Fy katten för flytten!

Min man säger att jag är en katt. Kanske syftar han på att jag gillar att äta och sova. Kanske även det att jag gillar att bli bortskämd och beundrad. :P En av de saker jag definitivt har gemensamt med de flesta katter är att jag hatar att flytta. Många är de katter som har återvänt till sitt gamla revir när familjen flyttat, och alla katter blir osäkra och knasiga när man sätter dem i en ny miljö. Och för den här katten gäller det bara att vänja sig... 

Förslaget kom i lördags, beslutet togs i söndags och verkställdes måndag. Idag, tisdag, vaknade jag i Costambar. Vår underbara gästfria "dominikanska familj" Genna o Erick ansåg att vi behövde komma bort från vårt olycksdrabbade hus och erbjöd oss en fristad i sitt eget hem. Eftersom de delar ett stort byggnadskomplex med Gennas föräldrar och hennes systers familj blev den bästa lösningen att inhysa oss i en liten en-rummare på bottenplan. Vi har egen dusch och toa (dock inget handfat), en liten diskbänk och ett garderobsutrymme. Vi har ställt in vår säng, våra sängbord, en byrå, kylen och en massa lådor... Resten förvaras i ett intilliggande rum.

Det kändes lite som om Genna o Erick var änglarna som tog oss vid händerna och förde ut oss ur Sodom, fast Cuesta Hermosa... eller snarare som att "fly till bergen", vi fick ju trots allt med oss våra tillhörigheter. Hur som helst är det lite knepigt att från en dag till en annan byta en trerummare på 83 kvadrat till en liten etta halverst inneboende hos andra, åtminstone för en katt. Och Joel blev sjuk på kuppen, fick feber förra natten och har knappt någon röst. 

Jag känner mig lite upprörd över att folk kan bete sig på ett sånt sätt att de tvingar en att lämna det hem man försökt bygga upp, där man trivts och precis fått börja skörda tomaterna man sådde i november. Å andra sidan är jag tacksam över att ha vänner som är så självuppoffrande att de bär ens möbler i hettan, tillhandahåller ett tryggt gratis boende och låter oss använda deras bil närhelst vi behöver den. 

Det har varit en påfrestande säsong. Den skulle kunna kallas "säsongen med alla inbrotten", eller "säsongen då jag miste många av de studier jag hoppats på". Fast Genna och jag beslöt idag att låta den gå under benämningen "säsongen när det regnade så lite". Det är vad vi helst vill minnas för att orka komma tillbaka till en ny säsong till hösten. Just nu ser vi fram emot sommaren!