Ganska helskralt

Joels flunsa visade inga tecken på att vilja ge upp efter 2 veckor, både hostan och febern fortsatte. Så igår blev det dags för ett läkarbesök. Lungröntgen och blodprov visade tydligen att han har lunginflammation och nu äter han antibiotika. Vi får ju dels vara glada att ingen av oss har behövt gå till läkare här sen vi kom -08, och dels att det inte var något värre denna gång med tanke på hur vanligt det är med TBC t.ex. Läkarbesöket gick också över förväntan smidigt med tanke på dessa förhållanden. En hjälpande faktor var att jag har studerat med sköterskan som tog emot oss vilket tog oss förbi kön… För röntgen satt vi en bra stund i ett väntrum. En kvinna mitt emot hade en liten bunt med religiösa traktater i sin handväska som hon började sitta och läsa. Jag gav henne en av våra traktater till hennes samling, och hon började läsa den direkt. En annan kvinna frågade om jag kunde ge en till henne också, jag insåg att informellt vittnande i väntrum inte är någon större utmaning här!

Med resultaten i handen kom vi tillbaka till läkaren för att få ett utlåtande, en annan sköterska tog emot oss och lät oss återigen passera kön. Och kvinnan i apoteket, som vet att vi är vittnen och själv har familj som är vittnen, gav oss rabatt på antibiotikan för att vi hade med oss för lite pengar. Rätt bra flyt efter omständigheterna. Längre än så räcker inte optimismen.

Igår var det en dag med långt planerat elavbrott, 11-19. När elen for igen kl. 22:30 förstod jag att något var galet, så jag ringde elbolaget med detsamma. Kontoret påstod att de visste om haveriet och att det höll på att åtgärdas. Det var snabbt jobbat tyckte vi, elen hade ju bara varit borta i några minuter! När jag vaknade 6:30 var vi fortfarande utan el, så jag ringde igen och fick samma svar. Började ana oråd, men pallrade mig ut i tjänsten. Planerat avbrott igen 9-13. Efter 13 kom det inte heller någon el! Ringde igen. Ingen hade ringt och anmält haveriet ännu påstod de, ay mi madre! Nu först, efter 15 h utan el lyckas de få iväg en tekniker. De får ingen ordning på problemet på hela eftermiddagen, och kl 19 kommer nästa planerade avbrott…

Det är mycket som ska summeras här; Joel har inte kunnat följa med mig i tjänsten på två veckor och jag har oroat mig för hans hälsa, vi har inte kunnat göra ens hälften av det vi planerade med Öfverströms pga allas flunsor och helgens planer för Santo Domingo är hotade, internet har varit så segt att jag inte ens kunnat logga in på bloggen, prata med min syster etc. Det är torsdagkväll, och i stället för vår familjekväll ska Joel, med lunginflammation, iväg på någon äldstegrej. Jag planerar att skriva på bloggen, men så fort Joel far iväg så dör batterierna till inversoren definitivt. Jag sitter i mörkret och värmen utan fläkt, utan lampa, och utan internet (eftersom modemet behöver el), och det var droppen! Jag ringde upp Joel och snyftade fram vad som hänt varpå han säger att han vänder och kommer tillbaka. Jag protesterar men han kommer ändå. När han kommer in bölar jag så att jag hulkar. Han lugnar ner mig, drar in en skarvsladd från en av de andra inversorerna i huset och kopplar in en fläkt, en lampa och modemet. Så här sitter jag nu och terapi-skriver… (dock inte online, för det gick inte att logga in ens fast sidan stått och tuggat i en halvtimme, stön!)

Det är så klassiskt, att fast säsongen i övrigt gått rätt bra så ska minsann den sista månaden totalt suga musten ur en, så att det blir det enda man minns när man ska försöka uppbåda den mentala styrkan för att återvända nästa höst. Undrar vem som ligger bakom det..? :P Men det enda jag har att fly till för att inte bli helt galen är tjänsten. De timmar jag går från hus till hus eller leder bibelstudier slipper jag mina egna bekymmer och kommer hem mer avslappnad. Och jag har verkligen fått många fina samtal i tjänsten de här senaste dagarna.

Nu fick jag hem min man! Over and out…