Nu har vi fått träffa och samarbeta med vår nya kretstillsyningsman och hans fru, och vi hade en riktig toppenvecka!
Doris o Frenchie
Man kan inte annat än beundra deras energi och det personliga intresse de försökte visa alla i församlingen; de lärde sig t.o.m. nästan allas namn under denna första runda!
Alla möten för tjänst var välbesökta
Under lördagsmötet var 135 närvarande, så det blev ståplatser för en hel del.
För att underlätta för oss själva och spara tid valde vi att en av dagarna luncha på en ganska ny liten restaurang nästan mitt emot rikets salen. När man är i förmiddagstjänst till kl 12 och sen ska vara på möte för tjänst igen kl 14 är det lite tajt att hinna hem och laga mat.
Men 2€ för en ”dagens” som mättar två pers är en rimlig lösning på problemet. Gott och vällagat var det dessutom 😋 Fam. Mazarelli valde samma lösning.
Förutom sporadiska restaurangbesök har jag ju min nya fritidssysselsättning - att rotfylla tänder 🙄 En tand förra säsongen och nu en till, men med det hoppas jag att det ska dröja ett bra tag till nästa tandläkarbesök!! Om jag inte väljer att åtgärda det som utsugaren och klåparen i Santiago sabbade för mig i vintras förstås 😡 Först får man betala för att få en felfri tand ”lagad”, sen görs det dessutom ett dåligt jobb så sen får man betala igen om man vill få den lagad ordentligt. Och en lagad tand håller ju aldrig lika bra som originalet, så på sikt blir det säkert en rotfyllning där också. Fy för fula fiskar!!
De senaste veckorna har vi haft ett mörkt moln på vår himmel som vi försökt ignorera med begränsad framgång. Ciro har ju varit borta en hel vecka tidigare, men nu påbörjade vi vecka två utan katt i.o.m. kretsveckan. Med det schema den veckan förde med sig var det inte riktigt läge att fundera alltför mycket över katten, så jag bestämde mig för att låta allt bero till söndagen. När vi avslutat besöksveckan och Ciro varit borta i nästan 2 hela veckor så började det regna ur det där molnet kan man väl säga. Fördämningarna brast och jag släppte fram all sorg och saknad och tjöt som en skadskjuten björnhona. (Nej, jag vet inte hur en sådan låter, men jag kan ana mig till vissa likheter) Sen var molnet inte lika mörkt för stunden, och jag har fortsatt att ignorera det i en vecka till. Nu med 3 veckors frånvaro i ett land som detta har vi väldigt minimala förhoppningar om att få tillbaka våran pojke, och fast det är jobbigt att inte veta vad som hänt är det förmodligen ändå bäst. Jag försöker intala mig att han hittat en söt kattflicka vars ägare tagit sig an även honom och han trivs så bra att han valt att stanna, men jag är svårlurad. Jag kommer nog ändå att vänta ett tag till innan jag börjar plocka undan hans skålar och ge bort hans mat...
Ett av våra sista foton på Ciro-pojken 💔
Nu gäller det att tuffa på en vecka till och sen får vi fara på sammankomst!
