarna.

Vid detta möte för tjänst blev alla bjudna på... ja, vad tror du att det är?

Så här ser det ut när man dricker te i DR. Tepåsar tror jag knappt de vet vad det är. Man plockar helt enkelt ihop lite olika blad och kokar sitt eget te, ibland med särskilda blad som har effekt på olika åkommor och andra gånger bara för smakens skull. 

Finalen på veckan var söndagsmötet med 118 närvarande plus de på Zoom. En av många inbjudna var Marianela från Maimón, som jag nyligen börjat studera med. Hon jobbar 7 dagar i veckan, 9-21 med ett uppehåll 15-17. Eftersom hon bor en bra bit från bancan där hon jobbar så sitter hon av sin paus i grannhuset. (En banca är en liten minikiosk som säljer lotter. De finns överallt och är en av öns mest tragiska institutioner. Dels utnyttjar de sina anställda och dels får de den mest fattiga att spela bort sina surt förvärvade små slantar). Vi passar alltså på att studera i bancan, mellan kunderna.

Innan kretsveckan pratade vi om hennes möjligheter att komma på möte. På söndagar jobbar hon 9-18 i ett svep, men hon sa att hon hade en annan tjej som eventuellt kunde täcka upp för henne de sista timmarna. Då blir hon tvungen att betala henne mer än vad hon själv tjänar på de timmarna, för lönen är så låg så annars får hon ingen att ställa upp. Vi hann bara prata klart om möjligheterna så kom en kund. Innan hon gick frågade Marianela om hon kunde jobba för henne följande söndag. Det var hennes stand in som råkade komma precis då, och jag förstod att hon menade allvar med att komma på mötet.

Inför söndagen var det fortfarande oklart om tjejen skulle ställa upp. Vi uppmuntrade Marianela att be om saken och se hur Jehova hjälper henne. Och det gjorde han! Det visade sig att söndagen var en valdag, och då fick alla ledigt för att kunna gå och rösta. Marianela tog det genast som bevis på Jehovas hjälp: "Jag bad om att få ledigt de sista timmarna, men han gav mig hela dagen!"

Förutom jobbet kom ett annat potentiellt hinder upp. Söndagen råkade vara 7-årsdagen av hennes brors död, och hemma hos hennes andra bror skulle de ha någon slags minnesstund. "Men jag tänker fara på mitt möte" sa Marianela. Och det gjorde hon. Hon var tvungen att ta sig med allmänt transportmedel till infarten till San Marcos där vi lovat att plocka upp henne, och det krävde förstås både lite ansträngning och pengar. Men hon satt där och väntade när vi kom och fick vara med på sitt allra första möte, vilket hon verkligen uppskattade!

För att bryta av med något helt annat; vi har skaffat en symaskin! En syster i Sosua sålde den, och vi hoppas att den ska ge lite terapi med praktiska fördelar.

För att känna in mig på den sydde jag nya överdrag till våra soffkuddar. Joel kommer kanske att ha nån ny slips på gång så småningom. Ett bra tidsfördriv under regniga dagar.

Här hade vi en kväll hemma hos Muñoz, med god mat och trevligt sällskap.

Vi 4 vänsterhänta kastade dart med varierande framgång. 

Ebonis pappa har varit här och hälsat på för första gången, och vi fick en eftermiddag med dem.

Alvin hade sin första bibelläsning, och drog fullt hus! Massor av släktingar och bekanta kom för att lyssna på honom 😊

Joel hade nyligen föreläsning i San Marcos, och eftersom den församlingen ligger oss extra varmt om hjärtat stannade vi även under vakttornsstudiet. För en sisådär 15 år sen besökte jag Altagracias hem varje vecka för att studera med hennes döttrar, och Joel studerade med en av hennes söner, men det blev hon som fattade tycke för sanningen. Altagracia gör framsteg och har nyligen gift sig för att kunna nå nya mål.

Vi fick till ett foto med Diurka och hennes andliga döttrar, men en av dem hade redan hunnit åka hem. Hon är produktiv kära Diurka 😇

Här har vi en annan liten kämpe, 5 veckor gammal och enda överlevaren bland 4 syskon. Samma morgon hade matte (Rosas studium) hittat de andra 3 massakrerade på nedervåningen. Teorin är att en vild hankatt tagit sig in, de hade hört kattslagsmål under natten. Kattmamman var så olycklig, men hade tack o lov denna kvar som hade lyckats gömma sig i nåt skrymsle. Det är otäckt med djurvärlden ibland också 😢

Andra har det desto bättre. Men det här var första gången för säsongen som jag lyckades få Simba att sova på sängen. Ända sen Barnabas låg sjuk under sängen har Simba inte ens velat komma in i sovrummet. Men det kan förhoppningsvis ändra så småningom...

På tal om Barnabas. Jag var snabbt in till veterinären en sväng, och hon tyckte att det var länge sen vi setts, men sa att hon tänkt på mig dagen innan. Det var när hon läste sin dagliga bibelläsning, i Apg. 4, där det står om Barnabas, Tröstens son. Det slog mig hur lustigt omvänt det blev, det är ju vi som försöker starta konversationer och få in nåt om Bibeln 😂

En random äggmacka 😂 Men bilden får vara med eftersom jag fick äggen av ett par vi var till i tjänsten, som har egna hönor, och kvaliteten på de äggen är nåt heeelt annat! Gulorna är orangea och smaken slår de kommersiella äggen (som jag helst inte äter alls) med hästlängder!

Kvällen innan kampanjstarten (vi närmar oss 😉) var vi med Paul o Michelle till El patio de Frida. Samma mumsiga mexikanska mat till rimliga priser, och trevligt att få "catcha up" med Depeels igen.

En grej till jag tänkte nämna. Häromdagen när Joel kom hem från tjänsten träffade han på en granne och pratade lite. Grannen, en amerikan, sa att det var något han velat säga till Joel ett längre tag. Man hinner ju bli lite kallsvettig innan man vet åt vilket håll det bär. Men han ville helt enkelt berömma oss för det hårda arbete vi gör, och att vi "lever som vi lär". Det hade han tydligen saknat hos vissa andra religiösa. Själv hör han inte till någon religion, men läser Bibeln, och har släktingar i USA som är vittnen. Så det blev en påminnelse om att vi även vittnar utan ord ibland.

Nu så - kampanjstarten i lördags! Som synes var vädret lite instabilt, så vi började med att skicka elektroniska inbjudningar hos Sanchez där vi hade möte för tjänst. En liten stund senare klarnade det upp och vi kunde fortsätta tjänsten från hus till hus.

Igår när vi var ute med vår tjänstegrupp var vädret bättre, och vyerna likaså 😎 Vi fick flera fina samtal, och en kvinna som jag aldrig lyckats träffa förr (trots att hon bott i samma lägenhet sen -04) bjöd in oss. Vi fick visa videon om Minneshögtiden, studiebroschyren, fick hennes nummer för att skicka den via Whatsapp, och löfte om en fortsättning. Det återstår att se om det leder till något mer, men åtminstone hade vi en trevlig morgon!

Trevliga morgnar med soluppgång kan även den få som är uppe tidigt, men det är inte jag! 😛 Det är ju inte helt fel att få det på foto heller.

Nu efter en lugnare måndag speedar vi vidare med inbjudningarna imorgon. Lycka till med samma arbete där ni befinner er!