En väldigt annorlunda sommar

Idag kommer Elina o Henke hem från Malawi. Vi skulle redan ha varit på plats i Munsala var det tänkt. Vi skulle också ha världens släktträff i och med kusinbröllopet nästa lördag, klänningar och frisyrer har planerats sen i vintras. Och sen skulle vi till Helsingfors för specialsammankomsten, har låtit sy upp en traditionell dominikansk klänning för den. Michael o Eboni och Levi skulle komma dit och sen även tillbringa en vecka med oss i Munsala...

Sommaren 2020 blir nog historisk på många sätt, och vi är långt ifrån ensamma om att ha fått våra planer grusade. Att det inte skulle bli någon specialsammankomst har vi ju redan vetat ett bra tag nu, och att vi skulle missa bröllopet förstod vi när flyget som skulle ha gått imorgon blev avbokat. Men vi behövde ta oss en riktig funderare över hur vi ska göra med resandet överhuvudtaget. Om vi kan börja jobba först när halva semesterperioden är förbi, hur mycket pengar hinner vi då få in? Och i höst, hur kommer det att se ut med möjligheterna att flyga tillbaka till DR? Kommer det alls att gå, och kommer biljettpriserna att bli horribla? Klarar vi oss en säsong till på de besparingar vi har..?

Huvudorsaken till att vi far till Finland om somrarna är ju att jobba ihop pengar för en ny säsong här. Så om vi redan har tillräckligt för en säsong till, varför då lägga ut en massa pengar på dyra flygresor och inte ens vara säkra på att vi kan ta oss tillbaka!? Otroligt nog ser det ut som att vi ska klara oss till nästa vår, trots att vi bara kunde jobba 10 veckor förra sommaren och dessutom hamnade på den dyraste resan hittills. ”Gracias a Jehová” som de säger här, och förstås tack vare de bidrag vi fått av släkt och vänner 🥰🤗 Dessutom hjälper mitt extrajobb online till litegrann, och jag kommer nog att försöka jobba mer under månaderna framöver. 

Även om ett beslut verkar rätt med hjärnan kan känslorna tycka nåt helt annat. På grund av det instabila läget i världen kan man inte heller veta vad som är rätt beslut förrän man nån gång fram emot hösten har facit i hand. Hursomhelst har vi båda två hört av oss till våra sommarjobb och sagt att vi inte kommer i år... och de var förstående 😌 Vi har fortfarande nån slags flygbiljett till den 15/6, men avbokar inte flygbolaget (igen!) så gör vi väl det själva. 

Jag vet inte om det är bara jag, men när vi t ex ska åka nånstans och jag stressar över allt jag ska packa med och inte får glömma så släpper liksom inte den stressen bara för att vi kommit iväg. Först när vi kört så pass långt att vi inte längre skulle kunna vända om och hämta nåt jag glömt så kan jag slappna av. Det är ungefär samma känsla jag tampas med nu. Beslutet att stanna kvar är taget, men vi skulle fortfarande kunna ”vända om”, bestämma oss för att åka till Finland ändå trots allt. Det känns i magen. Alltid hittar man nåt att stressa över 🙄

Men beslutet togs egentligen för att eliminera en hel del stress ur våra liv. Stressen med att avsluta här, packa, resa under knasiga omständigheter mm. Väl på plats i Finland hade det gällt att jobba så mycket som möjligt för att sen försöka hitta oss en resa tillbaka hit igen, å så rakt in i nytt tjänsteår på det! Nu har vi i stället möjlighet till en av de lugnaste somrarna ever. För första gången på över ett decennium ha något som påminner om en 4-veckors semester. Inga jobb (annat än mitt extrajobb som jag till stor del styr över själv) och inte särskilt mycket kvar på årskvoten för tjänsten. Vi har ju börjat träna på den situationen redan, och jag skulle kunna vänja mig 😉 Det kostar förstås också; umgänget med familj, släkt o vänner i Finland/Sverige, allt gott från pappas rökta lax till finsk knackkorv, fikastunderna med mamma o Elina, och allt det vi kunnat köpa med oss för att göra nästa säsong mera dräglig. Ett pris man inte känner för att betala alla dagar...

Måste bara berätta om nåt som hände häromdagen. Joel hade en konversation uppe hos hyresvärden om religion mm. Dagen efter knackade hyresvärden på här nere. Grejen är att vårt hyreskontrakt är
gjort i dollar men vi betalar i pesos. När vi skrev kontraktet motsvarade 300 dollar 14 000 pesos, och det har vi fått betala sedan dess. Men valutaförändringen har gjort att våra 14t pesos numera bara motsvarar 250 dollar. Så det var dags för en hyreshöjning i pesos. Nåväl, när Arnaud kom in förklarade han att han förstått någonting under konversationen kvällen innan som han inte vetat tidigare. I första hand att vi inte får betalt av organisationen Jehovas vittnen för det ”jobb” vi gör här, och sen också att vi inte är tvungna att betala någon viss summa till organisationen. Han hade samrått med sin fru och de hade bestämt att såvida inte pesosen sjunker drastiskt så får vi fortsätta att betala samma hyressumma ända till nästa sommar. De uppskattar oss som hyresgäster och det är deras sätt att understöda oss nu när vi inte kan åka hem och jobba, sa han. 🥰 Vi känner oss så tacksamma för att vi har en så fin relation till dem båda, och det gjorde ju också att vårt beslut att stanna kändes lite välsignat. 🙏🏼😌

I torsdags fick vi vår tid för förnyande av uppehållstillstånd i huvudstaden. Tack o lov fick Omar samma tid och vi kunde åka ner tillsammans. Den första delen gick bra, men på det andra kontoret där allt brukar gå snabbt väntade vi i 3,5 timmar! Vår medhavda lätta lunch väntade i bilen, för vi trodde vi skulle vara klara strax efter 12. När vi äntligen kom ut ville Omar köra ut ur stan innan vi åt, och väl ute ur stan hamnade vi i världens regnoväder. Så vi åt lunchen kl 16:30..! Alla överlevde mig och mitt låga blodsocker, gracias a Jehová 😬

En kuban, en finska, en svensk... å Bellman! 🤪 Nä, men en ryska bakom kameran.

Det var rätt fascinerande att se alla motorcyklister längs motorvägen som susade fram med munskydd på, men utan hjälm... 🤔 Dominikansk logik antar jag. 

Omar har förresten haft sin första bibelläsning ☺️ Joel studerar med honom 3 gånger i veckan nu när han ändå inte kan jobba. En fördel med Coronakrisen 😜

Så är det ju de här två. Vi hade ett oroligt dygn när Simba var borta. När Joel släppt ut dem båda vid 5-tiden kom Barnabas nemesis Tomi för att bråka. När vi skrämde iväg Tomi rusade han runt hörnet och så rakt på Simba! 🙀 Barnabas brukar alltid undvika Tomi, men när han hörde lillebror skrika så gick han till attack! I tumultet och mörkret såg vi inte vart Simba tog vägen, och han var som uppslukad av jorden i ett helt dygn. Vi fruktade att han blivit illa skadad och låg och dog nånstans undangömd. När kvällen kom ville Barnabas ut, han som alltid brukar komma och lägga sig med oss. Å vid 5- tiden nästa morgon kom han tillbaka, med en lite hispig och uppburrad men annars oskadd Simba i hasorna. 😻😅 Vi tyckte nog i efterhand att vi överreagerat när vi målat upp olika scenarier kring vad som hänt Simba. Ända tills för en stund sen, när Joel hittade en halväten kattunge i trädgården 🙀 Så nu får inte Simba gå ut själv på ett tag... 

En liten anekdot till, om Arcadia som var så orolig för oss för ett tag sen. Hon visste ju att det är den tid på året när vi brukar åka till Finland för att jobba, och trodde att vi kanske inte hade de pengar vi behöver nu när det drog ut på tiden. Hon hade t o m gråtit över vår situation en kväll. När vi väl pratade på telefon sa hon att hon ville skicka pengar till oss. ”Jag har inte mycket men jag vill gärna ge det jag har” sa hon, lillgumman 🥰 Jag försäkrade henne om att vi inte nått svältgränsen än, vi klarar oss fint, men tackade för omtanken. De flesta vännerna här är väldigt omhändertagande; de räknar inte med att vi är de som har pengar, eller åtminstone får hjälp hemifrån från rikare länder. En väldigt fin inställning, och det känns tryggt 😌 Så det ska säkert gå bra att uppleva vår första sommar på dominikanska!

Ojämn berg- och dalbana

Det mesta med allas vår vardag går sin gilla gång. Det är mindre förändringar nu än under normala omständigheter eftersom vi mestadels sitter hemma. Vi försöker göra tjänst så gott det går via Whatsapp mm, vi håller mötena med Skype, vi tar nån promenad och sitter och tittar på havet nån stund. Joel har varit den som farit med grannarna in till stan för att handla, och däremellan kan vi fylla på med nödvändigheter från Costambars egen minimarket. Och så myser vi med katterna förstås, våra alldeles egna psykologer. 

Sen mitt i allt gör färden en oväntad tvist. Som när det pålystes efter ett möte nyligen att när vi kan återgå till att hålla våra möten i Rikets sal så ska vår församling börja ha sina möten i San Marcos. Det kändes lite som när berg- och dalbanan plötsligt störtdyker och väl där nere får man sig en rejäl kalldusch. Jag vet att många av vännerna delade min känsla. För de senaste åren har ju det stora samtalsämnet varit när vi ska få vår nya Rikets sal, när det ska bli bygge. Ingen hade förväntat sig denna lösning. 

Visst, San Marcos har en ny, stor och fin sal som de är de enda att använda. Och givetvis vill vi göra bra bruk av de ekonomiska medel som kommer in till organisationen. Så långt är jag med. Men de allra flesta av våra vänner i Javillar har inga fortskaffningsmedel. De har inte heller de ekonomiska förutsättningarna att betala vad allmänna transportmedel kostar tur och retur till San Marcos. Skulle de välja att gå innebär det en timmes promenad enkel väg längs galet trafikerade gator. Och visst, de flesta är inställda på att ta sig till sina möten även om de så måste ”krypa på knäna” som en syster uttryckte det. Men de som inte är lika starka då? Och hur blir det med alla studier?

Så kom kalldusch nummer 2 strax efter; vi kan inte längre ha mötena på lördagar, för det har San Marcos. Vi ska börja ha söndagar kl 10. Vad är problemet med det kan man ju undra. Ja, för de flesta är söndagen den enda lediga dagen. Därför har också våra möten för tjänst på söndag förmiddagar varit de med bäst uppslutning, för många har det varit deras enda chans att gå ut i tjänst under veckan. Så om du tänker dig in i scenariot; du är en mor med flera barn och din man är inget vittne. Du har jobbat hela veckan, och när söndagen kommer gör du barnen i ordning för att ta dem till mötet. Vi kan bara hoppas och be att ni slipper att gå. I så fall kanske ni kommer er hem strax efter 12. Då är alla hungriga och väntar ivrigt på den där lunchen som du förmodligen steg upp extra tidigt för att hinna förbereda. När alla ätit och du diskat bort, siestan lockar och det är den enda eftermiddagen du kan spendera med man och barn... vad är oddsen att du tar dig ut i tjänsten? 

Nu ska vi förstås räkna in Jehova i den här ekvationen också, och det faktum att ingen vet när eller ens OM vi kommer att kunna återgå till möten i Rikets salar igen. Våra inbjudningar till Minneshögtiden i år sa ”San Marcos”. Oroade det vännerna? Ja. Höll vi Minneshögtiden i San Marcos? Nej. Så som med allt annat just nu, vi får bara vänta och se vad det blir. 

Detsamma gäller vår flygresa. Den ombokade resan de gav oss blev också avbokad, och vi har inte fått något nytt alternativ. Ironiskt nog kommer vårt ursprungsflyg den 18/5 att gå, men som ett evakueringsflyg i Franska ambassadens regi. Så vi som betalat Air France för biljetter på det flyget redan förra sommaren får inte följa med. Såvida vi inte får en köplats och betalar ytterligare 750€/pers bara för att ta oss till Paris... 🤨 Nåja, vi får träna på att acceptera sådant som är utanför vår kontroll, och det går ju ingen nöd på oss här där vi är än så länge. Barnabas och Simba verkar dock vara de verkliga vinnarna i allt det här. 😻😉