Livet går vidare

Jag ska inte sticka under stolen med att det är en obehaglig känsla när nån har tagit sig in i ens "trygga" hem. För att hantera känslorna de första dagarna intalade jag mig själv att allt skulle lösa sig, att polisen skulle få fast de skyldiga precis som när tjejerna blev av med datorerna förra säsongen. Men sen inser man att polisen (trots mutor) inte tänkt göra någonting och att det som försvann är borta. Då får man försöka hantera de känslorna. Och mitt i allt blir man lite nojig med att lämna huset, och lyssnar efter konstiga ljud när man går och lägger sig.

Nu idag har vi äntligen fått säkerheten förstärkt, så åtminstone får de jobba mera nästa gång de ska in! En broder som är svetsare har hjälpt oss, och vi fick övertala honom att ta betalt för jobbet, han tänkte bara ta betalt för materialet. Så skönt med dessa godhjärtade vänner (som vi inte ens känner..). Grannen bredvid är också redo att försvara oss. Han uttryckte först sin uppskattning av vårt predikoarbete här, beklagade det inträffade och sa att om han ser någon på vår altan som inte är blond och snygg så skjuter han! Får akta sig för att gå ut nyvaken och osminkad... :P

Kretsmötet var verkligen grymt uppmuntrande, speciellt intervjuerna. Inte så att det gör mig gladare att höra att andra har det värre, men man får lite perspektiv på tillvaron. Hela programmet gick ut på att förtrösta på Jehova, och det är ju en bra påminnelse. Vännerna i församlingen har mest varit oroliga över att vi nu ska bli tvungna att åka hem och jobba tidigare än planerat, men med Jehovas hjälp (och Helsings premiefria stöldförsäkring :P) kommer vi nog att kunna stanna till juni ändå.

Jag är uppriktigt förvånad över att det inte känts värre att bli av med så många personliga tillhörigheter. Många av mina smycken var gåvor, sånt har ett affektionsvärde och förlusten går inte att bortse ifrån. Men vi har med Jehovas hjälp hållit humöret uppe ändå, och som med alla andra motgångar så känner man hur det skolar en. Och som det påpekades på kretsmötet - vi har fått löfte om att få komma igenom Harmageddon med livet i behåll, men inte med våra tillhörigheter. Så de blir vi nog av med förr eller senare ändå...

Nåt annat som peppade var att vi fick 4 nya reguljära pionjärer i San Marcos! Nu är alla äldste i pionjärtjänsten; 3 reguljära och en kontinuerlig hjälppionjär. Och totalt är vi 11 reguljära på 55 förkunnare, så full fart framåt!!

Vi vill också passa på att uttrycka vår stora uppskattning till alla er som på ett eller annat sätt hört av er och uppmuntrat oss! Ni betyder mycket för oss!

Till Ansu: Patterson-bröderna kom aldrig. Det verkar som att de gjort nån slags "dubbelbokning", för de sov hos en annan familj i vår församling. Vi pratade dock med en av dem, Moises. Han kan en del svenska och tar väl varje tillfälle i akt att få öva. Skulle inte bli förvånad om ni träffats.

Till Solan: Jo, fotot är från när vi var på M/s Norway, det var nog du som tog det :) Vilken trevlig kväll det var! Tack än en gång!

Nu ska jag kolla hur det går för Joel med pizzan... ;)