Årets slut

För oss märks det ingen större skillnad på livet denna årets sista vecka jämfört med andra veckor; ingen "julstämning" runt omkring, vi kunde gå i tjänst både den 24:de och den 25:te och så är det säsongsavslutningen i maj och tjänsteårets slut i augusti som får större inverkan på livet. Men en årligen återkommande tilldragelse vid kalenderårets slut är ju församlingens pionjärmöte, och det hade vi igår. Joel fick för första gången "privilegiet" att hålla hälften av talen, sen blev det lite festligheter hos Antonio & Lupe. Trevligt!

Här följer några tjänstebilder från de senaste dagarna:

Testa möblera den övervåningen!

En ständigt återkommande syn; ödlorna. Pilar runt överallt. De äter mygg, så de behövs!

Vi köpte en guanabana på väg hem från tjänsten i lördags, stor och god och kostade 40 pesos (ca 80 cent). Det sägs att den botar cancer... tveksam till det, men nog innehåller den säkert en del nyttigheter!

En av orkidéerna vid poolen har slagit ut i blom, och dessa blommor doftar underbart vilket inte är så vanligt i orkidésläktet. En av de många små njutningar vi försöker ta vara på i vardagen.

La Familia

Med tanke på all turbulens som familjen där vi bor varit med om den senaste tiden tänkte jag börja med en uppdatering på läget:

 Ken och hans sköldpadda 2012

Innan det ens gått 3 månader sedan Ericks (Gennas makes) död så var det dags för Ken (Gennas pappa) att somna in. Det hände fredagen den 13 och han var inlagd på sjukhus i Santiago dagarna innan. Familjen har vetat om att detta skulle bli utgången nästan ett helt år redan, så de har kunnat förbereda sig mentalt. Genna grät visserligen när hon ringde mig och meddelade att han dött, men när hon ringde om något praktiskt några timmar senare var det samma vanliga "go" igen.

Dagen efter ordnades en "visning", eller vad man nu lämpligast ska kalla det, vid en begravningsbyrå här i Puerto Plata. Alla som ville, hundratals i det här fallet, kunde komma för att se den döde i en öppen kista (dominikansk tradition), träffa familjen och få sig lite lättare förtäring. I normala fall skulle det ha inbegripit gråt och veklagan, men familjen tog emot med leenden och lungande ord vilket avdramatiserade hela situationen. Imorgon hålls en minnesstund i sammankomsthallen i Villa Gonzalez vilket kommer att ge ett fint vittnesbörd till alla icke-vittnen som lyssnar.

Sedan Erick dog har deras yngsta dotter, Tayla 4 år, så klart haft många funderingar kring döden och var pappa är. Genna har förklarat att Jehova gör en ny frisk kropp till pappa. Eftersom Tayla vet att ett barn blir till i mammas mage drog hon slutsatsen att Erick nu befinner sig i Jehovas mage. Inte helt korrekt, men det får duga som förklaring tills vidare. Resten av de närmaste anhöriga känner sig trygga i vetskapen om att varken Erick eller Ken behöver lida längre, de är på den tryggaste platsen man kan befinna sig - i Jehovas minne, och vi kommer snart, mycket snart att träffa dem igen!

Övriga händelser den senaste tiden; i söndags hade vi Campo-dag, eller lanttjänst, med församlingen...

Upp i bergens stillhet, bort från stadens turbulens...

...först och främst för att nå de människor som bor där med de goda nyheterna...

...men vi passade också på att njuta av lugnet och Jehovas skaparverk!

Dessa blev föremål för mycket fotande. Förhoppningsvis är de tillräckligt små för att överleva julen...

Vi fick låna några bänkar utanför ett kök när det blev dags att äta vår medhavda lunch. Ja, det här är köket, ett typiskt kök ute på landet. Inte direkt heminredningstidningarnas beskrivning av "lantligt kök", men...

Det här gänget är vår support nu till början av februari; familjen Ruiz (delar av) och paret Copeland. Även seniorerna Ruiz, föräldrar till Esteban R. och Susy C.

Vi hoppas få hit dem igen för en längre vistelse nästa säsong!

Ja, förresten, NU har det blivit pålyst att Maimon är en församling! :)

Rena vilda västern

När jag gjorde mig i ordning för tjänsten imorse funderade jag över vad jag skulle kunna skriva om härnäst. Redan vid dagens första besök kom svaret...

Ignacia och jag hade precis satt oss tillrätta för att studera med en ung tjej när vi hörde några skott avlossas i närheten. Ingen av oss reagerade desto mer på det utan vi började studera. Redan under läsningen av den första paragrafen blev det väldigt livat utanför. En beväpnad ung man sprang in på bakgården, hundarna skällde och levde om och mamman i huset skrek för full hals "Stäng dörren, stäng dörren!!" Mannen slängde sig över plåtstaketet och damp ner i intilliggande trädgård där två systrar också ledde ett studium. Medan han fortsatte vidare på sin flykt dök den första polisen upp utanför huset där vi satt. En stund senare såg vi många pistolförsedda män där ute, på jakt efter den flyende ynglingen.

Enligt vad vi fick veta senare har polisen rätt att skjuta den unge mannen så fort de får tag på honom (skotten vi hörde hade han avlossat mot polisen), så det var inte underligt att han hade bråttom. Hade inte mamman i huset där vi var råkat stå precis utanför dörröppningen på baksidan så hade han kanske rusat in, och så hade vi hamnat mitt i ett gisslandrama. Det var åtminstone de uppjagade kvinnorna där jag befann mig helt övertygade om. Själv satt jag ganska oberörd och försökte föra tillbaka uppmärksamheten till studiet. Jag tillbringar mycket tid nere i Javillar, men jag vet ändå inte hur det är att leva i "el barrio", där det att beväpnade dårar springer in på gården tydligen hör till vardagen.

På hemvägen frågade jag en polis, men de hade inte fått tag på den eftersökte ännu. Om en stund knallar vi tillbaka ner för eftermiddagens studier, och hoppas på att lugnet har lagt sig igen.

Jag tänkte också berätta att Ken har blivit inlagd på sjukhus i Santiago. De kan inte längre sköta om honom här hemma, för han orkar inte ens ställa sig upp för att gå på toa och har slutat att äta. Först tog de honom till en klinik här i Puerto Plata, men läkaren där var inte samarbetsvillig så de beslöt sig för att försöka i Santiago i stället. Där verkar de ha fått bättre service och förhoppningen är att Ken ska ha det så smärtfritt som möjligt under den lilla tid han har kvar.

Så där har vi då två av problemen med Satans världsstyre i ett nötskal; brottslighet och sjukdomar. Ett annat problem tas upp i ett kommande inlägg...

Finns: Konstiga bilder - Sökes: Inlägg

För att få publicera en viss typ av konstnärliga bilder blir jag (Joel) härmed tvungen att ta mig friheten att, för stunden iallafall, ta kontrollen över bloggen... (Erica vet om detta, så var inte oroliga.. Jag HAR fått hennes tillåtelse... OK!) Hoppas du som läser inte misstycker å att ni inte heller kommer att syna bilderna alltför noggrant... De gör inte anspråk på att vara fulländade på något sätt. En glad amatörs tafatta försök att skilldra verkligheten. Här följer några favoritmotiv som jag har försökt att fånga med de få och små medel jag har till hands...

"Vår" lille blåögde pojke Ashton Ruíz - ett riktigt busfrö ;)

För att bli fin får man lida pin - Barbiedockorna var till ingen tröst
när denna lilla flicka skulle få håret tvättat av sin storasyster.

Det här är en av de olika passionsfruktsblommor som finns här på ön,
men, inte den som efter en tid blir till den frukt vi äter till frukost varje dag.

Baksidan av samma blomma. Visst är Jehova finurlig, eller hur?!

Lokalbefolkningen kallar denna för papegojblomma.
Har försökt lyfta fram färgerna lite med hjälp av HDR.
Frågetecken? Googla!

 "Rolling stones" i HDR.

 "Skönheten" i fula dörrar...

 ... varför bara fota dörrar när man kan få ett helt hus på samma gång?

 Trä vad är det? Wellpapp går lika bra!

Till sist så avslutar vi med något som Jehova har gjort... 

Jehovas skafferi

Här, där det växer kokospalmer överallt, kan man inte köpa kokosflingor! Joel gillar ju att baka, så han skaffade fram färsk kokos istället som han rev själv. Nöten bjöd även på ett glas kokosvatten.

De här har det funnits mycket av...

Avokado. De är stora, krämiga och kostar ca 3kr/st.

De här är favoriter, äts vid varje frukost. Just dessa två behöver mogna ett tag till, för att bli gula och söta. Känner du igen dem..? Passionsfrukt.

Så här börjar de sakteliga ta form, uppochned vända och med en stor blomma längst ner...

Så här kan de se ut när de har mognat, den högra är den vanligaste sorten som även exporteras. Den vänstra råkade jag få tag på i Javillar en dag, de kallar den för "guineo criollo" eller "inhemsk banan". Lite halvunderligt, här har man väl aldrig sett en importerad banan!? Den överträffar i varje fall den vanliga bananen i mitt tycke; den är fastare i konsistensen och har en lite syrlig smak. Utseendemässigt är den kortare men grövre. Sällsynt favorit!

Det här är en lånad bild, men frukten är en ny favorit; Guanabana. Det sägs att den botar cancer och alla de åkommor, men jag gillar den för smaken. Och en frukt kan väga flera kilo, man får mycket av det goda!

Joel, för en gångs skull framför kameran, hos sin "andlige son" Daniel som skymtar i bakgrunden. Händerna är fulla med carambola, eller stjärnfrukt. De kan växa lite varstans, men de är svåra att hitta i butik. Man ska få dem av någon som har egen odling, som Daniel ;)

 

De här två ser lite fientliga ut, och vi vet inte så mycket om dem. De till vänster används för att ge färg i olika grytor, den till höger såg vi för första gången när fotot togs.

 

 Dessa är inte ätliga, men väl värda en plats i inlägget tycker jag; en massiv blomsterklase och nåt som påminner om "Alice i underlandet"... bläckfiskblomma? Det var då ingen brist på fantasi när allt skapades!

 Den här haitiska kvinnan med sin fullastade skottkärra brukar vi möta på morgnarna, på väg för att sälja frukt och grönsaker. Blir en bra sammanfattning så här i slutet ;)

Ett nutida föredöme

Nu kommer en liten novell igen. De som bara är ute efter bilder får vänta till nästa inlägg! ;)

Jag tänkte få berätta om en syster i vår församling. Hon är reguljär pionjär och äldstehustru, en riktig pelare i församlingen. Det har nyligen konstaterats att hon har fibromyalgi, så hon har ofta jobbig värk men har en entusiasm som räcker till flera.

Vi var hembjudna till detta par när vi nyss kommit tillbaka hit. De bor i ett litet rum bakom sin verkstad, jag skulle gissa att det är ungefär 20 kvadratmeter. Där har de gjort en liten köksavdelning i ett hörn, de har skärmat av med en skärmvägg och där bakom har de sin säng och en stång där de hängt sina kläder. I ett annat hörn har de en toa med dusch med bara ett draperi framför, det är för trångt för en dörr.

Det här är deras bil, hon kallar den för sin "Lexus". Ibland har vi klämt in oss 8 pers i den för att ta oss till våra distrikt längst bort. Den går på gas, så de kör billigt. Den måste nog gå på en del helig ande också, det känns som ett smärre mirakel att den överhuvudtaget rullar.

Den där kvällen när vi satt och pratade denna syster och jag så berättade hon att hon eventuellt skulle få ärva pengar. Inte en alltför oansenlig summa. Först av allt var hon noga med att påpeka att man inte ska räkna med pengar man inte ännu har, vad som helst kan hända med det där arvet. Men så sa hon att hon ändå börjat göra en lista över vad hon ska göra med pengarna, om hon får dem.

Jag tittade mig omkring och såg genast vilka förbättringar som skulle kunna göras med ganska små medel för att göra deras liv bekvämare. Och hon med sin värk och långa dagar i tjänsten, en vettig bil vore ju väl investerade pengar... Min lista var redan ganska lång när hon lät mig förstå att det inte var så hon tänkte. "Jag behöver ingenting, vi har det bra" konstaterade hon. Listan hon filar på gäller vilka bröder och systrar som skulle vara i större behov av pengar än hon själv...

Återigen någon som tar det här med förnöjsamhet till en helt ny nivå! Hon skulle vara helt i sin rätt att tänka att de där pengarna kommer som en välsignelse från Jehova för allt deras hårda arbete, och att de med gott samvete kan unna sig saker de aldrig annars skulle ha råd med. Och visst, en liten semestertrip hade hon nog tänkt för egen del också, något sånt har de inte gjort på länge eller kanske aldrig. Med huvudtanken var att låta det "ske en utjämning", och samtidigt uppleva givandets glädje. För, som sagt, hon har ju redan allt vad hon behöver...

Kampanj m.m.

Det är kampanjmånad världen över, så dessa glada förkunnare får pryda inledningen till det här inlägget. Mer om detta...

Jag måste bara få konstatera att det har förvånat mig lite med de reaktioner som kommit på tidigare inlägg, jag hade inte tänkt få folk att gråta..! Men det är väl precis som Stina konstaterade; man tuffar till sig för att orka med den miljö man är i. Vilket fick mig att tänka tillbaka på min första presentation i tjänsten här i D.R. för nästan 6 år sen: Tillsammans med kusin Sara träffade jag bakom "min" första dörr en trebarnsmamma som var slagen gul och blå av sin man, han hade stuckit och hon hade inget jobb och visste inte hur hon skulle hålla liv i barnen. Vad hände? Jo, jag började gråta och kunde inte fortsätta samtalet, Sara fick ta över. Nuförtiden är jag mer härdad och hanterar en sådan situation utan tårar. På gott och ont litegrann, man blir lite känslokall och har ibland svårt att känna empati för "i-landsproblem". Men det är en försvarsmekanism för att kunna hantera vardagen här antar jag.

Tillbaka till kampanjen...

Vännerna är duktiga att knata på, trots den obarmhärtiga värmen som inte vill avta trots att vi är inne i november!!! Det är ett härligt team vi får jobba med :)

På eftermiddagarna inriktar vi oss på att leda bibelstudier:

Joel brukar ha en fast eftermiddag med Esteban...

...och jag och Alison samarbetar på torsdagar. Eftersom hon har tillgång till bil kan vi lätt ta oss till studier lite längre bort på distriktet.

Ibland rycker Estevan in på lite udda uppdrag, som när han hjälpte denna herre med snaggningen. Man blir allt för alla..!

Förra helgen hade vi vår kretssammankomst, med som mest 2157 närvarande och 35 döpta varav 4 från lilla Javillar! :)

Och som synes har Estevan även hjälpt mig med frisyren, blonderat och klippt. Är riktigt skönt med kort hår i det här klimatet, och fram till februari har jag en vettig frisör tillgänglig. Sen får vi se vad som händer... (vink, vink Linda ;P)

Det är också värt att nämna att hela den kanadensiska invasionen anlände igår; Ken o Deb, Genna o flickorna o fam Muñoz. Resan hade gått bra, Ken anlände i rullstol och orkar knappt stå själv, men nu är han här i alla fall. Det är här han vill dö, och han lyckades ta sig "hem" trots sitt försvagade tillstånd. Så vi får stålsätta oss för mer tråkigheter inom kort.

Nu ska vi strax på möte, hasta pronto!