Kampanj m.m.

Det är kampanjmånad världen över, så dessa glada förkunnare får pryda inledningen till det här inlägget. Mer om detta...

Jag måste bara få konstatera att det har förvånat mig lite med de reaktioner som kommit på tidigare inlägg, jag hade inte tänkt få folk att gråta..! Men det är väl precis som Stina konstaterade; man tuffar till sig för att orka med den miljö man är i. Vilket fick mig att tänka tillbaka på min första presentation i tjänsten här i D.R. för nästan 6 år sen: Tillsammans med kusin Sara träffade jag bakom "min" första dörr en trebarnsmamma som var slagen gul och blå av sin man, han hade stuckit och hon hade inget jobb och visste inte hur hon skulle hålla liv i barnen. Vad hände? Jo, jag började gråta och kunde inte fortsätta samtalet, Sara fick ta över. Nuförtiden är jag mer härdad och hanterar en sådan situation utan tårar. På gott och ont litegrann, man blir lite känslokall och har ibland svårt att känna empati för "i-landsproblem". Men det är en försvarsmekanism för att kunna hantera vardagen här antar jag.

Tillbaka till kampanjen...

Vännerna är duktiga att knata på, trots den obarmhärtiga värmen som inte vill avta trots att vi är inne i november!!! Det är ett härligt team vi får jobba med :)

På eftermiddagarna inriktar vi oss på att leda bibelstudier:

Joel brukar ha en fast eftermiddag med Esteban...

...och jag och Alison samarbetar på torsdagar. Eftersom hon har tillgång till bil kan vi lätt ta oss till studier lite längre bort på distriktet.

Ibland rycker Estevan in på lite udda uppdrag, som när han hjälpte denna herre med snaggningen. Man blir allt för alla..!

Förra helgen hade vi vår kretssammankomst, med som mest 2157 närvarande och 35 döpta varav 4 från lilla Javillar! :)

Och som synes har Estevan även hjälpt mig med frisyren, blonderat och klippt. Är riktigt skönt med kort hår i det här klimatet, och fram till februari har jag en vettig frisör tillgänglig. Sen får vi se vad som händer... (vink, vink Linda ;P)

Det är också värt att nämna att hela den kanadensiska invasionen anlände igår; Ken o Deb, Genna o flickorna o fam Muñoz. Resan hade gått bra, Ken anlände i rullstol och orkar knappt stå själv, men nu är han här i alla fall. Det är här han vill dö, och han lyckades ta sig "hem" trots sitt försvagade tillstånd. Så vi får stålsätta oss för mer tråkigheter inom kort.

Nu ska vi strax på möte, hasta pronto!