En eftermiddag i Javillar

I torsdags när jag stod och väntade på systern som jag skulle samarbeta med fick jag syn på en liten sovande kattunge på trottoaren på andra sidan gatan. Eller var den död..!? Jag gick närmare och kunde konstatera att den andades, så jag strök den försiktigt över den smutsiga pälsen. Den reagerade knappt, men började kvickna till så småningom. Den var på sin höjd 4 veckor gammal, mager och full av loppor. När den väl vaknat ordentligt tittade den med intensiv blick rakt i mina ögon och jamade efter mat. Så jag tog upp den och bar iväg den till närmaste colmado (kiosk) och frågade efter mjölk. Ägarinnan var vänlig nog att hälla lite mjölk från sonens nappflaska, och den lilla fyrbeningen glufsade i sig med stor aptit. Några grannar upplyste mig om att den blivit "kastad", slängd bland soporna så där som de gör här med allt de inte längre vill ha. Jag lämnade den åt sitt öde, undrandes om jag verkligen gjort nytta eller bara förlängt dess lidande...

Systern dök upp och vi gick mot hennes studium. På väg dit träffade vi en äldre kvinna som satt på trottoaren utanför sitt hus med ena foten på en stol. Foten var svullen och sårig, och hon baddade den med något antiseptiskt som fick det att ila längs ryggraden. Min ryggrad, hon kände tydligen ingenting trots att hon hade rått kött framme. Det var någon from av spetälska menade de, och mycket av vävnaden var redan död. Hon putsade vidare och det vände sig i magen på mig. Man ska härdas.

Så kom vi till studiet. Tänk dig en lite större, gles och förfallen lada, slå upp en lika gles och halvrutten mellanvägg och sätt upp lite gamla trasor på väggarna. Jordgolv med krossad betong på vissa ställen. Några gamla slitna möbler, allt smutsigt och rostigt. Där bor en kvinna (med ett ansikte som skulle lämpa sig för omslagsbilden till ett modemagasin) tillsammans med sina 5(!) barn. Den yngste halvnakna lille pojken krälade runt på golvet (eller vad man nu ska kalla det) och stoppade konstant fingrarna i munnen, som ju småbarn gör. Där satte vi oss tillrätta för att studera. Myggen som kretsade runt vaderna, hade de månne malaria, eller dengue, eller både och?! Finns det månne loppor eller löss i de uttjänta soffkuddarna, eller nåt ännu värre? Nåja, jag höll ju i kattungen fast den hade loppor. Fokusera på studiet! Samtidigt var jag ändå tvungen att reflektera över hennes glada uppsyn och klämkäcka sätt. Hon verkade ta sin livssituation med jämmod. 1 Tim. 6:8 i praktiken? "Har vi mat och kläder och tak över huvudet, skall vi vara nöjda med det." Säkert hade hela familjen fått äta åtminstone ett mål mat den dagen. Klädda var de ju alla, utom minstingen, men han föredrog nog att näcka i värmen. Tak hade de också, knappt några väggar men ett tak... Så varför vara missnöjd!?

Jag lägger inte upp några bilder i detta inlägg, och det kan ni ju tacka mig för! Vill du ha bilder så kom hit och hälsa på och följ med oss en eftermiddag i tjänsten i Javillar, så kommer du att få bestående intryck!

Uppvärmning

Packningshjälp i Munsala

Vi hade tur med resan igen en gång; både vi och bagaget damp ner i Santo Domingo i söndags! Måste ge en eloge till Air France också - vi blev så väl omhändertagna. Min granne var dock inne på toan och rökte, två gånger!! Men det var ju inte flygbolagets fel.

Rum 118

Betel är ju en oas mitt i en förorenad värld. Vi fick duscha av oss och sova gott, och så var vi med på morgontillbedjan och frukost på morgonen. Sen kom resans enda krux; brodern som skulle hämta oss och köra oss till bussen kom aldrig. Så vi fick ta en vanlig taxi, men kom oss iväg för sent för att hinna med 9-bussen. Trafiken var helt galen! Men vi passade på att tala med vår unge chaufför om uppståndelsehoppet, han hade mist sin pappa när han var 10 år. Alltid nåt!

Dags att klora grönsaker och frukter igen

Väl på plats i Costambar såg lägenheten ut att ha varit öde i flera år, med skandinaviska mått mätt. Så vi städade och vädrade och gjorde stället beboeligt igen. Dagen efter behövde skafferi och kyl fyllas på (det enda som fanns i kylen var chokladen från Finland) så vi for till La Sirena och handlade. Det tar ett tag att komma igång igen...

I tisdags träffade vi också familjen som för tillfället hyr Gennas lägenhet; Gunter (chilenare), Zoraida (från El Salvador), Dayanara och Talysa. De har alla vuxit upp i Kanada och har senast bott i Vancouver. G & Z är reguljära pionjärer, så  även Daya 11 år! Och 9-åriga Taly är döpt och har som mål att bli pionjär inom ett halvår. Det ni! Och de kommer från helt klassiska västerländska förhållanden... Verkligen härligt att se! Så, med risk för att ådra mig småbarnsföräldrars misshag tänkte jag bara kallt konstatera att vad barnen åstadkommer har nästan helt och hållet med föräldrarnas ansträngningar att göra. Såvida inte barnet har alla tänkbara bokstavskombinationer utom I och Q, som Tommy Larsson skulle ha uttryckt det ;P

I onsdags kom vi oss äntligen ut i tjänsten. Vännerna var så glada att ha oss här igen, så det var ett enda kramande, både vid möte för tjänst och mötet senare på kvällen. I torsdags var vi också ute, och så idag (lördag) när jag hade förmånen att samarbeta med Talysa. Hon var så duktig vid dörrarna. Sen kom huvudvärken smygande; det är sååå varmt här ännu och vi har inte vant oss än, så jag fick världens migränanfall och när jag kom hem kräktes jag två gånger och låg i fosterställning hela eftermiddagen. Mår bättre nu och hoppas kunna fara på mötet ikväll. Joel hade bokstudiet i onsdags och har Vt-studiet ikväll, välkommen tillbaka till DR! ;P

Två gånger har vi smitit ner till stranden en stund för att svalka oss, i det 32-gradiga vattnet...

Som sagt, sommarvärmen hänger envist kvar. Varje em/kväll tornar mörka moln upp sig, det mullrar och blixtarna far kors och tvärs över skyn, men det kommer inget svalkande regn.

Efter helgen ska vi försöka komma igång ordentligt med rutinerna, vi får se hur det går. Avslutar med en bild från ett kärt återseende; Skrutten! <3

Årets jobbigaste dag?

Ack dessa avsked! Efter en helt underbar sommar och en fin start på tjänsteåret började ångesten komma krypande. Det blir ofelbart dags att åka iväg igen, mot Dominikanska Republiken för 7 :de gången. Och denna gång höll jag inte ens ihop under frukosten. Lite skyller jag nog på PMS också!

Nu är vi i alla fall på tåget mot Dickursby där Tommy hämtar upp oss. Kusinen i Esbo låter oss bo i lägenheten inatt, och imorgon är det tänkt att vi ska flyga Helsingfors-Paris-Santo Domingo och sen övernatta på betel där. På måndag ska vi upp med buss till Puerto Plata.

Jag räknar med att allt kommer att börja kännas helt ok så småningom, precis som de andra gångerna. Detta är inte den typ av liv jag skulle välja rent egoistiskt sätt, men i denna tid blir prioriteringarna annorlunda. En säsong i taget, vad vi gör om ett år är inget vi tänker på just nu. Kanske är jag återigen lite motvilligt på väg någonstans, eller så har vi något helt annat på gång. Vi ska försöka göra det bästa av den här säsongen till att börja med.

Vi har fått ladda batterierna, vi har fått lugn och ro och många fina stunder med släkt och vänner. Det är vi oerhört tacksamma för! Tack alla ni som förgyllt vår tillvaro på ett eller annat sätt denna sommar!