Siri

Många av er har redan sett på Instagram att vi miste våran Siri igår. Det här inlägget blir som terapi för mig, och det som hände igår är inget jag rekommenderar känsliga personer att läsa om!

Det har gått ganska precis ett år sen jag bar hem lill-Siri från Javillar, där hon dumpats av någon som inte ville ha henne. Hon spann hela vägen upp till Costambar...

Så fick Siri ett hem och en storebror.

Hon hade ett speciellt förhållande till Joel, gillade att vara nära.

Så kom "mormor" på besök, med sin mysiga kappsäck. Siri gillade att lägga sig som en halsduk över mamma när hon sov, varmt o gott!

Men bästa sovkompisen var ändå Ciro...

Ibland var det skönast att sova ensam, med hela den gosiga, mjuka magen i vädret.

Hon gillade andras magar också; klev upp på en när man låg på rygg och började trampa, samtidigt som hon rörde huvudet som Stevie Wonder ;)

En stilig donna med säregen personlighet. <3

Hon var nyfiken på allt hon såg oss äta, allt från avokado o mango till kikärter. Men igår hittade hon sig en kulinarisk upplevelse för mycket.

När jag kom hem från studierna vid 18:30-tiden såg jag att hon låg i den lilla trädgården framför vår lägenhet, men hon reagerade inte på att jag kom. Eftersom en av grannens katter blivit förgiftad på morgonen förstod jag genast vad klockan var slagen. 

Hon var alldeles lealös, hade kräkts och diarreat där hon låg. Jag lyfte upp henne och la henne på keramikgolvet framför vår dörr, och Joel kom med mjölk som vi tvingade i henne med en spruta. Hon orkade inte ens hålla huvudet uppe. Hon morrade lite svagt när vi försökte få i henne mjölken. Jag ringde en veterinär som rekommenderade något från apoteket, och det skulle stänga inom 5 minuter. Så jag rusade iväg, frågade om skjuts av en granne som råkade komma ut till sin bil och hann precis få tag i det vi behövde. När jag lämnade apoteket ringde Joel och sa att det redan var för sent...

Jag slapp se de sista minuterna av hennes liv, men jag såg tillräckligt för att det skulle sätta sig på näthinnan. Hon krampade och kräktes något blodblandat, och somnade in med uppspärrade ögon och vidöppen mun. Ingen trevlig syn, och vi kan bara ana hur mycket hon led den där sista halvtimmen.

Det är illa nog att mista ett husdjur som man lärt känna och tagit hand om, kostat på veterinärvård och sterilisering. Men att mista dem på det sättet, för att någon illasinnad människa har lagt ut gift enkom för att döda, och se det lilla livet i plågor, det är svårt att komma över. Minst fem andra katter här i grannskapet blev också förgiftade under gårdagen och natten, och nu vågar vi inte låta Ciro gå ut. Han e inte nöjd!

När jag kom tillbaka från apoteket återstod det bara att stoppa ner henne i en plastpåse, gräva en grop och täcka över. Plötsligt så fanns hon inte mer...

 

Jag har varit emotionellt avtrubbad de senaste åren, och inte riktigt kunna gråta åt någonting. Men igår brast fördämningarna, och åratal av ackumulerad sorg bara vällde ur mig. Jag trodde inte jag skulle kunna somna mellan gråtattackerna ens, och en missnöjd jamande Ciro gjorde inte det hela lättare. Även idag, när jag trott att jag hört henne utanför, och insett att vi aldrig igen kommer att se den där lilla skuggan utanför dörren när hon vill in, eller sett hennes favoritstol, så har tårarna börjat rinna. Och minnet av hennes kamp igår kommer nog bara paradiset att kunna tvätta bort helt.