...eller ska vi kalla det ett utbrott denna gång, för de kom aldrig in i vår lägenhet. Däremot tog de sig in i den tomma lägenheten under, in i Robertos uthus, och de fick med sig våra batterier och gastanken. Ironiskt nog har vi bott här ett helt år med oskyddade batterier och dåligt skyddad tank, men nu när vi förstärkt säkerheten i veckan var det tydligen dags att slå till. Och det medan vi låg och sov...
Med polisen hittills har det varit mycket snack, lite verkstad, och mitt studium Diurka fick nog. Hon använde sig av sin bekantskap med en fd. politiker som fortfarande har stort inflytande i stan. Han bokade genast en tid åt oss med högsta polischefen och följde med oss dit. Efter att i korta ordalag hört vår situation, med 2 inbrott på 2 veckor, kallade polischefen på sina utredare. Inom 30 sekunder stod de alla i kontoret som skamsna hundvalpar. Han mer eller mindre läste lusen av dem för att inget ännu hänt i utredningen av vårt fall och sa att han inte ville se dem igen förrän de hade nåt konkret att komma med. Han försökte övertyga oss om att vi kan känna oss säkra och att vi kommer att få tillbaka åtminstone de flesta av våra saker. Vi tror det när vi ser det, men hela upplevelsen på kontoret var ganska obetalbar.
Vännerna i församlingen och grannarna är sååååå beklagande över det som hänt oss. Vi har inte ätit hemma en enda gång, och ikväll efter mötet t.o.m. "kidnappade" Genna o Erick oss till en restaurang för att bjuda oss på en avslappnad kväll med tankarna på annat håll. När vi kom tillbaka hem vid 22-tiden var "kvarterets cowboys" samlade utanför vårat hus på anstiftan av Bori. Nu vill de se blodet flyta. Alla har de sina vapen, Bori har dessutom en machete och en svart sopsäck för att behändigt kunna göra sig av med ett eventuellt byte. Man vet inte om det är för vår skull eller för att de stora grabbarna ska få leka, men vi kommer nog att sova mer inatt än de 3h det blev förra natten.
En som däremot tänker på oss utan för förbehåll är Yermina som har Colmadon (kvarterskiosken). Hon hade stigit upp tidigt imorse för att be för oss med tårarna rinnandes nerför kinderna. Hon tycker det är så förfärligt att sånt här händer oss när vi kommit hit för att hjälpa människor och dessutom är helt ensamma och utan släktingar. Om hon bara kunde förstå vilken världsvid familj vi har!
Gennas mamma, som varit här sen -87 och upplevt det mesta, sa ikväll att vi måste komma ihåg att Jehova vet var vår gräns går men att han låter oss bli puttade över klippkanten för att sedan fånga upp oss när vi fallit halvvägs. Hon vet nog vad hon talar om, och vi har garanterat mycket osett än.
Ett annat trevligt inslag ikväll var att Gunilla o Christer från Jakobstad kom på vårt möte. Skönt att få prata lite dialekt :) Dessutom fick vi ett Finlandspaket med lite gott o blandat (även godispåsen). Sooo nice! Men nu måste jag sova om jag ska orka upp i tjänsten imorrn!
lördag 27 november 2010
måndag 22 november 2010
Livet går vidare
Jag ska inte sticka under stolen med att det är en obehaglig känsla när nån har tagit sig in i ens "trygga" hem. För att hantera känslorna de första dagarna intalade jag mig själv att allt skulle lösa sig, att polisen skulle få fast de skyldiga precis som när tjejerna blev av med datorerna förra säsongen. Men sen inser man att polisen (trots mutor) inte tänkt göra någonting och att det som försvann är borta. Då får man försöka hantera de känslorna. Och mitt i allt blir man lite nojig med att lämna huset, och lyssnar efter konstiga ljud när man går och lägger sig.
Nu idag har vi äntligen fått säkerheten förstärkt, så åtminstone får de jobba mera nästa gång de ska in! En broder som är svetsare har hjälpt oss, och vi fick övertala honom att ta betalt för jobbet, han tänkte bara ta betalt för materialet. Så skönt med dessa godhjärtade vänner (som vi inte ens känner..). Grannen bredvid är också redo att försvara oss. Han uttryckte först sin uppskattning av vårt predikoarbete här, beklagade det inträffade och sa att om han ser någon på vår altan som inte är blond och snygg så skjuter han! Får akta sig för att gå ut nyvaken och osminkad... :P
Kretsmötet var verkligen grymt uppmuntrande, speciellt intervjuerna. Inte så att det gör mig gladare att höra att andra har det värre, men man får lite perspektiv på tillvaron. Hela programmet gick ut på att förtrösta på Jehova, och det är ju en bra påminnelse. Vännerna i församlingen har mest varit oroliga över att vi nu ska bli tvungna att åka hem och jobba tidigare än planerat, men med Jehovas hjälp (och Helsings premiefria stöldförsäkring :P) kommer vi nog att kunna stanna till juni ändå.
Jag är uppriktigt förvånad över att det inte känts värre att bli av med så många personliga tillhörigheter. Många av mina smycken var gåvor, sånt har ett affektionsvärde och förlusten går inte att bortse ifrån. Men vi har med Jehovas hjälp hållit humöret uppe ändå, och som med alla andra motgångar så känner man hur det skolar en. Och som det påpekades på kretsmötet - vi har fått löfte om att få komma igenom Harmageddon med livet i behåll, men inte med våra tillhörigheter. Så de blir vi nog av med förr eller senare ändå...
Nåt annat som peppade var att vi fick 4 nya reguljära pionjärer i San Marcos! Nu är alla äldste i pionjärtjänsten; 3 reguljära och en kontinuerlig hjälppionjär. Och totalt är vi 11 reguljära på 55 förkunnare, så full fart framåt!!
Vi vill också passa på att uttrycka vår stora uppskattning till alla er som på ett eller annat sätt hört av er och uppmuntrat oss! Ni betyder mycket för oss!
Till Ansu: Patterson-bröderna kom aldrig. Det verkar som att de gjort nån slags "dubbelbokning", för de sov hos en annan familj i vår församling. Vi pratade dock med en av dem, Moises. Han kan en del svenska och tar väl varje tillfälle i akt att få öva. Skulle inte bli förvånad om ni träffats.
Till Solan: Jo, fotot är från när vi var på M/s Norway, det var nog du som tog det :) Vilken trevlig kväll det var! Tack än en gång!
Nu ska jag kolla hur det går för Joel med pizzan... ;)
Nu idag har vi äntligen fått säkerheten förstärkt, så åtminstone får de jobba mera nästa gång de ska in! En broder som är svetsare har hjälpt oss, och vi fick övertala honom att ta betalt för jobbet, han tänkte bara ta betalt för materialet. Så skönt med dessa godhjärtade vänner (som vi inte ens känner..). Grannen bredvid är också redo att försvara oss. Han uttryckte först sin uppskattning av vårt predikoarbete här, beklagade det inträffade och sa att om han ser någon på vår altan som inte är blond och snygg så skjuter han! Får akta sig för att gå ut nyvaken och osminkad... :P
Kretsmötet var verkligen grymt uppmuntrande, speciellt intervjuerna. Inte så att det gör mig gladare att höra att andra har det värre, men man får lite perspektiv på tillvaron. Hela programmet gick ut på att förtrösta på Jehova, och det är ju en bra påminnelse. Vännerna i församlingen har mest varit oroliga över att vi nu ska bli tvungna att åka hem och jobba tidigare än planerat, men med Jehovas hjälp (och Helsings premiefria stöldförsäkring :P) kommer vi nog att kunna stanna till juni ändå.
Jag är uppriktigt förvånad över att det inte känts värre att bli av med så många personliga tillhörigheter. Många av mina smycken var gåvor, sånt har ett affektionsvärde och förlusten går inte att bortse ifrån. Men vi har med Jehovas hjälp hållit humöret uppe ändå, och som med alla andra motgångar så känner man hur det skolar en. Och som det påpekades på kretsmötet - vi har fått löfte om att få komma igenom Harmageddon med livet i behåll, men inte med våra tillhörigheter. Så de blir vi nog av med förr eller senare ändå...
Nåt annat som peppade var att vi fick 4 nya reguljära pionjärer i San Marcos! Nu är alla äldste i pionjärtjänsten; 3 reguljära och en kontinuerlig hjälppionjär. Och totalt är vi 11 reguljära på 55 förkunnare, så full fart framåt!!
Vi vill också passa på att uttrycka vår stora uppskattning till alla er som på ett eller annat sätt hört av er och uppmuntrat oss! Ni betyder mycket för oss!
Till Ansu: Patterson-bröderna kom aldrig. Det verkar som att de gjort nån slags "dubbelbokning", för de sov hos en annan familj i vår församling. Vi pratade dock med en av dem, Moises. Han kan en del svenska och tar väl varje tillfälle i akt att få öva. Skulle inte bli förvånad om ni träffats.
Till Solan: Jo, fotot är från när vi var på M/s Norway, det var nog du som tog det :) Vilken trevlig kväll det var! Tack än en gång!
Nu ska jag kolla hur det går för Joel med pizzan... ;)
lördag 13 november 2010
Inbrott :(
Här i våra omgivningar är det mer en fråga om "när" än "om", och igår stod vi på tur. Vi kom hem från en trevlig kväll hos Genna o Erick och fann lägenheten betydligt stökigare än vi lämnat den. Någon hade lyckats bända upp "järnlådan" som skyddar hänglåset på gallergrinden, sen klippt hänglåset och fått upp glasdörren i köket. Sen var det fritt fram att härja runt.
Joel, som alltid tjatat på mig att ta med mig börsen när jag far nånstans, hade lämnat den hemma och hade dessutom precis tagit ut pengar. Den var så klart borta med hela innehållet, alltså även två bankkort och hans körkort. Två av våra resväskor hade sedan fyllts med skor(!), smycken, klockor, en mobil, en digitalkamera (vi hade med oss den större kameran), strykjärn, min tjänsteväska etc. Men laptop:en låg kvar i vardagsrummet, gracias a Dios som man säger här, och vi har även kvar passen.
Jag ringde Genna på en gång, och hon sa att vi skulle plocka med oss det kvarvarande av värde och fara till dem över natten. Det var inte tryggt att stanna menade hon. Så vi hade en näst intill sömnlös natt hos dem, och i morse tog Erick oss med till polisstationen. Vi fick även med oss en advokat härifrån Cuesta Hermosa som Erick känner. Han var till stor hjälp, för här behöver man kontakter. Ett gäng poliser kom för att reka läget och ta foton, och sen gjorde vi en skriftlig anmälan av det som saknas. De har redan en misstänkt tack vare samarbetet här i grannskapet.
Det har faktiskt varit fascinerande att se hur alla bryr sig och är villiga att hjälpa till. Advokaten, Marco, ställde upp i timmar helt frivilligt, och sa att vi när som helst på dygnet kan ringa honom om vi behöver hjälp med någonting. Många grannar har lämnat tips till polisen, och alla månar om oss. Det har varit gott att se mitt i allt elände! Bori har förstås planer på att ta ihjäl den som gjort detta, han anser att han bara hjälper Gud när han tar bort onda människor. Ack denna Bori...
Joel hade bara sina flip-flop:s kvar, så vi var tvungna att köpa nya mötesskor till honom idag. Ska på engelskt kretsmöte imorrn. Jag har kvar ett par av mina högklackade, knasigt nog de jag tycker mest om och de stod med de andra skorna som försvann. Vi har pratat om att göra en garderobsrensning, men det var inte riktigt det här vi tänkt oss. Dock har jag inget emot att köpa nya skor :P
Efter helgen får vi kanske veta om polisens arbete kommer att ge resultat. Sist och slutligen handlar det bara om materiella ting varav mycket går att ersätta, andra har råkat mycket värre ut. Just nu finns det inget mer för oss att göra, så vi hoppas kunna fokusera på programmet imorgon och på de övernattningsgäster vi får hit från Betel i N.Y.
Joel, som alltid tjatat på mig att ta med mig börsen när jag far nånstans, hade lämnat den hemma och hade dessutom precis tagit ut pengar. Den var så klart borta med hela innehållet, alltså även två bankkort och hans körkort. Två av våra resväskor hade sedan fyllts med skor(!), smycken, klockor, en mobil, en digitalkamera (vi hade med oss den större kameran), strykjärn, min tjänsteväska etc. Men laptop:en låg kvar i vardagsrummet, gracias a Dios som man säger här, och vi har även kvar passen.
Jag ringde Genna på en gång, och hon sa att vi skulle plocka med oss det kvarvarande av värde och fara till dem över natten. Det var inte tryggt att stanna menade hon. Så vi hade en näst intill sömnlös natt hos dem, och i morse tog Erick oss med till polisstationen. Vi fick även med oss en advokat härifrån Cuesta Hermosa som Erick känner. Han var till stor hjälp, för här behöver man kontakter. Ett gäng poliser kom för att reka läget och ta foton, och sen gjorde vi en skriftlig anmälan av det som saknas. De har redan en misstänkt tack vare samarbetet här i grannskapet.
Det har faktiskt varit fascinerande att se hur alla bryr sig och är villiga att hjälpa till. Advokaten, Marco, ställde upp i timmar helt frivilligt, och sa att vi när som helst på dygnet kan ringa honom om vi behöver hjälp med någonting. Många grannar har lämnat tips till polisen, och alla månar om oss. Det har varit gott att se mitt i allt elände! Bori har förstås planer på att ta ihjäl den som gjort detta, han anser att han bara hjälper Gud när han tar bort onda människor. Ack denna Bori...
Joel hade bara sina flip-flop:s kvar, så vi var tvungna att köpa nya mötesskor till honom idag. Ska på engelskt kretsmöte imorrn. Jag har kvar ett par av mina högklackade, knasigt nog de jag tycker mest om och de stod med de andra skorna som försvann. Vi har pratat om att göra en garderobsrensning, men det var inte riktigt det här vi tänkt oss. Dock har jag inget emot att köpa nya skor :P
Efter helgen får vi kanske veta om polisens arbete kommer att ge resultat. Sist och slutligen handlar det bara om materiella ting varav mycket går att ersätta, andra har råkat mycket värre ut. Just nu finns det inget mer för oss att göra, så vi hoppas kunna fokusera på programmet imorgon och på de övernattningsgäster vi får hit från Betel i N.Y.
måndag 8 november 2010
Hotell-weekend
Välkomna till Lifestyle Holidays! 
I goda vänners lag
Wes & Abby
Lata dagar
Regnigt men humöret på topp! ;) 
Sushi, eller ska vi kalla dem för...
...Joel-bitar? :P
Dags att kasta in handdukenI fredags checkade två förväntansfulla nordbor in på All-Inclusive hotellet Lifestyle Holidays, och idag (måndag) när vi checkade ut igen kände vi oss helnöjda! Det var inte så svårt att känna att vi fick valuta för pengarna eftersom vi betalat under 500kr för hela vistelsen för oss båda, så vi ignorerade regnet som orkanen Tomas ihärdigt hällde över oss flera dagar i sträck och njöt ändå!
Det vi uppskattat mest med att bo på all-inclusive är att aldrig behöva kolla vad nåt kostar. För under tidigare semesterresor har vi aldrig känt att vi kunnat unna oss vad som helst (delvis pga ekonomin, delvis uppfostran) utan man har försökt göra allt så prisvärt som möjligt. Sen har vi vid flera tillfällen haft förmånen att få bli bjudna på restaurang, men man vill ju inte ta det dyraste alternativet en sån gång heller. Men igår var vi på en a la carte restaurang där vi fick välja förrätt, huvudrätt och efterrätt från en meny utan utskrivna priser (eftersom inga gäster betalar för sig) och vi kunde helt känna efter vad vi var sugna på och välja det - utan skrupler! Och gott var det!! Lite kul dessutom att det råkade vara precis på dagen 12 år sen Joel och jag träffades första gången. (Jo, jag var bara 8... :P)
Förutom igårkväll så var det buffén som gällde. Frukost, lunch och middag. Å det fanns massor att välja på! Däremellan kunde vi beställa lättare rätter eller sushi på V.I.P.-stranden. Vi började dagarna i gymmet för att få lite fart på förbränningen ;) Vi kände oss lite malplacerade till en början, för vi identifierade oss inte med turisterna utan mer med personalen (och typ halva San Marcos jobbar där så folk kände igen oss...), men det började kännas annorlunda när Wes & Abby kom på lördagen och vi insåg att massor av andra vittnen var där över helgen! Så det var även ett tillfälle att utbyta erfarenheter. Då menar jag inte så mycket det som gäller tjänsten, utan mer bytet av livsstil som vi alla har gemensamt och även reaktionerna man mött på hemmaplan. Man upphör aldrig att förvånas.
Idag visade sig äntligen vädret från sin allra bästa sida och allt tedde sig ännu vackrare än tidigare! Det kändes extra roligt att dela denna helg med Wes o Abby eftersom de flyttar till La Romana på sydkusten om en månad, och då kommer det att bli betydligt svårare att träffas. Hotellupplevelsen som sådan gör vi gärna om vid bästa tillfälle, kanske med mor o far..? ;) Två veckor på all inclusive skulle nog lätt kännas tråkigt, men ett par nätter e helt perfekt. Det enda jobbiga är att man blir kissnödig hela tiden :P
Det vi uppskattat mest med att bo på all-inclusive är att aldrig behöva kolla vad nåt kostar. För under tidigare semesterresor har vi aldrig känt att vi kunnat unna oss vad som helst (delvis pga ekonomin, delvis uppfostran) utan man har försökt göra allt så prisvärt som möjligt. Sen har vi vid flera tillfällen haft förmånen att få bli bjudna på restaurang, men man vill ju inte ta det dyraste alternativet en sån gång heller. Men igår var vi på en a la carte restaurang där vi fick välja förrätt, huvudrätt och efterrätt från en meny utan utskrivna priser (eftersom inga gäster betalar för sig) och vi kunde helt känna efter vad vi var sugna på och välja det - utan skrupler! Och gott var det!! Lite kul dessutom att det råkade vara precis på dagen 12 år sen Joel och jag träffades första gången. (Jo, jag var bara 8... :P)
Förutom igårkväll så var det buffén som gällde. Frukost, lunch och middag. Å det fanns massor att välja på! Däremellan kunde vi beställa lättare rätter eller sushi på V.I.P.-stranden. Vi började dagarna i gymmet för att få lite fart på förbränningen ;) Vi kände oss lite malplacerade till en början, för vi identifierade oss inte med turisterna utan mer med personalen (och typ halva San Marcos jobbar där så folk kände igen oss...), men det började kännas annorlunda när Wes & Abby kom på lördagen och vi insåg att massor av andra vittnen var där över helgen! Så det var även ett tillfälle att utbyta erfarenheter. Då menar jag inte så mycket det som gäller tjänsten, utan mer bytet av livsstil som vi alla har gemensamt och även reaktionerna man mött på hemmaplan. Man upphör aldrig att förvånas.
Idag visade sig äntligen vädret från sin allra bästa sida och allt tedde sig ännu vackrare än tidigare! Det kändes extra roligt att dela denna helg med Wes o Abby eftersom de flyttar till La Romana på sydkusten om en månad, och då kommer det att bli betydligt svårare att träffas. Hotellupplevelsen som sådan gör vi gärna om vid bästa tillfälle, kanske med mor o far..? ;) Två veckor på all inclusive skulle nog lätt kännas tråkigt, men ett par nätter e helt perfekt. Det enda jobbiga är att man blir kissnödig hela tiden :P
måndag 1 november 2010
Joel filosoferar...
Det händer en hel del här över i u-landet Dominikanska Republiken som sätter sina spår i två “blåa” svenska ögon. Till exempel så kan jag berätta om en familj som bor uppe i bergen på ett av våra lantdistrikt.
"Nu är vi framme!" sade den äldre brodern till mig, vilket jag inte kunde förstå för jag kunde inte se något hus! "Jo, här är det! fortsatte brodern å gick in en liten bit från vägen... jag blev så paff, rentav bestört! Hur kan någon leva på detta sätt? "Huset" är så skevt att det skulle rasa vid nästa vindpuff! Med fem barn dessutom! Deras “hus” såg mer ut som ett sedan länge övergivet hönshus! Hela huset var gjort av rostig plåt. Taket, väggarna och även dörren som hängde på en liten spik som bara vägrade att ge upp...
Trots att jag har fått se mycket här omkring (skulle kalla mig för härdad), så var jag så chockad så jag inte ens visste vad jag skulle svara när mannen i "huset" ställde en enkel fråga till mig! Studiet gick riktigt bra och vi fick löfte om att få komma tillbaka nästa söndag. Vad som kanske gjorde upplevelsen extra stark var nog att denne mycket fattige och av samhället brutne man ändå tycktes ha en inre stolthet och andlighet att fortsätta kämpa och studera med oss... Han avslutade med att säga: "en vacker dag så VET jag att jag med Guds hjälp kommer att kunna bygga ett fint och bekvämt hus till min familj!"
Där, höll jag på att börja grina, men, man som man är lyckades jag ändå behärska mig, men, som sagt, vi kunde inte annat än hålla med om att en vacker dag så kommer han att få mer än ett beboeligt hus!
Uppskattningen av vår enkla lägenhet växte. Hem ljuva hem...!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)