Senaste orkideétillskottet
Vandrande pinne
Tayla somnade av lukten... ;)
Flip-flops för de minstasöndag 26 december 2010
fredag 24 december 2010
En släng av hemlängtan
Snö som knastrar under skorna, norrsken på en stjärnbeströdd himmel, mys framför en sprakande brasa... det var ett bra tag sen nu eftersom detta är vår tredje decembermånad på DR. När vi bodde i Skellefteå betydde de röda dagarna i december antingen att vi fick släkten på besök eller att vi hälsade på i Munsala. Igår kom Elina o Henke tillbaka hem från Kongo vilket givetvis leder till släkttilldragelser, men vi är alldeles för långt borta. Tänk om man kunde förflytta sig dit, bara för en kväll...
Dessa bovar och banditer bidrar väl till att man gärna skulle vilja ta en paus och åka hem till tryggheten. Roberto har gjort vad han kunnat för att förstärka säkerheten, men de slutar inte att försöka. Nu har våra nya batterier ett eget litet hus med järndörr, och till "järnlådan" de sitter i har vi kopplat el... Skulle vilja se den förste att tafsa på den! Muahahahaaa! Roberto har även satt spiralformad taggtråd uppe på muren och kopplat el till den. Redan natten efter var någon där och fick sig en kyss. Synd bara att det inte krämar i ordentligare! Jo, jag vet, mina horn växer. I Kåge känner folk sig otrygga när polisen tvingas skjuta, här känner vi oss otrygga för att det skjuts för lite!
Sen saknar vi stillheten, av många kallad julefriden. Dominikanerna fullkomligen älskar allt oljud, speciellt vid festliga tillfällen. Igår spelade grannarna hög musik till kl 4 på morgonen, och kl.05:30 avlöstes de av en förhatlig jultradition. Ett tåg av skränande människor, följda av en bil med högtalarutrustning körde längs hela Cuesta Hermosa. De spelade "Feliz Navidad" med en decibel som förmodligen kunde höras av döva och jublade in julemorgonen vid varje dörr. På min sovmorgon!!! Det är mer än bara det Bibeln säger som tyder på att julen är satanisk!
Trots allt har vi haft en rätt skön dag här hemma, i väntan på firandets kulmen ikväll. Roberto har åkt till sina döttrar i Santo Domingo, och för att inte lämna oss ensamma har han ordnat med en vakt under nätterna... en av de som vi känt oss mest misstänksamma mot när det gällt inbrotten. Så vi lär ju sova gott! :P
Dessa bovar och banditer bidrar väl till att man gärna skulle vilja ta en paus och åka hem till tryggheten. Roberto har gjort vad han kunnat för att förstärka säkerheten, men de slutar inte att försöka. Nu har våra nya batterier ett eget litet hus med järndörr, och till "järnlådan" de sitter i har vi kopplat el... Skulle vilja se den förste att tafsa på den! Muahahahaaa! Roberto har även satt spiralformad taggtråd uppe på muren och kopplat el till den. Redan natten efter var någon där och fick sig en kyss. Synd bara att det inte krämar i ordentligare! Jo, jag vet, mina horn växer. I Kåge känner folk sig otrygga när polisen tvingas skjuta, här känner vi oss otrygga för att det skjuts för lite!
Sen saknar vi stillheten, av många kallad julefriden. Dominikanerna fullkomligen älskar allt oljud, speciellt vid festliga tillfällen. Igår spelade grannarna hög musik till kl 4 på morgonen, och kl.05:30 avlöstes de av en förhatlig jultradition. Ett tåg av skränande människor, följda av en bil med högtalarutrustning körde längs hela Cuesta Hermosa. De spelade "Feliz Navidad" med en decibel som förmodligen kunde höras av döva och jublade in julemorgonen vid varje dörr. På min sovmorgon!!! Det är mer än bara det Bibeln säger som tyder på att julen är satanisk!
Trots allt har vi haft en rätt skön dag här hemma, i väntan på firandets kulmen ikväll. Roberto har åkt till sina döttrar i Santo Domingo, och för att inte lämna oss ensamma har han ordnat med en vakt under nätterna... en av de som vi känt oss mest misstänksamma mot när det gällt inbrotten. Så vi lär ju sova gott! :P
söndag 12 december 2010
Ny bekantskap
Vad har Joel och jag gemensamt med Arnold Schwarzenegger, Bill o Hillary Clinton, Keanu Reeves, Robert de Niro m. fl? Det inte särskilt uppenbara svaret: Dr. Roger.
I veckan påbörjade jag en behandling för mina ryggproblem. Dr Roger konstaterade genast att mina problem måste komma från en olycka för ca 10 år sen. Jag sa att jag aldrig varit i någon olycka, men han envisades: bil?, MC?, häst?... javisst ja, jag flög ju av en skenande häst för ca 10 år sen, å landade rakt på ändan. "Nej", korrigerade Dr Roger mig, "du landade snett på ändan, därav din snedvridna höft och följderna i ryggen". Det var i sig ingen nyhet för mig, det nya sitter i att ha hittat någon som kan göra något åt det!
Enkelt förklarat: Dr Roger jobbade under många år som ortoped, men tillsammans med några kollegor började han undersöka möjligheter att korrigera ben och leder utan att behöva operera. De for till Japan för att studera akupunktur och akupressur, till Indien och Thailand för andra österländska läkekonster, och sammanställde sedan en behandlingsform som är unik. Bara fyra i hela världen jobbar enligt denna metod, därav efterfrågan i kändisvärlden. Ibland flygs Dr Roger till Ryssland med privatflyg för att behandla regeringsmedlemmar, Putin har fått sig några omgångar. Och så jag nu då...
Imorgon är det tänkt att de sista bitarna ska sättas på plats så att säga. Sen ska jag inte behöva få några mer rygg- o nackproblem, för då ska roten till det onda vara åtgärdad. Förhoppningsvis ska Marianne inte behöva göra någon akututryckning nästa sommar för att min rygg låst sig och jag går som en gammal tant. Sen är ni förstås nyfikna på vad det kostar att bli behandlad av någon med så gedigen meritlista som denne snubbe. Tack o lov är vi på DR, så jag betalar bara 100kr per gång!
Något som kan vara kul att nämna är att Dr Roger är vän och personlig rådgivare till Jaques Chirac, och när denne var president rådde Roger honom att låta vittnena i Frankrike vara ifred. Numera studerar Roger själv Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen (Gennas pappa), och redan efter två studietillfällen tyckte han att hans sätt att tänka förändrats. Blir intressant att följa utvecklingen av såväl rygg som terapeut!
I veckan påbörjade jag en behandling för mina ryggproblem. Dr Roger konstaterade genast att mina problem måste komma från en olycka för ca 10 år sen. Jag sa att jag aldrig varit i någon olycka, men han envisades: bil?, MC?, häst?... javisst ja, jag flög ju av en skenande häst för ca 10 år sen, å landade rakt på ändan. "Nej", korrigerade Dr Roger mig, "du landade snett på ändan, därav din snedvridna höft och följderna i ryggen". Det var i sig ingen nyhet för mig, det nya sitter i att ha hittat någon som kan göra något åt det!
Enkelt förklarat: Dr Roger jobbade under många år som ortoped, men tillsammans med några kollegor började han undersöka möjligheter att korrigera ben och leder utan att behöva operera. De for till Japan för att studera akupunktur och akupressur, till Indien och Thailand för andra österländska läkekonster, och sammanställde sedan en behandlingsform som är unik. Bara fyra i hela världen jobbar enligt denna metod, därav efterfrågan i kändisvärlden. Ibland flygs Dr Roger till Ryssland med privatflyg för att behandla regeringsmedlemmar, Putin har fått sig några omgångar. Och så jag nu då...
Imorgon är det tänkt att de sista bitarna ska sättas på plats så att säga. Sen ska jag inte behöva få några mer rygg- o nackproblem, för då ska roten till det onda vara åtgärdad. Förhoppningsvis ska Marianne inte behöva göra någon akututryckning nästa sommar för att min rygg låst sig och jag går som en gammal tant. Sen är ni förstås nyfikna på vad det kostar att bli behandlad av någon med så gedigen meritlista som denne snubbe. Tack o lov är vi på DR, så jag betalar bara 100kr per gång!
Något som kan vara kul att nämna är att Dr Roger är vän och personlig rådgivare till Jaques Chirac, och när denne var president rådde Roger honom att låta vittnena i Frankrike vara ifred. Numera studerar Roger själv Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen (Gennas pappa), och redan efter två studietillfällen tyckte han att hans sätt att tänka förändrats. Blir intressant att följa utvecklingen av såväl rygg som terapeut!
lördag 4 december 2010
Fly eller illa fäkta?
Klockan är nästan elva på kvällen. Du blåser ut stearinljuset på sängbordet och allt blir svart, för elen har inte kommit tillbaka än. Du sluter ögonen och ska till att somna. Då hör du plötsligt att någonting rör sig utanför sovrumsfönstret. Någon, eller snarare några, håller så diskret som möjligt på att stapla lecablock på andra sidan muren, för att kunna ta sig över. Du vet inte hur många de är, du vet inte om de är beväpnade, och du vet inte vad de vill åt, men de är på väg att ta sig över till ditt hus.
I det läget har man rätt hög puls kan jag meddela er, för vi var i denna situation i onsdags. Jag lyckades ringa till grannen bredvid, och några minuter senare, när elen kom tillbaka, hördes flera pistolskott alldeles utanför sovrumsfönstret. "Ring polisen!" ropade grannen. De tog polisen över en kvart att komma, så jag var glad att jag valde att först ringa grannen.
Nu är saken den att samma granne avfyrat skott mot dessa typer även kvällen innan, men de fortsätter att komma tillbaka. Det halvfärdiga huset bredvid vårat är ett perfekt gömställe för dem. Så i torsdags packade vi vår sista återstående resväska och for till Genna o Erick. Vi hyrde en vakt som har suttit på pass de senaste två nätterna för att vakta det som finns kvar i huset, både våra och ägarens grejer.
Just nu föreställer jag mig att jag är på semester. Första kvällen tappade Genna upp ett bad åt mig, tände doftljus och ställde fram ett glas vin. "Spa-Resort-Pineda" kallar jag det för. Här sover vi tryggt, och undviker att tänka på morgondagen. För ett beslut måste fattas - ska vi kunna bo kvar eller måste vi flytta? Husägaren, Roberto, är på väg hit igen, mycket beror så klart på honom. Går det att göra något åt säkerheten? Lyckas han hyra ut lägenheten under oss? Eller måste vi, Gud förbjude, hitta ett nytt hem? För många verkar svaret uppenbart. "Ni kan ju inte bor kvar där, ni måste flytta!" säger vännerna varje gång de ser oss. Väldigt lätt i teorin, desto jobbigare i praktiken. De förstår nog inte heller den känslomässiga delen av det hela, att igen behöva bryta upp från det man sett som sitt hem den senaste tiden och börja förlika sig med nåt nytt ställe.
Något som hållit mina tankar på annat håll dessa dagar är spanskakursen som idag startade i Puerto Plata. Det finns nu en engelsk församling här + engelsk och rysk grupp i Sosua, och de utlänningar som understöder dessa behöver även lära sig spanska. Kursen är av samma slag som den vi hade i Skellefteå för några år sen, men hålls varje lördag under flera månader. Vad den har med mig att göra? Ha ha, jag är en av instruktörerna! Humor :P
Låter de avslutande orden komma från Matteus 6:34 - "Alltså: var aldrig bekymrade för morgondagen; morgondagen skall nämligen ha sina egna bekymmer. Var dag har nog av sin egen uselhet."
I det läget har man rätt hög puls kan jag meddela er, för vi var i denna situation i onsdags. Jag lyckades ringa till grannen bredvid, och några minuter senare, när elen kom tillbaka, hördes flera pistolskott alldeles utanför sovrumsfönstret. "Ring polisen!" ropade grannen. De tog polisen över en kvart att komma, så jag var glad att jag valde att först ringa grannen.
Nu är saken den att samma granne avfyrat skott mot dessa typer även kvällen innan, men de fortsätter att komma tillbaka. Det halvfärdiga huset bredvid vårat är ett perfekt gömställe för dem. Så i torsdags packade vi vår sista återstående resväska och for till Genna o Erick. Vi hyrde en vakt som har suttit på pass de senaste två nätterna för att vakta det som finns kvar i huset, både våra och ägarens grejer.
Just nu föreställer jag mig att jag är på semester. Första kvällen tappade Genna upp ett bad åt mig, tände doftljus och ställde fram ett glas vin. "Spa-Resort-Pineda" kallar jag det för. Här sover vi tryggt, och undviker att tänka på morgondagen. För ett beslut måste fattas - ska vi kunna bo kvar eller måste vi flytta? Husägaren, Roberto, är på väg hit igen, mycket beror så klart på honom. Går det att göra något åt säkerheten? Lyckas han hyra ut lägenheten under oss? Eller måste vi, Gud förbjude, hitta ett nytt hem? För många verkar svaret uppenbart. "Ni kan ju inte bor kvar där, ni måste flytta!" säger vännerna varje gång de ser oss. Väldigt lätt i teorin, desto jobbigare i praktiken. De förstår nog inte heller den känslomässiga delen av det hela, att igen behöva bryta upp från det man sett som sitt hem den senaste tiden och börja förlika sig med nåt nytt ställe.
Något som hållit mina tankar på annat håll dessa dagar är spanskakursen som idag startade i Puerto Plata. Det finns nu en engelsk församling här + engelsk och rysk grupp i Sosua, och de utlänningar som understöder dessa behöver även lära sig spanska. Kursen är av samma slag som den vi hade i Skellefteå för några år sen, men hålls varje lördag under flera månader. Vad den har med mig att göra? Ha ha, jag är en av instruktörerna! Humor :P
Låter de avslutande orden komma från Matteus 6:34 - "Alltså: var aldrig bekymrade för morgondagen; morgondagen skall nämligen ha sina egna bekymmer. Var dag har nog av sin egen uselhet."
lördag 27 november 2010
Inbrott nr 2...
...eller ska vi kalla det ett utbrott denna gång, för de kom aldrig in i vår lägenhet. Däremot tog de sig in i den tomma lägenheten under, in i Robertos uthus, och de fick med sig våra batterier och gastanken. Ironiskt nog har vi bott här ett helt år med oskyddade batterier och dåligt skyddad tank, men nu när vi förstärkt säkerheten i veckan var det tydligen dags att slå till. Och det medan vi låg och sov...
Med polisen hittills har det varit mycket snack, lite verkstad, och mitt studium Diurka fick nog. Hon använde sig av sin bekantskap med en fd. politiker som fortfarande har stort inflytande i stan. Han bokade genast en tid åt oss med högsta polischefen och följde med oss dit. Efter att i korta ordalag hört vår situation, med 2 inbrott på 2 veckor, kallade polischefen på sina utredare. Inom 30 sekunder stod de alla i kontoret som skamsna hundvalpar. Han mer eller mindre läste lusen av dem för att inget ännu hänt i utredningen av vårt fall och sa att han inte ville se dem igen förrän de hade nåt konkret att komma med. Han försökte övertyga oss om att vi kan känna oss säkra och att vi kommer att få tillbaka åtminstone de flesta av våra saker. Vi tror det när vi ser det, men hela upplevelsen på kontoret var ganska obetalbar.
Vännerna i församlingen och grannarna är sååååå beklagande över det som hänt oss. Vi har inte ätit hemma en enda gång, och ikväll efter mötet t.o.m. "kidnappade" Genna o Erick oss till en restaurang för att bjuda oss på en avslappnad kväll med tankarna på annat håll. När vi kom tillbaka hem vid 22-tiden var "kvarterets cowboys" samlade utanför vårat hus på anstiftan av Bori. Nu vill de se blodet flyta. Alla har de sina vapen, Bori har dessutom en machete och en svart sopsäck för att behändigt kunna göra sig av med ett eventuellt byte. Man vet inte om det är för vår skull eller för att de stora grabbarna ska få leka, men vi kommer nog att sova mer inatt än de 3h det blev förra natten.
En som däremot tänker på oss utan för förbehåll är Yermina som har Colmadon (kvarterskiosken). Hon hade stigit upp tidigt imorse för att be för oss med tårarna rinnandes nerför kinderna. Hon tycker det är så förfärligt att sånt här händer oss när vi kommit hit för att hjälpa människor och dessutom är helt ensamma och utan släktingar. Om hon bara kunde förstå vilken världsvid familj vi har!
Gennas mamma, som varit här sen -87 och upplevt det mesta, sa ikväll att vi måste komma ihåg att Jehova vet var vår gräns går men att han låter oss bli puttade över klippkanten för att sedan fånga upp oss när vi fallit halvvägs. Hon vet nog vad hon talar om, och vi har garanterat mycket osett än.
Ett annat trevligt inslag ikväll var att Gunilla o Christer från Jakobstad kom på vårt möte. Skönt att få prata lite dialekt :) Dessutom fick vi ett Finlandspaket med lite gott o blandat (även godispåsen). Sooo nice! Men nu måste jag sova om jag ska orka upp i tjänsten imorrn!
Med polisen hittills har det varit mycket snack, lite verkstad, och mitt studium Diurka fick nog. Hon använde sig av sin bekantskap med en fd. politiker som fortfarande har stort inflytande i stan. Han bokade genast en tid åt oss med högsta polischefen och följde med oss dit. Efter att i korta ordalag hört vår situation, med 2 inbrott på 2 veckor, kallade polischefen på sina utredare. Inom 30 sekunder stod de alla i kontoret som skamsna hundvalpar. Han mer eller mindre läste lusen av dem för att inget ännu hänt i utredningen av vårt fall och sa att han inte ville se dem igen förrän de hade nåt konkret att komma med. Han försökte övertyga oss om att vi kan känna oss säkra och att vi kommer att få tillbaka åtminstone de flesta av våra saker. Vi tror det när vi ser det, men hela upplevelsen på kontoret var ganska obetalbar.
Vännerna i församlingen och grannarna är sååååå beklagande över det som hänt oss. Vi har inte ätit hemma en enda gång, och ikväll efter mötet t.o.m. "kidnappade" Genna o Erick oss till en restaurang för att bjuda oss på en avslappnad kväll med tankarna på annat håll. När vi kom tillbaka hem vid 22-tiden var "kvarterets cowboys" samlade utanför vårat hus på anstiftan av Bori. Nu vill de se blodet flyta. Alla har de sina vapen, Bori har dessutom en machete och en svart sopsäck för att behändigt kunna göra sig av med ett eventuellt byte. Man vet inte om det är för vår skull eller för att de stora grabbarna ska få leka, men vi kommer nog att sova mer inatt än de 3h det blev förra natten.
En som däremot tänker på oss utan för förbehåll är Yermina som har Colmadon (kvarterskiosken). Hon hade stigit upp tidigt imorse för att be för oss med tårarna rinnandes nerför kinderna. Hon tycker det är så förfärligt att sånt här händer oss när vi kommit hit för att hjälpa människor och dessutom är helt ensamma och utan släktingar. Om hon bara kunde förstå vilken världsvid familj vi har!
Gennas mamma, som varit här sen -87 och upplevt det mesta, sa ikväll att vi måste komma ihåg att Jehova vet var vår gräns går men att han låter oss bli puttade över klippkanten för att sedan fånga upp oss när vi fallit halvvägs. Hon vet nog vad hon talar om, och vi har garanterat mycket osett än.
Ett annat trevligt inslag ikväll var att Gunilla o Christer från Jakobstad kom på vårt möte. Skönt att få prata lite dialekt :) Dessutom fick vi ett Finlandspaket med lite gott o blandat (även godispåsen). Sooo nice! Men nu måste jag sova om jag ska orka upp i tjänsten imorrn!
måndag 22 november 2010
Livet går vidare
Jag ska inte sticka under stolen med att det är en obehaglig känsla när nån har tagit sig in i ens "trygga" hem. För att hantera känslorna de första dagarna intalade jag mig själv att allt skulle lösa sig, att polisen skulle få fast de skyldiga precis som när tjejerna blev av med datorerna förra säsongen. Men sen inser man att polisen (trots mutor) inte tänkt göra någonting och att det som försvann är borta. Då får man försöka hantera de känslorna. Och mitt i allt blir man lite nojig med att lämna huset, och lyssnar efter konstiga ljud när man går och lägger sig.
Nu idag har vi äntligen fått säkerheten förstärkt, så åtminstone får de jobba mera nästa gång de ska in! En broder som är svetsare har hjälpt oss, och vi fick övertala honom att ta betalt för jobbet, han tänkte bara ta betalt för materialet. Så skönt med dessa godhjärtade vänner (som vi inte ens känner..). Grannen bredvid är också redo att försvara oss. Han uttryckte först sin uppskattning av vårt predikoarbete här, beklagade det inträffade och sa att om han ser någon på vår altan som inte är blond och snygg så skjuter han! Får akta sig för att gå ut nyvaken och osminkad... :P
Kretsmötet var verkligen grymt uppmuntrande, speciellt intervjuerna. Inte så att det gör mig gladare att höra att andra har det värre, men man får lite perspektiv på tillvaron. Hela programmet gick ut på att förtrösta på Jehova, och det är ju en bra påminnelse. Vännerna i församlingen har mest varit oroliga över att vi nu ska bli tvungna att åka hem och jobba tidigare än planerat, men med Jehovas hjälp (och Helsings premiefria stöldförsäkring :P) kommer vi nog att kunna stanna till juni ändå.
Jag är uppriktigt förvånad över att det inte känts värre att bli av med så många personliga tillhörigheter. Många av mina smycken var gåvor, sånt har ett affektionsvärde och förlusten går inte att bortse ifrån. Men vi har med Jehovas hjälp hållit humöret uppe ändå, och som med alla andra motgångar så känner man hur det skolar en. Och som det påpekades på kretsmötet - vi har fått löfte om att få komma igenom Harmageddon med livet i behåll, men inte med våra tillhörigheter. Så de blir vi nog av med förr eller senare ändå...
Nåt annat som peppade var att vi fick 4 nya reguljära pionjärer i San Marcos! Nu är alla äldste i pionjärtjänsten; 3 reguljära och en kontinuerlig hjälppionjär. Och totalt är vi 11 reguljära på 55 förkunnare, så full fart framåt!!
Vi vill också passa på att uttrycka vår stora uppskattning till alla er som på ett eller annat sätt hört av er och uppmuntrat oss! Ni betyder mycket för oss!
Till Ansu: Patterson-bröderna kom aldrig. Det verkar som att de gjort nån slags "dubbelbokning", för de sov hos en annan familj i vår församling. Vi pratade dock med en av dem, Moises. Han kan en del svenska och tar väl varje tillfälle i akt att få öva. Skulle inte bli förvånad om ni träffats.
Till Solan: Jo, fotot är från när vi var på M/s Norway, det var nog du som tog det :) Vilken trevlig kväll det var! Tack än en gång!
Nu ska jag kolla hur det går för Joel med pizzan... ;)
Nu idag har vi äntligen fått säkerheten förstärkt, så åtminstone får de jobba mera nästa gång de ska in! En broder som är svetsare har hjälpt oss, och vi fick övertala honom att ta betalt för jobbet, han tänkte bara ta betalt för materialet. Så skönt med dessa godhjärtade vänner (som vi inte ens känner..). Grannen bredvid är också redo att försvara oss. Han uttryckte först sin uppskattning av vårt predikoarbete här, beklagade det inträffade och sa att om han ser någon på vår altan som inte är blond och snygg så skjuter han! Får akta sig för att gå ut nyvaken och osminkad... :P
Kretsmötet var verkligen grymt uppmuntrande, speciellt intervjuerna. Inte så att det gör mig gladare att höra att andra har det värre, men man får lite perspektiv på tillvaron. Hela programmet gick ut på att förtrösta på Jehova, och det är ju en bra påminnelse. Vännerna i församlingen har mest varit oroliga över att vi nu ska bli tvungna att åka hem och jobba tidigare än planerat, men med Jehovas hjälp (och Helsings premiefria stöldförsäkring :P) kommer vi nog att kunna stanna till juni ändå.
Jag är uppriktigt förvånad över att det inte känts värre att bli av med så många personliga tillhörigheter. Många av mina smycken var gåvor, sånt har ett affektionsvärde och förlusten går inte att bortse ifrån. Men vi har med Jehovas hjälp hållit humöret uppe ändå, och som med alla andra motgångar så känner man hur det skolar en. Och som det påpekades på kretsmötet - vi har fått löfte om att få komma igenom Harmageddon med livet i behåll, men inte med våra tillhörigheter. Så de blir vi nog av med förr eller senare ändå...
Nåt annat som peppade var att vi fick 4 nya reguljära pionjärer i San Marcos! Nu är alla äldste i pionjärtjänsten; 3 reguljära och en kontinuerlig hjälppionjär. Och totalt är vi 11 reguljära på 55 förkunnare, så full fart framåt!!
Vi vill också passa på att uttrycka vår stora uppskattning till alla er som på ett eller annat sätt hört av er och uppmuntrat oss! Ni betyder mycket för oss!
Till Ansu: Patterson-bröderna kom aldrig. Det verkar som att de gjort nån slags "dubbelbokning", för de sov hos en annan familj i vår församling. Vi pratade dock med en av dem, Moises. Han kan en del svenska och tar väl varje tillfälle i akt att få öva. Skulle inte bli förvånad om ni träffats.
Till Solan: Jo, fotot är från när vi var på M/s Norway, det var nog du som tog det :) Vilken trevlig kväll det var! Tack än en gång!
Nu ska jag kolla hur det går för Joel med pizzan... ;)
lördag 13 november 2010
Inbrott :(
Här i våra omgivningar är det mer en fråga om "när" än "om", och igår stod vi på tur. Vi kom hem från en trevlig kväll hos Genna o Erick och fann lägenheten betydligt stökigare än vi lämnat den. Någon hade lyckats bända upp "järnlådan" som skyddar hänglåset på gallergrinden, sen klippt hänglåset och fått upp glasdörren i köket. Sen var det fritt fram att härja runt.
Joel, som alltid tjatat på mig att ta med mig börsen när jag far nånstans, hade lämnat den hemma och hade dessutom precis tagit ut pengar. Den var så klart borta med hela innehållet, alltså även två bankkort och hans körkort. Två av våra resväskor hade sedan fyllts med skor(!), smycken, klockor, en mobil, en digitalkamera (vi hade med oss den större kameran), strykjärn, min tjänsteväska etc. Men laptop:en låg kvar i vardagsrummet, gracias a Dios som man säger här, och vi har även kvar passen.
Jag ringde Genna på en gång, och hon sa att vi skulle plocka med oss det kvarvarande av värde och fara till dem över natten. Det var inte tryggt att stanna menade hon. Så vi hade en näst intill sömnlös natt hos dem, och i morse tog Erick oss med till polisstationen. Vi fick även med oss en advokat härifrån Cuesta Hermosa som Erick känner. Han var till stor hjälp, för här behöver man kontakter. Ett gäng poliser kom för att reka läget och ta foton, och sen gjorde vi en skriftlig anmälan av det som saknas. De har redan en misstänkt tack vare samarbetet här i grannskapet.
Det har faktiskt varit fascinerande att se hur alla bryr sig och är villiga att hjälpa till. Advokaten, Marco, ställde upp i timmar helt frivilligt, och sa att vi när som helst på dygnet kan ringa honom om vi behöver hjälp med någonting. Många grannar har lämnat tips till polisen, och alla månar om oss. Det har varit gott att se mitt i allt elände! Bori har förstås planer på att ta ihjäl den som gjort detta, han anser att han bara hjälper Gud när han tar bort onda människor. Ack denna Bori...
Joel hade bara sina flip-flop:s kvar, så vi var tvungna att köpa nya mötesskor till honom idag. Ska på engelskt kretsmöte imorrn. Jag har kvar ett par av mina högklackade, knasigt nog de jag tycker mest om och de stod med de andra skorna som försvann. Vi har pratat om att göra en garderobsrensning, men det var inte riktigt det här vi tänkt oss. Dock har jag inget emot att köpa nya skor :P
Efter helgen får vi kanske veta om polisens arbete kommer att ge resultat. Sist och slutligen handlar det bara om materiella ting varav mycket går att ersätta, andra har råkat mycket värre ut. Just nu finns det inget mer för oss att göra, så vi hoppas kunna fokusera på programmet imorgon och på de övernattningsgäster vi får hit från Betel i N.Y.
Joel, som alltid tjatat på mig att ta med mig börsen när jag far nånstans, hade lämnat den hemma och hade dessutom precis tagit ut pengar. Den var så klart borta med hela innehållet, alltså även två bankkort och hans körkort. Två av våra resväskor hade sedan fyllts med skor(!), smycken, klockor, en mobil, en digitalkamera (vi hade med oss den större kameran), strykjärn, min tjänsteväska etc. Men laptop:en låg kvar i vardagsrummet, gracias a Dios som man säger här, och vi har även kvar passen.
Jag ringde Genna på en gång, och hon sa att vi skulle plocka med oss det kvarvarande av värde och fara till dem över natten. Det var inte tryggt att stanna menade hon. Så vi hade en näst intill sömnlös natt hos dem, och i morse tog Erick oss med till polisstationen. Vi fick även med oss en advokat härifrån Cuesta Hermosa som Erick känner. Han var till stor hjälp, för här behöver man kontakter. Ett gäng poliser kom för att reka läget och ta foton, och sen gjorde vi en skriftlig anmälan av det som saknas. De har redan en misstänkt tack vare samarbetet här i grannskapet.
Det har faktiskt varit fascinerande att se hur alla bryr sig och är villiga att hjälpa till. Advokaten, Marco, ställde upp i timmar helt frivilligt, och sa att vi när som helst på dygnet kan ringa honom om vi behöver hjälp med någonting. Många grannar har lämnat tips till polisen, och alla månar om oss. Det har varit gott att se mitt i allt elände! Bori har förstås planer på att ta ihjäl den som gjort detta, han anser att han bara hjälper Gud när han tar bort onda människor. Ack denna Bori...
Joel hade bara sina flip-flop:s kvar, så vi var tvungna att köpa nya mötesskor till honom idag. Ska på engelskt kretsmöte imorrn. Jag har kvar ett par av mina högklackade, knasigt nog de jag tycker mest om och de stod med de andra skorna som försvann. Vi har pratat om att göra en garderobsrensning, men det var inte riktigt det här vi tänkt oss. Dock har jag inget emot att köpa nya skor :P
Efter helgen får vi kanske veta om polisens arbete kommer att ge resultat. Sist och slutligen handlar det bara om materiella ting varav mycket går att ersätta, andra har råkat mycket värre ut. Just nu finns det inget mer för oss att göra, så vi hoppas kunna fokusera på programmet imorgon och på de övernattningsgäster vi får hit från Betel i N.Y.
måndag 8 november 2010
Hotell-weekend
Välkomna till Lifestyle Holidays! 
I goda vänners lag
Wes & Abby
Lata dagar
Regnigt men humöret på topp! ;) 
Sushi, eller ska vi kalla dem för...
...Joel-bitar? :P
Dags att kasta in handdukenI fredags checkade två förväntansfulla nordbor in på All-Inclusive hotellet Lifestyle Holidays, och idag (måndag) när vi checkade ut igen kände vi oss helnöjda! Det var inte så svårt att känna att vi fick valuta för pengarna eftersom vi betalat under 500kr för hela vistelsen för oss båda, så vi ignorerade regnet som orkanen Tomas ihärdigt hällde över oss flera dagar i sträck och njöt ändå!
Det vi uppskattat mest med att bo på all-inclusive är att aldrig behöva kolla vad nåt kostar. För under tidigare semesterresor har vi aldrig känt att vi kunnat unna oss vad som helst (delvis pga ekonomin, delvis uppfostran) utan man har försökt göra allt så prisvärt som möjligt. Sen har vi vid flera tillfällen haft förmånen att få bli bjudna på restaurang, men man vill ju inte ta det dyraste alternativet en sån gång heller. Men igår var vi på en a la carte restaurang där vi fick välja förrätt, huvudrätt och efterrätt från en meny utan utskrivna priser (eftersom inga gäster betalar för sig) och vi kunde helt känna efter vad vi var sugna på och välja det - utan skrupler! Och gott var det!! Lite kul dessutom att det råkade vara precis på dagen 12 år sen Joel och jag träffades första gången. (Jo, jag var bara 8... :P)
Förutom igårkväll så var det buffén som gällde. Frukost, lunch och middag. Å det fanns massor att välja på! Däremellan kunde vi beställa lättare rätter eller sushi på V.I.P.-stranden. Vi började dagarna i gymmet för att få lite fart på förbränningen ;) Vi kände oss lite malplacerade till en början, för vi identifierade oss inte med turisterna utan mer med personalen (och typ halva San Marcos jobbar där så folk kände igen oss...), men det började kännas annorlunda när Wes & Abby kom på lördagen och vi insåg att massor av andra vittnen var där över helgen! Så det var även ett tillfälle att utbyta erfarenheter. Då menar jag inte så mycket det som gäller tjänsten, utan mer bytet av livsstil som vi alla har gemensamt och även reaktionerna man mött på hemmaplan. Man upphör aldrig att förvånas.
Idag visade sig äntligen vädret från sin allra bästa sida och allt tedde sig ännu vackrare än tidigare! Det kändes extra roligt att dela denna helg med Wes o Abby eftersom de flyttar till La Romana på sydkusten om en månad, och då kommer det att bli betydligt svårare att träffas. Hotellupplevelsen som sådan gör vi gärna om vid bästa tillfälle, kanske med mor o far..? ;) Två veckor på all inclusive skulle nog lätt kännas tråkigt, men ett par nätter e helt perfekt. Det enda jobbiga är att man blir kissnödig hela tiden :P
Det vi uppskattat mest med att bo på all-inclusive är att aldrig behöva kolla vad nåt kostar. För under tidigare semesterresor har vi aldrig känt att vi kunnat unna oss vad som helst (delvis pga ekonomin, delvis uppfostran) utan man har försökt göra allt så prisvärt som möjligt. Sen har vi vid flera tillfällen haft förmånen att få bli bjudna på restaurang, men man vill ju inte ta det dyraste alternativet en sån gång heller. Men igår var vi på en a la carte restaurang där vi fick välja förrätt, huvudrätt och efterrätt från en meny utan utskrivna priser (eftersom inga gäster betalar för sig) och vi kunde helt känna efter vad vi var sugna på och välja det - utan skrupler! Och gott var det!! Lite kul dessutom att det råkade vara precis på dagen 12 år sen Joel och jag träffades första gången. (Jo, jag var bara 8... :P)
Förutom igårkväll så var det buffén som gällde. Frukost, lunch och middag. Å det fanns massor att välja på! Däremellan kunde vi beställa lättare rätter eller sushi på V.I.P.-stranden. Vi började dagarna i gymmet för att få lite fart på förbränningen ;) Vi kände oss lite malplacerade till en början, för vi identifierade oss inte med turisterna utan mer med personalen (och typ halva San Marcos jobbar där så folk kände igen oss...), men det började kännas annorlunda när Wes & Abby kom på lördagen och vi insåg att massor av andra vittnen var där över helgen! Så det var även ett tillfälle att utbyta erfarenheter. Då menar jag inte så mycket det som gäller tjänsten, utan mer bytet av livsstil som vi alla har gemensamt och även reaktionerna man mött på hemmaplan. Man upphör aldrig att förvånas.
Idag visade sig äntligen vädret från sin allra bästa sida och allt tedde sig ännu vackrare än tidigare! Det kändes extra roligt att dela denna helg med Wes o Abby eftersom de flyttar till La Romana på sydkusten om en månad, och då kommer det att bli betydligt svårare att träffas. Hotellupplevelsen som sådan gör vi gärna om vid bästa tillfälle, kanske med mor o far..? ;) Två veckor på all inclusive skulle nog lätt kännas tråkigt, men ett par nätter e helt perfekt. Det enda jobbiga är att man blir kissnödig hela tiden :P
måndag 1 november 2010
Joel filosoferar...
Det händer en hel del här över i u-landet Dominikanska Republiken som sätter sina spår i två “blåa” svenska ögon. Till exempel så kan jag berätta om en familj som bor uppe i bergen på ett av våra lantdistrikt.
"Nu är vi framme!" sade den äldre brodern till mig, vilket jag inte kunde förstå för jag kunde inte se något hus! "Jo, här är det! fortsatte brodern å gick in en liten bit från vägen... jag blev så paff, rentav bestört! Hur kan någon leva på detta sätt? "Huset" är så skevt att det skulle rasa vid nästa vindpuff! Med fem barn dessutom! Deras “hus” såg mer ut som ett sedan länge övergivet hönshus! Hela huset var gjort av rostig plåt. Taket, väggarna och även dörren som hängde på en liten spik som bara vägrade att ge upp...
Trots att jag har fått se mycket här omkring (skulle kalla mig för härdad), så var jag så chockad så jag inte ens visste vad jag skulle svara när mannen i "huset" ställde en enkel fråga till mig! Studiet gick riktigt bra och vi fick löfte om att få komma tillbaka nästa söndag. Vad som kanske gjorde upplevelsen extra stark var nog att denne mycket fattige och av samhället brutne man ändå tycktes ha en inre stolthet och andlighet att fortsätta kämpa och studera med oss... Han avslutade med att säga: "en vacker dag så VET jag att jag med Guds hjälp kommer att kunna bygga ett fint och bekvämt hus till min familj!"
Där, höll jag på att börja grina, men, man som man är lyckades jag ändå behärska mig, men, som sagt, vi kunde inte annat än hålla med om att en vacker dag så kommer han att få mer än ett beboeligt hus!
Uppskattningen av vår enkla lägenhet växte. Hem ljuva hem...!
lördag 30 oktober 2010
Lite bilder...
Erica och hennes älskade chokladpojke Wilber
När det regnar kan det bli liite lerigt...
Man kan se lite höstfärger även härtisdag 26 oktober 2010
Skratta eller gråta?
Visst har man hört att vi i Norden har en hög kvalitet på utbildning. Det blir mera påtagligt när man har nåt att jämföra med. Här följer ett exempel.
Häromdagen pratade jag med en 14-årig tjej i vår församling. Hon är mer skärpt än de flesta, verkligen inget dumhuvud. Jag berättade att min syster och hennes man är på ett bygguppdrag på ett av Jehovas vittnens huvudkontor i Afrika. "Är Afrika ett land?" undrade hon då. Eeh, nej, Afrika är en kontinent, med massor av länder, förklarade jag. "Bor det människor där?" kom det då. Eeh, jo minsann, miljontals människor! "Jaha.. jag som trodde att Afrika var ett land där det bara bodde djur..."
Visste jag inte bättre hade jag trott att hon precis fällt en rasistisk kommentar! Men det är tydligen allt de lyckas åstadkomma i de statliga skolorna här, där ungarna tillbringar 3-4h varje dag. Förutom alla dessa "röda dagar", här har de alltid nåt att fira! Den största delen av undervisningen består av hemläxor, de får lära sig själva bäst de kan och vill.
Därav också den konversation jag råkade ut för idag. Vi var i tjänsten på landet och mötte en kvinna med snett eller förvridet ansikte, käken låg liksom inte där den skulle. Systern jag samarbetade med upplyste mig om varför. "Så där blir det när man är varm och öppnar kylskåpet". Ursäkta!? Jo minsann, det fanns det flera exempel på, jag måste akta mig för att öppna kylskåpet när jag är varm om jag vill undvika detta öde. Jag försökte argumentera att det var ju konstigt i så fall, att det inte händer oss i Norden när vi går ut från stugvärmen i smällkalla vintern. "Nej men er vaccinerar de väl!" sa hon då. Och där lämnade jag det ämnet.
Om ni känner på er att ni inte fått någon vaccination mot "förvridet ansikte" är det nog bäst att ni ser upp i vinterkylan! Och vem vet vad vi kan samla på oss för medicinska visdomar nu när koleran har hittat hit...
Häromdagen pratade jag med en 14-årig tjej i vår församling. Hon är mer skärpt än de flesta, verkligen inget dumhuvud. Jag berättade att min syster och hennes man är på ett bygguppdrag på ett av Jehovas vittnens huvudkontor i Afrika. "Är Afrika ett land?" undrade hon då. Eeh, nej, Afrika är en kontinent, med massor av länder, förklarade jag. "Bor det människor där?" kom det då. Eeh, jo minsann, miljontals människor! "Jaha.. jag som trodde att Afrika var ett land där det bara bodde djur..."
Visste jag inte bättre hade jag trott att hon precis fällt en rasistisk kommentar! Men det är tydligen allt de lyckas åstadkomma i de statliga skolorna här, där ungarna tillbringar 3-4h varje dag. Förutom alla dessa "röda dagar", här har de alltid nåt att fira! Den största delen av undervisningen består av hemläxor, de får lära sig själva bäst de kan och vill.
Därav också den konversation jag råkade ut för idag. Vi var i tjänsten på landet och mötte en kvinna med snett eller förvridet ansikte, käken låg liksom inte där den skulle. Systern jag samarbetade med upplyste mig om varför. "Så där blir det när man är varm och öppnar kylskåpet". Ursäkta!? Jo minsann, det fanns det flera exempel på, jag måste akta mig för att öppna kylskåpet när jag är varm om jag vill undvika detta öde. Jag försökte argumentera att det var ju konstigt i så fall, att det inte händer oss i Norden när vi går ut från stugvärmen i smällkalla vintern. "Nej men er vaccinerar de väl!" sa hon då. Och där lämnade jag det ämnet.
Om ni känner på er att ni inte fått någon vaccination mot "förvridet ansikte" är det nog bäst att ni ser upp i vinterkylan! Och vem vet vad vi kan samla på oss för medicinska visdomar nu när koleran har hittat hit...
lördag 23 oktober 2010
Varmt!
Den senaste veckan har värmen riktigt barkat iväg, och man är konstant svettig och ofräsch. Och nu menar jag "svettig" som i "har du precis klivit ur duschen utan att torka dig?"Jag har fått huvudvärk varje eftermiddag, och till på köpet nåt exemliknande hudutslag som jag tror är värmerelaterat. Alla tipsar ivrigt om sina huskurer - allt från aloe vera till maizena - men de lyckades bara dämpa klådan lite. Igår fick jag hjälp av en dermatolog, och nu med allergitabletter och kortisonsalva börjar det äntligen ge med sig. Dock förbjöd hon mig att använda deodorant och parfym, och det gör ju inte precis att man känner sig mysigare. :P
Men efter kvällens möte känns det ändå bara så bra. Kilssi och Wilber kom som de brukar, men även Kilssis sambo Edward. Han var på sitt första möte i onsdags men hakade på även idag. Han vill ha ett eget bibelstudium nu, och det blir Joels uppgift att ta hand om honom. Jag studerade med Francina idag också, i bok nr 2, och hon var välförberedd och hade slagit upp bibelverserna och skrivit in vissa i marginalen för att kunna återge dem i sina svar. Dessutom är hon i full gång och predikar! Hon hade haft en diskussion med någon religiös på sin skola och ville ha hjälp med att hitta verser till försvar för de sanningar hon har lärt sig, t.ex. att bevisa att alla goda inte ska till himlen och att det inte finns något helvete. Men jag var riktigt imponerad av det hon redan hade lyckats förmedla! Dessutom hade hon igårkväll haft ett samtal med sin pappa, och nu vill även han studera Bibeln. Ytterligare en uppgift för Joel. :)
Vad vore livet på Dominikanska utan tjänsten?! Vi svettas åtminstone med ett syfte, och när man börjar ana frukterna av det arbete man lagt ner glömmer man fort bort all möda. "Jehovas välsignelse gör rik..."
Sen är vi förstås glada över att ha fått igång internet igen. Och så håller vi andan och hoppas att Haitis kolera-epidemi inte tar sig över gränsen...
Men efter kvällens möte känns det ändå bara så bra. Kilssi och Wilber kom som de brukar, men även Kilssis sambo Edward. Han var på sitt första möte i onsdags men hakade på även idag. Han vill ha ett eget bibelstudium nu, och det blir Joels uppgift att ta hand om honom. Jag studerade med Francina idag också, i bok nr 2, och hon var välförberedd och hade slagit upp bibelverserna och skrivit in vissa i marginalen för att kunna återge dem i sina svar. Dessutom är hon i full gång och predikar! Hon hade haft en diskussion med någon religiös på sin skola och ville ha hjälp med att hitta verser till försvar för de sanningar hon har lärt sig, t.ex. att bevisa att alla goda inte ska till himlen och att det inte finns något helvete. Men jag var riktigt imponerad av det hon redan hade lyckats förmedla! Dessutom hade hon igårkväll haft ett samtal med sin pappa, och nu vill även han studera Bibeln. Ytterligare en uppgift för Joel. :)
Vad vore livet på Dominikanska utan tjänsten?! Vi svettas åtminstone med ett syfte, och när man börjar ana frukterna av det arbete man lagt ner glömmer man fort bort all möda. "Jehovas välsignelse gör rik..."
Sen är vi förstås glada över att ha fått igång internet igen. Och så håller vi andan och hoppas att Haitis kolera-epidemi inte tar sig över gränsen...
måndag 18 oktober 2010
Första stranddagen
Sen i mitten på förra veckan har vi varit utan internet. Det är nåt fel på modemet och vi lär ju få vänta på att det blir reparerat. Handikappande. Internet-situationen är väl en av orsakerna till att vi nu äntligen kommit oss till Cabarete på säsongens första stranddag!
Första intrycket av Cabarete-stranden var rent deprimerande. Inga turister, inget liv, bara desperata försäljare som inte har några kunder. T.o.m. Onno's är stängt! Vägg i vägg fanns dock ett öppet ställe där vi nu kopplat upp oss på Wi-Fi och ätit mini-hamburgare. Solen skiner och havet är blått, men man känner inte riktigt igen sig... Personligen tycker jag i och för sig att det är skönt med lite folk, men man lider ju med de stackare som ska försörja sig här. Wes & Abby och Dean & Lyn är i Santiago på engelsk pionjärskola idag och två veckor framåt, Magdalena är hemma i Sverige, så visst känns det lite ensamt. I januari blir det andra bullar ;)
Förra veckan rullade det mesta på som vanligt. På onsdagsmötet satt jag som en hönsmamma omgiven av sina kycklingar, för många studier kom. Diurka kom för första gången, Francina för första gången på länge, hennes mor Altagracia och Kilssi med Wilber var också där. Sammanlagt var vi över nittio. Det börjar bli dags för en ny större Rikets sal.
Vi hoppas få tillbaka modemet nån gång under veckan, men tills dess är vi lite avskurna från omvärlden. Och nu ska mitt bleka skinn få sig lite sol!
PS: Lite kul att en svensk blogg har läsare i 9 länder redan under den första månaden... ;) DS.
Första intrycket av Cabarete-stranden var rent deprimerande. Inga turister, inget liv, bara desperata försäljare som inte har några kunder. T.o.m. Onno's är stängt! Vägg i vägg fanns dock ett öppet ställe där vi nu kopplat upp oss på Wi-Fi och ätit mini-hamburgare. Solen skiner och havet är blått, men man känner inte riktigt igen sig... Personligen tycker jag i och för sig att det är skönt med lite folk, men man lider ju med de stackare som ska försörja sig här. Wes & Abby och Dean & Lyn är i Santiago på engelsk pionjärskola idag och två veckor framåt, Magdalena är hemma i Sverige, så visst känns det lite ensamt. I januari blir det andra bullar ;)
Förra veckan rullade det mesta på som vanligt. På onsdagsmötet satt jag som en hönsmamma omgiven av sina kycklingar, för många studier kom. Diurka kom för första gången, Francina för första gången på länge, hennes mor Altagracia och Kilssi med Wilber var också där. Sammanlagt var vi över nittio. Det börjar bli dags för en ny större Rikets sal.
Vi hoppas få tillbaka modemet nån gång under veckan, men tills dess är vi lite avskurna från omvärlden. Och nu ska mitt bleka skinn få sig lite sol!
PS: Lite kul att en svensk blogg har läsare i 9 länder redan under den första månaden... ;) DS.
tisdag 12 oktober 2010
De första besökarna
Jason & Jessica Spencer var här hos oss söndag-måndag. Vi har träffat dem på sammankomster för vi är i samma kretshalva, de bor i Navas. Den ursprungliga planen var att vi skulle hälsa på dem, men som det nu blev med elen var det tur att de kunde komma till oss i stället.
Elen ja. Vi var ju tvungna att vänta till måndag morgon innan vi kunde fara till kontoret, och vi var på plats strax innan kl.8 på morgonen när de skulle öppna. Utanför dörren stod en liten folksamling som muttrade ve och förbannelse över Edenorte, vi var inte de enda med elproblem. Vi blev betjänade hyfsat snabbt, och det visade sig att alla våra betalningar var i ordning. Vi hade t.o.m. kredit kvar, för grundavgiften var faktiskt bara 16 pesos/mån. De hade tydligen en bugg i datasystemet som ställer till problem när man betalar på förhand. De beklagade det inträffade och skulle skicka någon att återinstallera oss.
"Och hur har ni tänkt kompensera oss?" frågade jag. "Vi blev utan el på lördag, vi har varor som skadas i kyl o frys, vi har haft gäster sen igår i totalt mörker och det är helt och hållet ert fel". Som väntat förstod de inte var ordet kompensera betyder. Men jag försäkrade dem om att de skulle få problem med mig om de försökte debitera oss för återinstallationen, vilken skulle göras omgående medan det fanns el som kunde ladda batterierna till inversoren! Elen på gatan for kvart över två, 6h efter vårt besök på kontoret, och vi var fortfarande inte inkopplade. De kom kl.18:15, och vi fick vänta på el till midnatt! Om inte vår hyresvärd varit här och lånat oss en förlängningssladd från sin lägenhet hade allt i kyl o frys blivit totalförstört.
Väntetiden kunde åtminstone fördrivas i gott sällskap. Vi utbytte Edenorte-historier med Spencers, ingen som bott här ett tag har klarat sig oskadd. Dessutom muntrade vi upp oss alla med hemmagjorda (ja varifrån skulle de annars komma!?) köttbullar, kladdkaka och pepparkakor. De sistnämnda för att göra mig snäll :P Så imorse var inte bara inversorens utan även våra "batterier" laddade för en ny tjänstevecka!
Elen ja. Vi var ju tvungna att vänta till måndag morgon innan vi kunde fara till kontoret, och vi var på plats strax innan kl.8 på morgonen när de skulle öppna. Utanför dörren stod en liten folksamling som muttrade ve och förbannelse över Edenorte, vi var inte de enda med elproblem. Vi blev betjänade hyfsat snabbt, och det visade sig att alla våra betalningar var i ordning. Vi hade t.o.m. kredit kvar, för grundavgiften var faktiskt bara 16 pesos/mån. De hade tydligen en bugg i datasystemet som ställer till problem när man betalar på förhand. De beklagade det inträffade och skulle skicka någon att återinstallera oss.
"Och hur har ni tänkt kompensera oss?" frågade jag. "Vi blev utan el på lördag, vi har varor som skadas i kyl o frys, vi har haft gäster sen igår i totalt mörker och det är helt och hållet ert fel". Som väntat förstod de inte var ordet kompensera betyder. Men jag försäkrade dem om att de skulle få problem med mig om de försökte debitera oss för återinstallationen, vilken skulle göras omgående medan det fanns el som kunde ladda batterierna till inversoren! Elen på gatan for kvart över två, 6h efter vårt besök på kontoret, och vi var fortfarande inte inkopplade. De kom kl.18:15, och vi fick vänta på el till midnatt! Om inte vår hyresvärd varit här och lånat oss en förlängningssladd från sin lägenhet hade allt i kyl o frys blivit totalförstört.
Väntetiden kunde åtminstone fördrivas i gott sällskap. Vi utbytte Edenorte-historier med Spencers, ingen som bott här ett tag har klarat sig oskadd. Dessutom muntrade vi upp oss alla med hemmagjorda (ja varifrån skulle de annars komma!?) köttbullar, kladdkaka och pepparkakor. De sistnämnda för att göra mig snäll :P Så imorse var inte bara inversorens utan även våra "batterier" laddade för en ny tjänstevecka!
lördag 9 oktober 2010
Då var vi där igen...
Trodde att det var nåt fel på vår inversor, för även om elen kom tillbaka vägrade den att sluta jobba o i stället ladda batterierna. Fick tag på brodern som installerat den åt oss, och han konstaterade rätt snabbt att vi inte fick in nån el från gatan. Vi befarade det värsta, och ja, givetvis, elbolaget har varit här idag och klippt kablarna! En lördag!!!
Det betyder att vi har en obetald räkning. Känns märkligt med tanke på den information jag har fått. Innan vi åkte till Sverige betalade vi en förskottsbetalning på tusen pesos för att täcka alla eventualiteter. Damen jag pratade med påstod att det bara skulle kosta oss 19 pesos per månad att ha kvar kontraktet när vi inte förbrukar någon el. Det vi sen förbrukat i september faktureras i oktober och ska vara betalt i början av november. Och nu plötsligt har tusen pesos gått åt bara sådär?!
Roberto, husägaren, sa att det kostar över 300 pesos i månaden att ha kvar kontraktet, vilket skulle förklara en del. Blev jag aningen felinformerad!? Joel hade tänkt fara till elkontoret å kolla upp allting när vi kom hit, men jag tyckte så klart att det var onödigt, dessutom hade vi ju inte ens fått nån räkning än :P Glömde visst bort för en stund att vi är på DR, allt ska dubbelkollas!
Det kan jag ju suga på imorrn, söndag, när vi blir helt utan el, och kyl o frys sakteliga börjar tina... Kan inte betala förrän måndag, och de lär inte koppla upp oss igen före tisdag...
Isn't it lovely...
Det betyder att vi har en obetald räkning. Känns märkligt med tanke på den information jag har fått. Innan vi åkte till Sverige betalade vi en förskottsbetalning på tusen pesos för att täcka alla eventualiteter. Damen jag pratade med påstod att det bara skulle kosta oss 19 pesos per månad att ha kvar kontraktet när vi inte förbrukar någon el. Det vi sen förbrukat i september faktureras i oktober och ska vara betalt i början av november. Och nu plötsligt har tusen pesos gått åt bara sådär?!
Roberto, husägaren, sa att det kostar över 300 pesos i månaden att ha kvar kontraktet, vilket skulle förklara en del. Blev jag aningen felinformerad!? Joel hade tänkt fara till elkontoret å kolla upp allting när vi kom hit, men jag tyckte så klart att det var onödigt, dessutom hade vi ju inte ens fått nån räkning än :P Glömde visst bort för en stund att vi är på DR, allt ska dubbelkollas!
Det kan jag ju suga på imorrn, söndag, när vi blir helt utan el, och kyl o frys sakteliga börjar tina... Kan inte betala förrän måndag, och de lär inte koppla upp oss igen före tisdag...
Isn't it lovely...
söndag 3 oktober 2010
Campo-dag
Yovanni undervisar en haitisk man i El Cupey.
Socorro, Katy, Angelica och Confesora
Kom för en stund sen hem från en heldag i tjänsten på våra lantdistrikt. Eftersom José Luis är den enda som har bil har vi gått en hel del, Joel mer än mig (man passar väl på att dra fördel av att vara "det svagare kärlet"), men alla var nog rätt möra på hemvägen.
Vi fick en trevlig erfarenhet redan innan möte för tjänst. På väg nerför gatan såg vi en tjej som satt o väntade utanför ett hus. Hon brukar alltid sitta där när vi far i tjänst på lördagar, nu även en söndag (tror hon städar där eller nåt sånt). Jag passade på att ge henne traktaten "livets stora frågor", och då noterade vi att hon läste en bok som såg välbekant ut. Det var den gamla "ungdomsboken", den röda(!), hon hade fått den av sin farfar som studerat med vittnena och satt nu o läste den med en penna i handen. "Den innehåller så bra råd till oss unga" kommenterade hon. Jag upplyste henne om att det kommit en nyare utgåva efter den röda, och ytterligare en efter det, och att jag kan försöka få tag på en till henne till nästa lördag. Hennes leende i den stunden var obetalbart! Hoppas att jag slipper göra henne besviken.
I fredags var vi bjudna till Dean o Lyndsey i Atlantica. Det var trevligt få prata av sig en kväll med såna som har samma omständigheter. De kom tillbaka från en jobbsommar i England samma vecka som vi kom från Sverige, och Lyn hade känt på samma sätt som mig de första dagarna - vad håller vi på med egentligen!? Men vi vet ju båda två att det är väldigt övergående, och nu är vi inne i rutinerna igen och längtar inte till nåt annat.
Vi hörde av Wes o Abby häromdagen också, och de hade lite bus i kikaren :) De hade hittat ett erbjudande på nätet som helt enkelt var för bra för att motstå, så i november ska vi ta en ledig helg och för första gången ta in på ett All inclusive-hotell! Kan ni fatta - 10 dollar per person o natt!!? Det har t.o.m. vi råd att unna oss ;) Skönt att ha nåt att se fram emot.
måndag 27 september 2010
Sovmorgon
Så skönt det var att äntligen slippa väckarklockan denna morgon! Denna lediga måndag hade vi tänkt tillbringa på playan i Cabarete för första gången på länge. Men sen insåg vi att vi var tvungna att passa på att tvätta när vi för en gångs skull hade både tid, el o vatten. När tvätten väl hängde på tork var vi tvungna att hålla oss hemma, för annars blir man lätt av med den. Så det var lika bra att utnyttja tiden till att städa. Sopa, torka golven, dammtorka, röja upp i garderoben osv. Det var den "lediga" måndagen :p
Helgens program var dock en riktig "boost" för oss 1076 närvarande. Jag gillar ju siffror o statistik, så här kommer ett axplock: förra tjänsteåret blev 68 döpta i vår krets, vi fick 108 nya förkunnare och 12 nya reguljära pionjärer. I lördags blev 14 döpta, och vi fick en ny syster i San Marcos.
Under söndagen hade vår församling hand om städningen av herrtoaletterna, och vi systrar fick slappa :) Joel fick agera städledare, och slutstädningen var klar före kl.17 för förmodligen första gången i historien. De behövde inte städa om någonting heller, vilket är väldigt ovanligt. Lördagsgruppen hade fått vara kvar till kl.19 innan deras städning blev godkänd. Så det var ett gäng helnöjda bröder som klev ombord på guagua:n för hemresan :)
Nu gäller det bara att försöka omsätta i handling allt vi lärt oss i teorin. Och imorgonbitti ringer väckarklockan igen...
Helgens program var dock en riktig "boost" för oss 1076 närvarande. Jag gillar ju siffror o statistik, så här kommer ett axplock: förra tjänsteåret blev 68 döpta i vår krets, vi fick 108 nya förkunnare och 12 nya reguljära pionjärer. I lördags blev 14 döpta, och vi fick en ny syster i San Marcos.
Under söndagen hade vår församling hand om städningen av herrtoaletterna, och vi systrar fick slappa :) Joel fick agera städledare, och slutstädningen var klar före kl.17 för förmodligen första gången i historien. De behövde inte städa om någonting heller, vilket är väldigt ovanligt. Lördagsgruppen hade fått vara kvar till kl.19 innan deras städning blev godkänd. Så det var ett gäng helnöjda bröder som klev ombord på guagua:n för hemresan :)
Nu gäller det bara att försöka omsätta i handling allt vi lärt oss i teorin. Och imorgonbitti ringer väckarklockan igen...
fredag 24 september 2010
Sammankomstförberedelser
140 km/h på ett bilflak är INTE så roligt som det ser ut att vara! :(
I Dominikanska så ryms det 25 personer på handikapptoan!? :P
Vår kretstillsyningsman Hector Colón försökte inte smita undan hårt arbete
Två av de många frivilliga som storstädade sammankomsthallen Villa GonzalezYohanni heter hon till vänster... ;)
Idag tillbringade vi förmiddagen på sammankomsthallen för att göra den i ordning för helgens sammankomst. Eftersom den inte har väggar blir det fort dammigt överallt, så det hjälper inte att vännerna lämnade den ren o fin efter förra helgens sammankomst. Men vi var rätt många som hjälpte till så arbetet gick undan; torka stolar, sopa golvet, moppa golvet, städa toaletterna, och bröderna kämpade med trädgården. Vi var rätt möra på hemvägen. Jag var inte särskilt förtjust i att José Luis gasade på i 140km/h på motorvägen när jag hade min gubbe bak på flaket, men visst, alla ville vi hem fort...
Efter att ha tagit itu med alla privata förberedelser här hemma hoppas vi nu få bara njuta i helgen. Bueno, att stiga upp halv 6 är inget jag njuter av, men resten. ;)
söndag 19 september 2010
Tjänstedag
Imorse började vissa morgonpigga i gatutjänst kl.7, vi väntade till möte för tjänst kl.8:45. Vi gick tillsammans med vår tjänstegrupp inne i San Marcos fram till kl.11. På väg hem stannade vi till hos fam. Bori i deras nya hus. Oj så bra de fått det! Och Campeón har en stor gårdsplan att röra sig på, det unnar vi honom. Alla barnen har varsitt sovrum, och bara två av tjejerna behöver dela badrum. Rena palatset! Dessutom har de en massa fruktträd, de skickade med oss solmogen carambola (stjärnfrukt) som var otroligt söt och god!
Efter en timmes lunchpaus var vi på väg nerför gatan igen. Denna gång samlades vi för att åka uppför berget till San Marcos Arriba. Vi var säkert 15 pers på José Luis bilflak, många leder studier där uppe. Jag fick tillfälle att återuppta studiet med Claritza som bor på andra sidan floden. Söndag eftermiddag passar hennes schema, och jag får möjlighet att åka upp med de andra vännerna.
Vi besökte även en kvinna som från början gjorde klart för oss att hon tillhör en evangelisk kyrka men att hon gärna lyssnar på oss ändå. En bit in i konversationen lät hon oss få veta att de flesta, inklusive de i hennes kyrka, säger att vi ska till himlen, men hon tror annorlunda. Hon anser att det är här på jorden vi ska vara, för Jehova kommer att rena jorden från all ondska och göra den till ett paradis. Och Guds namn är Jehova, och vi bör använda det namnet, även om de i hennes kyrka försökt få henne att sluta med det. Vi kunde bara hålla med. Hon ville gärna veta vilka verser hon kan använda för att visa sina "trosfränder" att allt detta står i Bibeln, och det hjälpte vi henne gärna med. Hoppas få möjlighet att träffa henne igen o höra hur det gått.
Kl. 17:30 var vi hemma igen, tror Joel hade kunnat vrida ur t-shirten han haft under skjortan. Om vi inte vore tvungna att hushålla med vattnet hade vi nog stått i duschen än. Nu har vi fått mat i magen, solen har precis gått ner, och vi har tänkt koppla av med en film... på lap top:en, sittandes på golvet, men ändå...
Efter en timmes lunchpaus var vi på väg nerför gatan igen. Denna gång samlades vi för att åka uppför berget till San Marcos Arriba. Vi var säkert 15 pers på José Luis bilflak, många leder studier där uppe. Jag fick tillfälle att återuppta studiet med Claritza som bor på andra sidan floden. Söndag eftermiddag passar hennes schema, och jag får möjlighet att åka upp med de andra vännerna.
Vi besökte även en kvinna som från början gjorde klart för oss att hon tillhör en evangelisk kyrka men att hon gärna lyssnar på oss ändå. En bit in i konversationen lät hon oss få veta att de flesta, inklusive de i hennes kyrka, säger att vi ska till himlen, men hon tror annorlunda. Hon anser att det är här på jorden vi ska vara, för Jehova kommer att rena jorden från all ondska och göra den till ett paradis. Och Guds namn är Jehova, och vi bör använda det namnet, även om de i hennes kyrka försökt få henne att sluta med det. Vi kunde bara hålla med. Hon ville gärna veta vilka verser hon kan använda för att visa sina "trosfränder" att allt detta står i Bibeln, och det hjälpte vi henne gärna med. Hoppas få möjlighet att träffa henne igen o höra hur det gått.
Kl. 17:30 var vi hemma igen, tror Joel hade kunnat vrida ur t-shirten han haft under skjortan. Om vi inte vore tvungna att hushålla med vattnet hade vi nog stått i duschen än. Nu har vi fått mat i magen, solen har precis gått ner, och vi har tänkt koppla av med en film... på lap top:en, sittandes på golvet, men ändå...
lördag 18 september 2010
Tillbaka i hetluften
...i dubbel bemärkelse. Vi tar det från början:
Resan gick oförskämt bra. Vår vana trogen sov vi över i Uppsala, denna gång hos Sara o Pedro, och vi hade en mysig kväll tillsammans. Linda skjutsade oss både från o till Arlanda o innan vi visste ordet av var vi redan i Bryssel. Där fick vi vänta på incheck i en halv evighet, men till vår stora förvåning kom vi oss igenom med för mycket handbagage. Sweet! (ja, just "sweets" var väl en anledning till att väskorna vägde för mycket. Tack för chokladen Heléne!) Vi träffade vänner med samma livssituation som oss på planet, och det känns alltid lika peppande.
Värmen låg som ett täcke över flygplatsen, och vi insåg att de närmaste veckorna skulle bli svettiga. På 3 månader hinner kroppen ställa om sig, och nu tål vi inte värmen lika bra som i våras. Vi landade tidigare än väntat, så José Luis var inte där ännu. En taxichaufför erbjöd oss sin mobil, i sann dominikansk gästfri anda, så att vi skulle kunna ringa o höra var han var. Det kändes bra att bli påmind om fördelarna med det här landet, för nackdelarna känns oerhört påtagliga efter 3 månader i Sverige!
Vår gata har nästan grott igen, på tomten ovanför håller de på att bygga ett tvåvåningshus. Det dammar o bullrar dagarna i ända. Bori, grannen under oss, har flyttat till ett eget hus längre ner på gatan. Han har stängt av elen till sin lägenhet, å tråkigt nog är vattenpumpen kopplad till den vilket innebär att vi blir utan vatten när som helst. Vakthunden är också ett minne blott, så säkerheten är inte vad den har varit. Men vi är oändligt tacksamma mot de systrar som städat upp lägenheten åt oss innan vi kom, jag vet inte hur jag skulle ha orkat ta itu med allt damm!
Vännernas varma välkomnanden har betytt mycket för oss. Det påminner oss om varför vi är här och att vi alla tillhör ett världsvitt broderskap. Efter att ha gjort ärenden på tisdagen ville vi ut i tjänst på onsdagen. På eftermiddagen fick jag följa med Yohanny till några av de studier hon hållit igång åt mig under sommaren. Bl.a var vi till Kilssi, och jag hade med mig ett puzzel till min lilla chokladpojke Wilber. Han blev väldigt ivrig, så vi började med att lägga puzzel. First things first ;) På mötet senare på kvällen hälsades vi varmt välkomna av församlingen.
Igår var vi på kretsens pionjärmöte i Villa Gonzalez. Det beräknades att 236 skulle närvara, men vi blev många fler enligt José Luis. Vi fick ingen närvarosiffra, men vi var en stor och glad skara pionjärer som fick lyssna till ett sporrande program. Nästa veckoslut har vi vår kretssammankomst.
Vår unga syster Carolina hade sin första lediga lördag idag. Hon har gjort ändringar i sitt jobbschema, så nu jobbar hon "bara" måndag-fredag (8-18:30). Här innebär det att hon numera jobbar deltid (52,5h/v når inte upp till heltid...) Anledningen till hennes lediga helger är att hon ska kunna utöka sin tjänst, så hon var med i den glada skara som gick i gruppvittnande idag. Systrar som Carolina är verkliga föredömen när det gäller nit i tjänsten!
Imorgon ser vi fram emot ett nytt inslag i veckoschemat: tjänst i El Cupey från kl.13. Så först har vi vanlig tjänst med vår tjänstegrupp på förmiddagen, sen åker vi upp på berget för att leda studier. Den första söndagen vännerna åkte upp startades över 20 studier. På sikt hoppas man kunna bilda en grupp där uppe. "Skörden är stor..."
Svettiga klibbiga dammiga kramar!
Resan gick oförskämt bra. Vår vana trogen sov vi över i Uppsala, denna gång hos Sara o Pedro, och vi hade en mysig kväll tillsammans. Linda skjutsade oss både från o till Arlanda o innan vi visste ordet av var vi redan i Bryssel. Där fick vi vänta på incheck i en halv evighet, men till vår stora förvåning kom vi oss igenom med för mycket handbagage. Sweet! (ja, just "sweets" var väl en anledning till att väskorna vägde för mycket. Tack för chokladen Heléne!) Vi träffade vänner med samma livssituation som oss på planet, och det känns alltid lika peppande.
Värmen låg som ett täcke över flygplatsen, och vi insåg att de närmaste veckorna skulle bli svettiga. På 3 månader hinner kroppen ställa om sig, och nu tål vi inte värmen lika bra som i våras. Vi landade tidigare än väntat, så José Luis var inte där ännu. En taxichaufför erbjöd oss sin mobil, i sann dominikansk gästfri anda, så att vi skulle kunna ringa o höra var han var. Det kändes bra att bli påmind om fördelarna med det här landet, för nackdelarna känns oerhört påtagliga efter 3 månader i Sverige!
Vår gata har nästan grott igen, på tomten ovanför håller de på att bygga ett tvåvåningshus. Det dammar o bullrar dagarna i ända. Bori, grannen under oss, har flyttat till ett eget hus längre ner på gatan. Han har stängt av elen till sin lägenhet, å tråkigt nog är vattenpumpen kopplad till den vilket innebär att vi blir utan vatten när som helst. Vakthunden är också ett minne blott, så säkerheten är inte vad den har varit. Men vi är oändligt tacksamma mot de systrar som städat upp lägenheten åt oss innan vi kom, jag vet inte hur jag skulle ha orkat ta itu med allt damm!
Vännernas varma välkomnanden har betytt mycket för oss. Det påminner oss om varför vi är här och att vi alla tillhör ett världsvitt broderskap. Efter att ha gjort ärenden på tisdagen ville vi ut i tjänst på onsdagen. På eftermiddagen fick jag följa med Yohanny till några av de studier hon hållit igång åt mig under sommaren. Bl.a var vi till Kilssi, och jag hade med mig ett puzzel till min lilla chokladpojke Wilber. Han blev väldigt ivrig, så vi började med att lägga puzzel. First things first ;) På mötet senare på kvällen hälsades vi varmt välkomna av församlingen.
Igår var vi på kretsens pionjärmöte i Villa Gonzalez. Det beräknades att 236 skulle närvara, men vi blev många fler enligt José Luis. Vi fick ingen närvarosiffra, men vi var en stor och glad skara pionjärer som fick lyssna till ett sporrande program. Nästa veckoslut har vi vår kretssammankomst.
Vår unga syster Carolina hade sin första lediga lördag idag. Hon har gjort ändringar i sitt jobbschema, så nu jobbar hon "bara" måndag-fredag (8-18:30). Här innebär det att hon numera jobbar deltid (52,5h/v når inte upp till heltid...) Anledningen till hennes lediga helger är att hon ska kunna utöka sin tjänst, så hon var med i den glada skara som gick i gruppvittnande idag. Systrar som Carolina är verkliga föredömen när det gäller nit i tjänsten!
Imorgon ser vi fram emot ett nytt inslag i veckoschemat: tjänst i El Cupey från kl.13. Så först har vi vanlig tjänst med vår tjänstegrupp på förmiddagen, sen åker vi upp på berget för att leda studier. Den första söndagen vännerna åkte upp startades över 20 studier. På sikt hoppas man kunna bilda en grupp där uppe. "Skörden är stor..."
Svettiga klibbiga dammiga kramar!
fredag 17 september 2010
Välkommen!
...att följa vad som händer i vårt liv här på Dominikanska Republiken via denna blogg. Vi hoppas att den ska fungera bättre än vår tidigare resdagbok. Precis som tidigare kommer Joel att stå för fotandet och jag för skrivandet såvida inget annat anges.
Vår fjärde säsong här på DR har precis börjat, och vi ska försöka göra vårt bästa för att hålla bloggen och alla nyfikna uppdaterade!
Kram / Erica & Joel
Vår fjärde säsong här på DR har precis börjat, och vi ska försöka göra vårt bästa för att hålla bloggen och alla nyfikna uppdaterade!
Kram / Erica & Joel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)