Joel filosoferar...

Det händer en hel del här över i u-landet Dominikanska Republiken som sätter sina spår i två “blåa” svenska ögon. Till exempel så kan jag berätta om en familj som bor uppe i bergen på ett av våra lantdistrikt.

"Nu är vi framme!" sade den äldre brodern till mig, vilket jag inte kunde förstå för jag kunde inte se något hus! "Jo, här är det! fortsatte brodern å gick in en liten bit från vägen... jag blev så paff, rentav bestört! Hur kan någon leva på detta sätt? "Huset" är så skevt att det skulle rasa vid nästa vindpuff! Med fem barn dessutom! Deras “hus” såg mer ut som ett sedan länge övergivet hönshus! Hela huset var gjort av rostig plåt. Taket, väggarna och även dörren som hängde på en liten spik som bara vägrade att ge upp...

Trots att jag har fått se mycket här omkring (skulle kalla mig för härdad), så var jag så chockad så jag inte ens visste vad jag skulle svara när mannen i "huset" ställde en enkel fråga till mig! Studiet gick riktigt bra och vi fick löfte om att få komma tillbaka nästa söndag. Vad som kanske gjorde upplevelsen extra stark var nog att denne mycket fattige och av samhället brutne man ändå tycktes ha en inre stolthet och andlighet att fortsätta kämpa och studera med oss... Han avslutade med att säga: "en vacker dag så VET jag att jag med Guds hjälp kommer att kunna bygga ett fint och bekvämt hus till min familj!"

Där, höll jag på att börja grina, men, man som man är lyckades jag ändå behärska mig, men, som sagt, vi kunde inte annat än hålla med om att en vacker dag så kommer han att få mer än ett beboeligt hus!

Uppskattningen av vår enkla lägenhet växte. Hem ljuva hem...!