Arcadia

När vår resande broder Rayder var här i slutet av september peppade han för att erbjuda studier vid första besöket, som jag redan nämnt. Efter hans första möte för tjänst blev jag skickad till mitt första besök...

...en Colmado! Nåväl, rådet var att erbjuda studier, och eftersom kvinnan bakom disken inte hade några kunder för tillfället så gjorde jag det. Jag visade första frågan i Goda Nyheter-broschyren och så var vi igång.

Vi har forsatt att analysera Bibelns svar på olika frågor varje vecka sen dess. När jag berömde Arcadia för hennes förmåga att hitta i Bibeln svarade hon ungefär: "Jag läser Bibeln ofta, men jag förstår inte mycket. Nu när vi studerar har jag börjat förstå Bibeln."

Från första början inbjöd jag henne till mötena, men hon har svårt att få någon att ta hand om colmadon om hon far nånstans. Jag tipsade om att lördagens föredrag bara varar i 30 min, och colmadon är på samma gata som Rikets sal. Jag erbjöd mig även att gå via colmadon för att se om hon kan följa med till mötet.

Så igår när vi kom till Rikets sal gick jag iväg mot colmadon för att se om Arcadia skulle ha möjlighet att komma. Jag mötte henne och hennes barnbarn halvvägs; "Vi är på väg!" ropade hon glatt. Och så kom hon till sitt första möte och stannade ända tills allt program var slut.

Många av vännerna känner henne eftersom de brukar handla i hennes colmado, så hon fick ett varmt välkomnande. På tisdag får jag höra mer om vad hon tyckte, och så får vi se hur det går i fortsättningen. :)

Hot, hot, hot!

"Aah, snart får ni fara till värmen!" Om man hade fått en euro för varje gång nån sagt det när den nordiska sommaren börjat övergå i höst.

Sanningen är den att sen vi kom hit för nästan en månad sen (redan!) så har vi svettats konstant. Man vaknar svettig, äter frukost svettig, försöker torka bort den värsta ansiktssvetten för att få på lite smink, som man sen svettar bort ganska omgående... Och så fortsätter dagen, för Joels del oftast med långbyxor, skjorta och slips, ända tills man går och lägger sig - svettig!

Ibland slänger vi oss i poolen en stund för att kyla ner oss lite. Den får ingen sol och vattnet känns iskallt. Termometern säger dock 27 grader...

Havsvattnet känns inte kallt ens för oss, bara skönt svalkande. Senast vi mätte var det 32 grader. Precis som vårt sovrum. Men det finns inget svalkande med det!

Igår tog vi svettandet till en ny nivå; vi var på campo-dag! Utan bilar. Dvs. vi for med församlingen för att predika och starta bibelstudier på landet, upp i bergen, till fots under den stekande solen.

Ibland var det rätt långa avstånd mellan husen, det var som att gå från en by till en annan. Men vi hade trevliga konversationer med vännerna under tiden, och alla var på gott humör.

Vid 12-tiden kom vi äntligen till vårt fikaställe, en broders hus allra längst in där vägen slutar. Då hade vi "fjällvandrat" sen kl 9. Joel o jag hade med oss mackor vår vana trogen, men en av våra kära systrar tyckte nog inte att det är nån lunch för en karl! Hon hade gjort extra ris och strömming till Joel, med avokado till, och jag fick givetvis äta jag med. Systern i vars hus vi var hade däremot kokat ris o bönor med kött till hela gänget! Ärligt talat hade vi nog inte orkat resten av dagen på våra mackor, men vi blir omhändertagna på många sätt!

Med förnyad energi knatade vi vidare längs med bergsryggen mot San Marcos, sen tillbaka, och sen nerför igen. De bröder som har motorcyklar körde bitvis skytteltrafik med några passagerare på åt gången, så vi kom oss hem igen innan solen börjat gå ner och medan benen fortfarande gick att stå på. Och flera studier startades under dagen, vilket innebär att vi måste ta oss dit upp snart igen...!

Detta lilla busfrö var den enda med energi kvar i slutet av dagen!

Halta katten

Ciro kom in på bara 3 ben för en vecka sen, han ville inte alls stödja på ena bakbenet. Sen blev det svullet, och han ville inte gå ut alls. Låg bara under sängen för att få vara ifred.

I onsdags tog vi honom till veterinären. Hon antar att han blivit biten och att bettet infekterats. Han fick två sprutor av henne, och så fick vi resten med hem...

Jåå nää, som vi skulle ha sagt i Österbotten...

Inte fick vi några instruktioner heller, det är tur att allt går att googla nuförtiden! Tre sprutor är nu avklarade, en till väntar idag, sista på tisdag. Eftersom jag är nålrädd får Joel sköta injicerandet. 

Åtminstone mår han bättre nu, kattraati <3

Turismens baksida

Att detta land överhuvudtaget har avancerat sen Columbus tid får man nog tacka turismen för. Lätt överdrivet. Nu har en ny satsning gjorts; en ny hamn där kryssningsfartyg lägger till, strax väster om stan. Tack vare denna nya turistfälla så städar man upp i stan, renoverar, bygger nytt, gör en ny 4-filig väg in till stan osv. Jobbtillfällen skapas både direkt och indirekt.

Men så finns det även en baksida. Där ingår till exempel det som hände i Magiolo.

Magiolo är ett litet samhälle på västra sidan om stan som ingår i vår församlings distrikt. Vi brukar åka ut dit på söndagar för att gå i tjänst och leda bibelstudier. De som bor där är fattiga, och de har i princip bara slagit upp ett litet trä- eller plåtskjul att bo i, bland en massa andra skjul. De har inte skaffat sig en tomt på lagligt vis, för resurserna finns inte. Och ingen har heller brytt sig på ca 30 år. Förrän nu.

Regeringen, eller kryssningsbolaget, eller vem det nu sen är, vill inte att turisterna som kommer in till stan från den nya hamnen ska behöva se kullar fulla med tragiska skjul på sin dyra semester. Så vad gör man?! Jo, kl 3 på natten för 2 veckor sen så började man jämna Magiolo med marken. De flesta hade inte en chans att ta ut sina tillhörigheter, man får bara vara tacksam att inga liv gick till spillo.

Det här trähuset är det enda som står kvar, för de hade några slags papper på att de köpt tomten. Runt omkring det och hela vägen uppför backen var det tidigare ett myller av små hus. Hundratals människor blev hemlösa över en natt! Andra samvetslösa typer passade på att komma med sina lastbilar och pick-up:er och roffa åt sig möbler och annat som låg under spillrorna. Vuxna, härdade män stod och grät, enligt vad ett ögonvittne berättade.

Givetvis är det inte rätt att bygga hus utan rättigheter. Men nog hade avhysningen kunnat göras lite smidigare, med tanke på att ingen gjort anspråk på området på 30 år! Och osar skunk gör det ju, när man måste börja riva mitt i natten, i skydd av mörkret. Dessutom har det inte hörts ett knyst om det hela i media, ingen reporter eller journalist har varit intresserad av att skriva någonting...

Nu försöker vi lokalisera våra studier, och hoppas att de hålls kvar på vårt distrikt. En av kvinnorna vi sökte i söndags bor i huset på bilden. Men knappast för särskilt länge till.

Ny kretsis på besök

En orsak till att vi bokade resan det datum vi gjorde var att vi ville vara på plats för besökveckan i församlingen. I förra söndags var det förberedelser på gång.

Städning av Rikets salen. Det ska användas vatten, mycket vatten, överallt!

Jag fick den uppgift jag avskyr mest, att rengöra persiennerna...

I tisdags, innan besöksveckan officiellt hade inletts, fick jag följa med på studier...

...med ingen mindre än Diurka från San Marcos! Det var trevligt att se vilka framsteg hon har gjort - det känns ändå som att det var nyss jag gick nerför backen i Cuesta Hermosa för att studera med henne!

På kvällen fick vi träffa vår nya resande broder och hans fru; Rayder och Maite Santana. Och veckan drog igång...

På onsdagens möte för tjänst tipsade Rayder om direktmetoden, dvs att utan omsvep erbjuda en gratis bibelkurs till dem vi träffar. Jag samarbetade med Yasmin den morgonen, och vi satte igång att praktisera rådet. Varenda en av de som vi träffade tackade ja! Så vi avtalade om återbesök till i  fredags, allt enligt instruktionerna. Och i fredags var två av mina besök hemma och intresserade av en fortsättning. Hos den tredje träffade vi mannen i stället, som satt och läste sin Bibel och gjorde anteckningar... Så då startade vi med honom också. Enklare kan det knappast bli!

Det är inte dörrarna vi söker, utan människorna bakom dörrarna, eller hur...? ;P

Våra duktiga ungdomar gjorde en fin insats under veckan, som alltid.

De äldre ungdomarna som inte orkar gå hittar andra sätt att nå ut till folk på! Vår käre Bululú sitter med litteraturkärran utanför sitt hus i stort sett varje dag nu när hans ben inte längre fungerar som de ska.

I lördags fick vi lyssna till två uppmuntrande föredrag...

Vi var 132 närvarande!! Det fanns inte stolar till alla tyvärr. Så planerna på en ny Rikets sal är väl inte helt ogrundade...!

Joel och jag avslutade en lyckad vecka med en pizza på Sole Mio! :P