Ibland får jag ett behov av att terapiskriva, eller så känner jag för att dokumentera något visst för att kunna gå tillbaka och minnas längre fram. Det här inlägget är lite både och.
Vi känner oss oerhört tacksamma och privilegierade, och välsignade, som får bo i denna lägenhet med en så fantastisk hyresvärd till ett så schyst pris. Och häromveckan verkade allt bli ännu bättre. Eftersom hyresvärden själv har flyttat bort och vill ha så lite besvär som möjligt med huset fick vi ett förslag. Det skulle innebära att vi i stället för att betala hyra tar oss an utgifterna med huset, som el, vatten, sophämtning och trädgårdsmästare bl. a. De flesta kostnaderna kan betalas på årsbasis, så det skulle inte betyda särskilt mycket extrajobb för vår del, men det skulle sänka vår månadsavgift för boendet ganska ordentligt.
Det nya kontraktet kändes också som en försäkran om att det inte finns några omedelbara planer på att sälja huset. Men mitt i allt hade vi en mäklare i trädgården som gick runt och kollade in huset från olika vinklar! Hyresvärden var uppriktigt ledsen att vi fick beskedet på det viset. Han hade tänkt ringa oss dagen efter och berätta om sina säljplaner, men hans vän som ansvarar för det hela här på plats gick lite händelserna i förväg.
Nästa dag när vi kom hem från tjänsten och såg till salu-skylten på porten ville känslorna skena iväg igen. Jag kände mig alldeles oförmögen att alls orka med en flytt, än mindre att avveckla allt och starta upp från noll nån annanstans! Men den eftermiddagen hände nåt märkligt.
Vanligtvis på torsdagar följer jag med Rosa på hennes studier. Denna gång avbokade de, alla tre! Eftersom jag visste om det ganska tidigt passade jag på att fråga Millie om hon hade nån att ta med till sina två studier. Jo, Tatiana skulle följa med henne. Ok, så kul blev det, tänkte jag. Men kort därefter hörde Millie av sig. Tatiana skulle följa med en annan syster och jag kunde få haka på till Millies studier uppe i Magiolo. Toppen, det gäller dessutom en mor och hennes dotter och jag har besökt dem för flera år sen, så det kändes kul att få vara med på studierna.
När vi kom dit gjordes ännu en oväntad förändring. Millie valde att först studera med mamman, trots att hon alltid brukar börja med dottern. Det gjorde att vi fick ta det väldigt kort, för dottern behövde hinna till jobbet efter sitt studium. Vi gjorde helt enkelt båda studierna ganska snabbt. Men när vi kom tillbaka till bilen fick vi en oförutsedd fortsättning på tjänsten.
Där vi parkerat stod ett tjugotal amerikanska ungdomar. De var i området för att "sprida evangeliet" och installera vattenfilter åt folk. En öppen och sprallig tjej kom rakt på oss och frågade vad vi heter, varifrån vi kommer, vad vi gör här... Så var konversationen igång. Hon hade frågor om vad vi tror på och tog fram sin stora, välstuderade Bibel för att kunna kolla upp det vi sa. De andra blev nyfikna och ställde sig runt oss, kom med egna frågor och antaganden, och resonemanget fördjupades snabbt. Den heliga andens roll i vårt försonande med Gud, huruvida Jesus är Gud eller Guds son, varför vi anser att vi ska leva för evigt på jorden...
Orsaker till mitt hjärtsnörp inledningsvis. 1) Jag är inte van att prata om Bibeln på engelska. Bara vid ett vanligt förstabesök får jag tunghäfta. 2) Jag har inte behövt försvara våra trosuppfattningar på länge, tjänsten här övar oss inte på det särskilt ofta. Men givetvis är det kunskap som ligger där långt bak i hjärnan för att man någon gång har satt sig in i det. Då har anden nåt att jobba med, och det gjorde den verkligen! Jag "hittade" argumenten jag behövde och lyckades t o m få fram dem på engelska, så där så att man riktigt känner att det inte är i egen kraft man jobbar.
När jag kom hem den kvällen kände jag mig alldeles "hög på helig ande". Det fick mig att tänka efter, på alla "tillfälligheter" som hade lett fram till det, och vad det förmedlade till mig. Att även om jag i mig själv inte har energi för någon flytt eller liknande så har jag tillgång till en större energikälla som kommer att skjuta till det som behövs när det behövs 🙏😇 Om det sen fanns ytterligare någon poäng med att vi råkade komma i precis rätt stund för att hinna samtala med de där ungdomarna, det vet vi ju inte. En av tjejerna frågade om hon kunde få den inbjudan jag höll i. Det fick hon så klart, och jag hann tipsa om hemsidan.
Vad gäller vår boendesituation finns det förstås ingenting vi kan göra i nuläget, bara vänta och se hur det går. I bästa fall behöver vi inte flytta. Men vad det än blir ska vi försöka ha förtröstan och inte känna oss rädda. Och så njuter vi lite extra under tiden vi får fortsätta att bo kvar här... 💖
