Fosterfamilj igen

Sen drygt 3 veckor tillbaka har vi haft en till liten lurvboll i familjen. Det skulle inte upprepas sa vi senast, och vi menade det också. Men vem kan låta en 2-veckors föräldralös kattunge bara dö!?

Det handlade dessutom om Sira. Kattungen som vi räddade förra säsongen och som Ingrid här ovanför adopterade. De kom fram till att de inte kunde ha kvar henne och gav henne till en vän inne i stan. Där födde Sira en liten unge, och två veckor senare blev hon bortrövad. Tyvärr är jag ganska övertygad om att hon blev köttgryta. Ingrid ville inte låta den lilla dö så hon tog hit den.

En så liten baby kräver ju en hel del omvårdnad. Ingrid kände sig otillräcklig och Arnaud ville inte ha den inne. Sen kan ni räkna ut resten...

Matning med pipett flera gånger om dagen. Tack och lov sov han hela nätterna!

Skräckblandad förtjusning när han såg storebror Barnabas, som till en början fräste och uttryckte sitt ogillande.

Stapplande steg och mycket pipande.

Nyfiken på livet. 

Efter bara några dagar började Barnabas förlika sig med situationen och började sköta om den lille. Mycket pälstvätt blir det, och mycket kommunicerande. När babyn pep blev Barnabas orolig och försökte pocka på vår uppmärksamhet. ”Han e hungrig, ni måste mata honom” kändes det som att han försökte säga.

Simba har vi bestämt att han ska heta, vår lilla lejonkung. 

Hans mormor nere i Javillar hade samma färg, jag kände henne också.

Redan vid 3 veckors ålder kunde Simba gå till kattlådan själv, och nu äter han själv också. Och tack och lov sover han mycket! 😅 

Så här sitter vi nu i vår sociala distansering som vore vi en småbarnsfamilj. ”Schhh, Barnabas! Lill-beibi sover, väck honom inte!” Så måste man ju se till att storebror inte känner sig åsidosatt heller, när nykomlingen får så mycket uppmärksamhet. 

Joel har varit produktiv de senaste dagarna och målat om här inne. Så då fick jag en anledning att tvätta gardiner och överdrag till soffkuddarna. Känns fräscht! 

Testade göra juice på Aloe Vera från trädgården också. Och en hårinpackning.

Däremellan görs mindre nyttiga och mer kaloririka grejer, våra magar är snart lika runda som katternas 🙈 

I övrigt försöker vi så gott det går hålla igång med tjänsten och studierna. Mötesnärvaron har ökat ordentligt, förra lördagen var vi 140 sammanlagt i Javillar! En av dem som lyssnade i vår grupp var faktiskt Griselda i NY, och hon avslöjade efteråt att hon hade förberett kommentarer till alla paragraferna men är för blyg för att svara ännu. Kanske vi får henne att slå på kameran och säga hej till vännerna efter mötet ikväll åtminstone. 

Det var ju det här med vår resa också... Den vi hade bokat 14/5 blev inställd inte helt oväntat. Flygbolaget erbjöd oss sen en ny rutt och nytt datum, enligt dem den tidigaste möjligheten, 1 juni. Det datumet var det tänkt att vi skulle börja jobba men som det verkar blir vi dessutom tvungna att sitta i hemmakarantän i 14 dar när vi väl kommit fram. I nuläget får vi bara vara nöjda om vi överhuvudtaget tar oss till Finland i sommar. Det känns bra att ha en resa bokad även om ingen vet hur världen ser ut i slutet av maj. Det här är vad som gäller just nu, och så fortsätter vi med en dag i taget... 

”Små grodorna...” De var så lustiga att se att jag ville fota dem. 

Vår lilla entertainer 🥰 De är bra att ha i dessa tider, våra pälsbollar 😌

Minneshögtiden 2020

Den gick verkligen till historien denna Minneshögtid i Corona-tider. För många av oss, kanske de allra flesta, innebar det att för första gången högtidlighålla minnet av Jesu död i våra egna hem. Jag hann tänka att det här kommer att bli Minneshögtiden med lägst antal närvarande på många, många år. Men istället verkar det som att det blev omöjligt att säga hur otroligt många som faktiskt lyssnade på talet! 

Vi hade förmånen att ha med oss en extra deltagare trots utegångsförbudet. Ingrid, som även var med ifjol, bor ju bara ovanför oss. 

Sett från vårt köksfönster; i lägenheten där uppe bor det vittnen som tillhör engelska församlingen. Vi hörde när deras sång startade strax före vår egen, och så kände vi av gemenskapen trots allt 🥰

Vår församling var uppdelad i olika videokonferenser tjänstegruppsvis. Vissa som inte har tillgång till internet fick haka på via ett vanligt telefonsamtal till någon som var uppkopplad. Och som en sista utväg kunde man se det inspelade talet själv. Tyvärr var det många studier som hade så dåligt nät att de inte lyckades spela upp föredraget, men den officiella siffran ”närvarande” i vår grupp hamnade på 55. Totalt i församlingen blev det hela 255, faktiskt fler än ifjol!

Jag håller fortfarande kontakten med ett ex-studium, vår granne på förra stället som numera bor i New York. När vi studerade bjöd jag alltid in henne till Minneshögtiden, och även andra möten så klart, men med tanke på området där vår sal ligger ville hon aldrig komma. Hennes man ville inte heller att hon skulle fara till Javillar på kvällstid. Men en sommar när jag var i Finland höll vi igång studiet via Skype, så jag bjöd in henne till årets Minneshögtid på Skype. Tyvärr var jag lite oklar om vilket ”kl 7” det gällde, så hon hade stigit upp extra tidigt för att koppla upp sig på morgonen. Det var ju en fin ansträngning i alla fall. Sen när det väl gällde fungerade inte tekniken, men hon såg talet från hemsidan istället. 

Det här var första gången som Griselda fick ta del av ett tal från vår organisation, och hon var storligen imponerad av kvaliteten på undervisningen. Hon skickade flera röstmeddelanden efteråt och beskrev vad hon förstått av talet. Jag förklarade att vi får lyssna till liknade bibliska tal med olika teman varje lördag, och sa att hon är välkommen att lyssna via Skype redan nu till helgen. Det ville hon gärna, och hon sa också att hon vill återuppta studiet. Kanske kan detta elektroniska sätt att närvara sänka tröskeln så att hon sen börjar gå på mötena där hon bor, vi får se.

Jag hade också skickat länken till det förinspelade talet till många studier, ex-studier och återbesök. Vissa som jag inte väntat mig såg det faktiskt samma kväll. De hade kanske inte kommit till Rikets sal, men nu fick de höra talet ändå. 

En latinamerikansk tv-kanal gjorde reklam för vår ”Minneshögtid online” i direktsändning. Och i flera afrikanska länder sändes talet både i tv- och radiokanaler. Fler rapporter och erfarenheter lär väl strömma in allteftersom. Men det blir helt klart omöjligt att fastställa hur många som lyssnat på talet i år. Tvärtemot det rekordlåga antalet jag förutspådde nåddes miljontals fler än vanligt denna gång. Jehova och hans organisation kan verkligen dra nytta även av tragiska omständigheter.

Var detta ”el gran final”, den sista gången vi firade Minneshögtiden? Vi måste vänta och se. Men den blev helt klart historisk! Nu får vi fokusera på att ta vara på det intresse som visats och fortsätta arbetet med att göra lärjungar.