Avslutning

Sommaren kom och for. Det har varit fullt upp, som alltid sommartid. Men det är inte bara tidsbrist som gjort att jag dragit ut på att lägga upp ett sista inlägg om livet på dominikanska. Jag har inte riktigt velat tänka på det heller, de där sista veckorna och dagarna. Men nu sitter jag här med elden sprakande i kakelugnen, Joel är på kvällsjobb, och innan vi lämnar hela det här tjänsteåret bakom oss ska jag skriva ner något av allt det som hände innan vi lämnade DR.

Avskeden avlöste varandra. René, Yondra och Abdías tog oss med till en restaurang och efter att vi ätit överraskade de oss med tiramisu och ett kort, "Till våra bästa vänner" 💝

Jag ordnade en loppis-stund för systrarna för att bli av med en del grejer, däribland en hel rad av skor...

Senare for även möblerna iväg åt olika håll.

Vi betraktade en sista fullmåne uppe på taket tillsammans med Simba

Mitt sista studium med Águeda innan Dora tog över. Efter att vi studerat och Dora avslutat med bön ville även Águeda hålla en bön. Hon tackade Jehova för att han lett oss till henne och för den undervisning hon fått, och bad att han skulle vara med mig och vaka över mig i mitt liv i Finland... orden stockade sig i halsen på henne och tårarna rann längs kinderna på oss alla tre. Men fotas skulle det trots att vi var rödgråtna!

Ett sista möte för tjänst

En sista morgonpromenad med gänget

Ryggsäcken som jag designade i början av vår tid i Javillar, som skomakaren gjorde och som har hängt med mig i alla dessa år, fick bli kvar med Dora. 

Gearys kom ner för några veckor, ganska mycket för att få säga hej då till oss. 

Så blev det plötsligt dags för vårt sista möte med Javillar-församlingen. Dagen efter skulle vi resa. Efter avslutande sång och bön stod alla bara kvar på sina platser och så hördes musik från högtalarna. Hela församlingen sjöng en sång till oss! Sången var framtagen för delegaterna vid specialsammankomsten i Santo Domingo, men nu riktade de samma ord till oss. "Vi skulle vilja tacka er, för all den lycka ni gett oss... Jag älskar dig, jag saknar dig, jag hoppas att du kommer tillbaka för evigheten" ... fritt översatt.

En del av slutet. Att skriva att tårarna rann är överflödigt.

Mitt studium Nena kom till mötet med både sin son, sin pappa och sin pojkvän.

Marlyn och Leonela

Nikersy-gumman som skrev ett så rörande brev till oss 💔

Det blev många tårar, många kramar och många foton!

Foto med (nästan) hela församlingen

Vi fick också ett stooort kort från vännerna...

Varje litet kuvert innehöll några rader från olika familjer eller enskilda.

När vi kommit fram välbehållna en sista gång fotade mamma oss med vårt avskedskort och så skickade vi det i församlingschatten 💕

Givetvis skulle det finnas mera att berätta, t ex om hur väl allt förlöpte på flygplatsen. Men det enda väsentliga som är kvar att avhandla nu är Simba. Vi försökte verkligen hitta ett nytt hem åt honom men utan resultat. Millie lovade fortsätta försöka när vi åkt. För oss var det skönt att bara få lämna honom där han var van att vara och trivdes. Men alla flyttbestyr oroade honom så klart, och när vi skulle åka kröp han längst in under gästsängen för att vara säker på att inte behöva fara nånstans!

Så där lämnade vi honom. Ett tag senare hittade Millie en lösning, i San Marcos hos Francina som jag studerade med i begynnelsen. Hon är en riktig kattvän och tyckte att det var perfekt att få ta hand om våran Simba, det var som att få ha kvar en del av mig sa hon. 

Simba var förstås otrygg till att börja med men hon lät honom hållas i sitt gömställe under sängen. Han fick mat o vatten där. Så småningom började han komma fram i kortare stunder och var gosig med Francina. När han skulle börja vara ute på gården övervakade Francina honom så inget skulle hända och så att han skulle komma in igen. Allt väl tyckte vi. Men det tyckte tydligen inte Simba. Efter vår sammankomst i början av juli berättade Francina att han hade försvunnit och varit borta i 2 veckor. Hon hoppades att han skulle komma tillbaka men det har inte hänt. 

Så det är inte riktigt "allting gott" i slutet på vår historia. Vi är förstås ledsna över att det blev så och att vi inte vet vad som har hänt Simba. Samtidigt vet vi att vi gjort allt vi kunnat för att han skulle få det så bra som möjligt. Och på det stora hela taget så känns allt jättebra. Vi är trygga i att det var rätt beslut att flytta nu och vi stortrivs i vårt lilla hus. Församlingen här i Munsala har varit så välkomnande och vi kan känna oss användbara. Det nya tjänsteåret blir spännande, min syster och Henke startar också upp som pionjärer så vi har bra stöd. Vi hoppas bara kunna anpassa oss till vinterväder igen efter 17 år... På jobbfronten ser det också ljust ut även om ingen av oss får fortsätta där vi jobbat de senaste 10+ somrarna. Nu vänder vi blad...

En speciell era har nått sitt slut och likaså syftet med denna blogg. 

Ett stort tack till alla trogna läsare och till er som varit inne och kikat nån gång!

Kramar / los Vikingos