Skrivterapi

Så mycket som vårt liv pendlar mellan glädje och sorg kan folk lätt få för sig att vi blivit manodepressiva. Men nu måste jag bara få skriva av mig lite pessimism i alla fall!

Av alla de saker som stals är det Joel mest talat om blixten till kameran. Jämt och ständigt har han muttrat över att tjuvarna "var tvungna att ta den". Imorgon ska han fota ett brudpar, och for därför till en butik för att se om han kunde hyra en blixt. Där uppenbarar sig vår egen blixt!!!

Joel behöll sitt pokerface, ringde till mig och jag ringde till advokaten Marcos som hjälpt oss tidigare. Han kom till butiken, "konfiskerade" blixten och så for vi till polisen. Det bär mig emot att behöva ha något överhuvudtaget att göra med polisen i detta korrupta land, men vad har man för val? Kl.15 skulle både vi och den som försökte sälja blixten till oss infinna sig hos polisen. Vi VET att det är vår blixt dels för att såna där blixtar knappt går att få tag på här, dels har den ett tillbehör som säljs separat och som vi aldrig ens sett användas här och dessutom har den en skråma från när Joel råkade tappa den. Men motparten har ett banalt förfalskat dokument som säger att han köpt den på e-bay i somras. Jag skulle kunna göra ett mycket bättre kvitto till Joels fördel om jag inte vore tvungen att vara ärlig! Men nu stod ju vi där med ord mot papper...

När Joel efter att äntligen ha få tag på sin blixt, som han dessutom behöver imorrn, var tvungen att överlämna den till denne skurk och bedragare igen höll mitt hjärta på att brista. Jag gick ut och grinade, hopplösheten var total. Polisen är inte bara inkompetent utan håller dessutom tjuvarna om ryggen. Hade det varit annorlunda hade man nu kunnat spåra den som bröt sig in här. Nu kändes det som att vi blev rånade igen, mitt framför våra ögon på polisstationen...

Hoppas att vi ska slippa förlora mer tid och energi på det där inbrottet nu när vi ändå förlikat oss med det som hänt. Och ja, vi längtar efter Harmageddon.