Inbrott nr 2...

...eller ska vi kalla det ett utbrott denna gång, för de kom aldrig in i vår lägenhet. Däremot tog de sig in i den tomma lägenheten under, in i Robertos uthus, och de fick med sig våra batterier och gastanken. Ironiskt nog har vi bott här ett helt år med oskyddade batterier och dåligt skyddad tank, men nu när vi förstärkt säkerheten i veckan var det tydligen dags att slå till. Och det medan vi låg och sov...

Med polisen hittills har det varit mycket snack, lite verkstad, och mitt studium Diurka fick nog. Hon använde sig av sin bekantskap med en fd. politiker som fortfarande har stort inflytande i stan. Han bokade genast en tid åt oss med högsta polischefen och följde med oss dit. Efter att i korta ordalag hört vår situation, med 2 inbrott på 2 veckor, kallade polischefen på sina utredare. Inom 30 sekunder stod de alla i kontoret som skamsna hundvalpar. Han mer eller mindre läste lusen av dem för att inget ännu hänt i utredningen av vårt fall och sa att han inte ville se dem igen förrän de hade nåt konkret att komma med. Han försökte övertyga oss om att vi kan känna oss säkra och att vi kommer att få tillbaka åtminstone de flesta av våra saker. Vi tror det när vi ser det, men hela upplevelsen på kontoret var ganska obetalbar.

Vännerna i församlingen och grannarna är sååååå beklagande över det som hänt oss. Vi har inte ätit hemma en enda gång, och ikväll efter mötet t.o.m. "kidnappade" Genna o Erick oss till en restaurang för att bjuda oss på en avslappnad kväll med tankarna på annat håll. När vi kom tillbaka hem vid 22-tiden var "kvarterets cowboys" samlade utanför vårat hus på anstiftan av Bori. Nu vill de se blodet flyta. Alla har de sina vapen, Bori har dessutom en machete och en svart sopsäck för att behändigt kunna göra sig av med ett eventuellt byte. Man vet inte om det är för vår skull eller för att de stora grabbarna ska få leka, men vi kommer nog att sova mer inatt än de 3h det blev förra natten.

En som däremot tänker på oss utan för förbehåll är Yermina som har Colmadon (kvarterskiosken). Hon hade stigit upp tidigt imorse för att be för oss med tårarna rinnandes nerför kinderna. Hon tycker det är så förfärligt att sånt här händer oss när vi kommit hit för att hjälpa människor och dessutom är helt ensamma och utan släktingar. Om hon bara kunde förstå vilken världsvid familj vi har!

Gennas mamma, som varit här sen -87 och upplevt det mesta, sa ikväll att vi måste komma ihåg att Jehova vet var vår gräns går men att han låter oss bli puttade över klippkanten för att sedan fånga upp oss när vi fallit halvvägs. Hon vet nog vad hon talar om, och vi har garanterat mycket osett än.

Ett annat trevligt inslag ikväll var att Gunilla o Christer från Jakobstad kom på vårt möte. Skönt att få prata lite dialekt :) Dessutom fick vi ett Finlandspaket med lite gott o blandat (även godispåsen). Sooo nice! Men nu måste jag sova om jag ska orka upp i tjänsten imorrn!