Winnifer

Det här är inget positivt inlägg, men jag vill berätta om hur det är ställt med vår lilla syster Winnifer. Jag skrev om henne för flera år sen, i början av vår tid här i Javillar. Hon var då i 8-års åldern ungefär och hade blivit diagnosticerad med en hjärntumör. På det följde en lång procedur med både operation, cellgifter och strålning, den sistnämnda lämnade henne med en kal fläck på hjässan som inte återfått någon hårväxt.

Som alltid i kampen mot cancer följer år av ständig oro för återfall och kontroller för att se om det dykt upp något oroande någonstans i kroppen. Winnifer klarade sig igenom de första 5 åren, de mest kritiska. Sakteliga börjar man återgå till någon slags normalitet i livet och vardagen igen. I allt utom det ekonomiska, för skulderna efter en sådan process är något som man med en normal lön här i DR inte kommer ur i första taget.

Nu i somras slog cancern till igen. Winnifer hade fått en aggressiv snabbväxande tumör i näshålan. Den har fått hennes högra ansiktshalva att svälla upp. Den pressar näsan åt sidan och förvrider munnen. Ögat är absorberat av svullnaden, det syns bara ett hudveck. Läkarna misstänker att hon förlorat synen på det ögat.

I september fyllde hon 15 år. Men i stället för att syssla med sådant som normala tonåringar gör har hon fått tillbringa långa veckor på canceravdelningen i Santiago. Hon har fått kämpa med biverkningarna av cellgifterna, igen en gång, men denna gång utan effekt. Tumören fortsatte växa. 

Nu är det strålning på schemat igen. Varje vardag måste hon köras till Santiago (det tar minst en timme dit) för sin behandling, och sen får de åka hem igen. Pappans gamla Toyota, som skulle ha skrotats för länge sen om det funnits bilbesiktning här, gav upp nu i veckan och behövde bärgas. Bärgningen motsvarar nästan två veckolöner för en vanlig anställd. 

Familjen fortsätter att kämpa på. Mest imponerad är jag av mamma Elisabet, som har en förtröstan och en frid som man nästan kan ta på. Vännerna i församlingen försöker hjälpa till efter förmåga, med allt från uppmuntrande besök till ekonomisk hjälp. Kärlek i praktiken, precis så som det ska vara. 

Strålningen har gett en viss effekt, tumören har minskat i storlek. Det återstår att se om det är tillräckligt för att kunna bli av med den helt. Eller om cancern kommer att blossa upp någon annanstans. Vi tar en dag i taget och fortsätter att hoppas. 

Winnifer är vid gott mod och håller ett fast grepp om Jehovas högra hand. 

En annars helt vanlig 15-åring som gillar kaniner 💜