15-års jubileum!

Ok, vi börjar i den ändan. Den 1 december var det 15 år sedan vi med en klump i magen klev ombord på ett flyg som skulle ta oss till Puerto Plata. Av det som hade varit vårt liv i Skellefteå de senaste 9 åren (hela vårt liv som gifta) återstod inte mycket mer än det vi hade med oss i varsin resväska. Det hade varit mycket jobb med att avveckla allt, men när vi väl satt på planet började verkligheten hinna ikapp, och vi undrade om vi fattat rätt beslut eller om vi var fullständigt galna. 

För att distrahera mina känslor och tankar tog jag fram veckans studieartikel i Vakttornet och började läsa. Paret bredvid oss hajade till, och frågade om vi var vittnen. Det var de också, på väg på en 2-veckors semester i DR. Av de hundratals passagerarna var det just de, vittnen från Åbo som flög från Arlanda, som "råkade" sitta bredvid oss. Det gav en liten uppmuntran och flygresan gick genast lättare. Och under de 15 år som gått har det alltid varit vännerna som gett oss den uppmuntran vi behövt för att orka vidare. Därför bestämde vi oss för att ställa till med en liten fest och bjuda in just sådana vänner!

Vi tänkte oss ett 15-tal dominikanska vänner som varit ett stöd för oss, men avbokningarna trillade in. Dagen för festen var vi nere på 4 av de ursprungliga gästerna, så då fick polackerna rycka in i sista minuten!

Någon var ju tvungen att äta upp all den mat som vi och andra hade förberett 😂

Det blev inte som vi hade tänkt, men vi hade en avslappnad och trevlig kväll i gott sällskap med många skratt och god mat. Vad är bättre än det!? 

Det var i lördags, men på fredagen den 1a hade vi besök av Gearys. De bjöd oss på lunch på golfklubben för att fira våra 15 år.

Under eftermiddagen var vi i poolen och chillade. Levi var nog den som njöt mest 💙

Helgen innan hade de här sin årsdag...

59 år som gifta. Det firades med party för hela församlingen, snofsiga kläder, tårta och hela balunsen. Jag tror Lupe redan har planer för deras 60-årsdag nästa år 😅

Alla skulle fotas med "brudparet". Lupe o Antonio är precis som de dominikanska tårtorna - för söta 💖😘

Vi har också haft andlig fest, sammankomsten om att vänta ivrigt på Jehova!

Så här stilig var Javillars yngste representant 💚

Jag fick också sällskap av Levi ett tag under programmet, när Joel var på sin post i första hjälpen.

Joels tal om Habackuk gick bra, och påminde om när han för flera år sen höll ett liknande tal om Barnabas... Det var då vi bestämde oss för att ge strykarkatten ett namn och låta honom bli en del av familjen. Men det blir ingen ny Habackuk-kisse denna gång! 

Intervjun med Byron var fin. Denne 13-åring, som blev döpt -21, har vuxit upp med sin mormor i Argentina. Nu är hon allvarligt sjuk och Byron har behövt bli omhändertagen av släktingar i Gearys församling. Det är en rejäl omställning och flytt, och dessutom med en ständig oro för sin mormors hälsa. Men han är ett fint exempel i att lita på Jehova även i unga år. 

Tips på sammankomstlunch: korngrynssallad med grillad kyckling, lime och koriander 😋

Före sammankomsten hade jag ordentliga spänningar i nacken, och tog en promenad över till Lupe och hennes massagestol 💕Det gjorde gott! 

Efteråt har vi hunnit med lite med avkoppling vid stranden också. Nuförtiden har vi ett helt gäng havssköldpaddor som håller till vid samma ställe ganska nära stranden. När vi är i vattnet kan de komma inom 10 meters avstånd. Men det är nog bäst för dem att de är lite rädda för människor, tyvärr.

På tal om djurlivet så går Simba helt i sin mors fotspår, fast hon inte hann uppfostra honom alls. Ingen annan av de katter vi haft här har brytt sig om ormar, förutom hon och Simba. Jag med min fobi tycker inte att hans fascination är särskilt trevlig. Dock var det en liten orm jämfört med den vi såg vid Arnolds infart på väg hem från stranden...

Den var död, tack o lov, även om jag inte heller gillar att man dödar ormar så fort man får syn på dem. Men när de börjar närma sig 2 meter i längd föredrar jag nog att inte se dem i livet.

Vi fortsätter med djur och natur. När vi var i tjänsten såg vi hur den här tjurkalven var bunden mitt i solen, utan möjlighet till varken skugga eller vatten. Den bara låg och flämtade, så Joel gick in och löste den och flyttade den till ett område med skugga.

Den såg genast ut att må bättre. Tur att den var medgörlig 😅

Fick de här av en tant jag mötte i Javillar. Jag bara sa "vilka fina blommor", så gav hon dem till mig. De prydde bordet och doftade gott i några dagar 💛

De här fick vi också i tjänsten, av ett återbesök. Söt lime kallas de, hade inte testat dem tidigare.

Vi fick även tag på den pitahaya som är rosa på insidan, men den fick vi betala för 😉

Tyckte den här var lite rolig, det står "samlingspunkt" på skylten, och det var just det det var när vi väntade in de andra.

Efter en morgon i tjänsten i Maimón blev vi övertalade av Scott o Michele att stanna och äta lunch på en av de många fiskrestaurangerna. Det var en fräsch restaurang med bra service, men när vi fick notan bestämde vi unisont att det fick vara sista gången. Jag tror vi kan äta "dagens lunch" i 2 veckor för samma summa, så det blir lite oproportionerligt... 

Boysen på väg ut i tjänsten. 

Det var väl ungefär det som var värt att nämna från de senaste veckorna. Nu måste vi göra oss i ordning för mötet! Hasta la próxima! 😘

 

Försöker hålla igång rutinerna...

 Oktober var en jobbig månad. Visst hade den sina glädjeämnen, men det mesta överskuggades av att Barnabas var sjuk, och sedan att han var borta. Det lär ta ett tag att återhämta sig från det har jag insett. Men vännerna och deras support var helt över förväntan!

Vi fick blommor dagen efter 💖

Vi blev hembjudna till Jarek o Sylwia på middag och fick en chans att komma bort hemifrån och tänka på annat.

Dagen efter det bjöd Rosa oss på lunch. Vi kom dit efter tjänsten och fick slänga oss i poolen för att svalka oss medan hon förberedde det sista. 

Förutom det fick vi många fina meddelanden och omtanke från alla möjliga. Eftersom de flesta här inte gillar katter hade jag inte räknat med att de skulle kunna förstå, och det kanske de inte gör heller. Men de vet hur mycket vi gillar katter och lyckades förmedla en empati som var riktigt rörande. Samtidigt var det för mig en värdefull lektion i att kunna sätta sig in i andras situation och vad de går igenom. Hoppas att jag ska kunna bli bättre på det.

Ett av våra finaste och mest speciella minnen från oktober var nog att vi fick se årsmötet tillsammans med Arnolds. Det var första gången för oss, och det var sannerligen ett minnesvärt program. Nu har äntligen alla andra fått tillgång till nyheterna också, så det är fritt fram att konversera 😅

Vårt fokus, även när vi inte orkat med så mycket annat, har varit att komma ut i tjänsten med vännerna.

När vi får umgås med vännerna och samtala med människor i allmänhet om lösningen på alla problem så slipper vi tänka på våra egna sorger för en stund. Och även om det var det enda vettiga vi lyckades göra den dagen så var det åtminstone värt ansträngningen!

Förutom all uppmuntran från vännerna har vi också haft fina samtal i tjänsten. En morgon när vi gick i Maimón hittade Joel och en syster en tjej där man inte kunde tro att det bodde någon. Huset är bara halvfärdigt och ser lite övergivet ut, dessutom är det undangömt längst in i en gränd. Men någonting fick dem att kolla läget och de hittade Mercedes. Hon själv menade förvånat att det måste vara Gud som skickat dem för att de lyckades hitta dit. 

Efter ett fint samtal sa Mercedes att hon tyckte sig ha sett Joel förr, hos hennes mamma. En blondin brukade komma och studera med mina systrar, sa hon. Joel visade ett foto på mig i sin mobil och sen stod det klart vilken blondin det gällde. 

Innan vi lämnade distriktet för dagen ville jag träffa Mercedes, så Joel visade mig dit. Jag förhörde mig om hennes systrar och mamma, för det är ett tag sen vi haft kontakt. Mercedes hade redan varit inne på hemsidan som hon blivit tipsad om, och hade sett att man kunde begära att få besök. Som hon själv misstänkt var det lite onödigt att fylla i online-formuläret nu när vi redan fått kontakt, och jag lovade komma tillbaka nästa vecka för att visa henne hur våra bibelkurser går till.

Tyvärr var jag fullt upptagen med veterinärbesök onsdagen efter, men eftersom jag hade fått hennes telefonnummer kunde vi ha kontakt. En vecka senare fick vi äntligen chans att sitta ner och titta på broschyren och lektion 1 tillsammans. Hon laddade även ner JW-appen för att ha tillgång till Bibeln, broschyren, dagens text med mera. Storebror Daniel fick se en Kevin-video också innan vi for.

Förra veckan hade hon jätteont i halsen, men åtminstone hörde hon av sig tidigt på morgonen så att vi inte skulle komma dit i onödan. Men imorgon hoppas vi att ingen av oss ska få förhinder, så att hon kan få fortsätta sin bibelkurs.

På tal om nåt helt annat - plötsligt har grannen kapat ner den frodiga hibiskushäcken som stod som en grön mur mellan våra tomter. Tack och lov har vi lite blommor på vår sida fortfarande, men den där häcken sträckte sig några meter högre och var både ljuddämpande och ett insynsskydd. Så här ser utsikten från vårt köksfönster ut nu... och så har de förstås nåt bullrigt byggprojekt på gång i stället för det som var en grönskande trädgård. Nåja, vad kan man. Det är bara att vänja sig...

Avokadosäsongen är i full gång och vi har fått så många avokados av vännerna att vi knappt hinner äta upp dem vartefter. När de blir för många samtidigt blir det att göra guacamole.

Vi har även fått tag på några eftersläntrare till mangos. Så förutom att vi ätit dem färska har vi satt in i frysen för att kunna ta fram när säsongen är helt slut, nu när vi ändå har en ordentlig frys att tillgå.

Chinola (passionsfrukt) från grannen 😋 De är inte billiga just nu, så det är en uppskattad gåva 💛

Nu ska det göras juice!

Värmen börjar äntligen normaliseras. Det tog en månad innan vi fick uppleva att temperaturen var under 27C, om än bara för en liten stund på morgonkvisten. När det dessutom står 32C men upplevs som 43C pga luftfuktigheten, då är det ingen lek längre. Så det har bidragit till en del huvudvärk, och den onormala tröttheten. Men vi nöter på i förhoppning om att vädret ska bli svalare och att energin ska återvända.

Btw, idag är det 25 år sedan Joel och jag träffades för första gången. Time flies! 🙈

Sorgen efter Barnabas, Tröstens son

 Det här inlägget kommer enbart att handla om Barnabas, och vara fyllt med kattbilder. Så den som inte bryr sig om sådant kan vänta på nästa inlägg. Kattvänner och andra är välkomna att följa denna enkla hyllning till vår käre fyrbening, och det som kom att bli den hittills jobbigaste dagen i mitt/våra liv.

Att påstå att något av det värsta man gått igenom är att ha mist en katt kan få blandade reaktioner, det förstår jag. Dels vittnar det väl om att jag inte har behövt uppleva särskilt jobbiga händelser, än så länge, vilket jag både är medveten om och tacksam över. Samtidigt handlar det här inte "bara" om att mista ett husdjur, för det har vi gått igenom tidigare. Men att aktivt behöva fatta beslutet om ett avslut och vara med i de sista andetagen, det är hjärtslitande.

Men först tillbaka till början... 

Det här är Joels första porträttbild på Barnabas som jag kunde hitta, från mars 2019. Han hade fortfarande inget namn, förutom att vi kallade honom Skrän-göken, men han hade funnits i krokarna ända sedan vi flyttade in här i september 2017. 

Vid den tiden hade vi fortfarande Ciro, men när han försvann spårlöst ur våra liv var Barnabas inte sen att ta hans plats. Först claimade han stolen på verandan, och där har han spenderat många timmar av sitt liv.

Från början höll han bara till utomhus, som den strykarkatt han var.

Det blev dock svårt att mata honom utomhus, för resten av kvarterets katter ville också vara med. Här fick han mat innanför dörren för första gången, och hungern gjorde att han övervann rädslan över att vara inomhus.

När Heléne kom på besök myntades uttrycket "sänggodis", och med det fick vi honom att slappna av mera inne i lägenheten.

Ganska snart insåg han hur skönt det var att sova på den uppbäddade soffan...

...och han blev t o m modig nog att komma in i det först så otäcka sovrummet.

Riktigt avslappnad kisse. Men för att hans nyadopterade människor skulle känna sig lika avslappnade med att ha honom inomhus krävdes ett litet ingrepp...

Det var förmodligen den värsta dagen i hans liv, åtminstone fram till i torsdags. Men efter kastreringen var han en fullvärdig medlem av familjen och vi kände oss trygga i att det inte skulle börja lukta kattpiss här inne.

Han började vara med på våra familjekvällar...

...och han fick vara inne och sova i sängen med sina människor.

Det dröjde inte länge till nästa omvälvande period i Barnabas historia. Lilla Simba dök plötsligt upp. Barnabas gick snabbt in i rollen som både mamma och uppfostrare.

Vissa stunder var han riktigt enerverande den lille.

Men för det mesta var han inte så dum trots allt.

Barnabas gick generöst med på att dela sina människor med den lille föräldralösingen.

Det var vi som till en början flaskmatade Simba, men det var Barnabas som lärde honom att vara katt. Vi hade aldrig tidigare sett katterna här med någon mus, men Barnabas fångade en åt Simba att träna på.

När det var Simbas tur att bli kastrerad, och han efter hemkomsten fortfarande var groggy av narkosen, var Tröstens son där och skötte om honom.

Tillsammans, bröderna.

Barnabas stol har räckt till åt många genom åren, den här hemlösa honan till exempel.

Men allra skönast har han nog sovit när han fått ha den för sig själv.

Under sämre väder har han prytt sängen i stället.

När temperaturen sjunkit ytterligare har han tyckt om att bli nerbäddad ordentligt.

Oftast räckte det nog bra med hans egen fleecefilt, som matte rullade ihop i ena änden så att det blev som en liten kudde för huvudet. En riktig favorit!

Den blå handduken på soffan var också hans alldeles egen plats, där han gärna kunde ta en tupplur dagtid.

"Du har världens vackraste gröna ögon" brukade min man säga. Första gången trodde jag att han pratade med mig. Sedan insåg jag att mina gröna ögon hade överträffats av ett annat par, men jag blev inte det minsta avundsjuk. Jag kunde bara hålla med 💚

Under sommarmånaderna var vi som bekant i Finland och jobbade, och under tiden var det Yarissna och Yarismeel som skötte om katterna. De gjorde ett utmärkt jobb, precis som ifjol. När Barnabas började tappa aptiten försökte de locka med sardiner och kycklinglever och annat som fick honom att äta lite. Men när vi kom hem var han ordentligt avmagrad.

Den första natten vi var tillbaka sov han, som tidigare nämnts, intill mig ända till klockan 3. Han var så nöjd och kurrade och myste. Dagen efter tog jag denna bild, när han vilade en stund på sängen mitt på dagen, för det var lite ovanligt. Det visste jag tack och lov inte då, men det var sista gången det hände. Sedan började han distansera sig mer och mer och var inte alls den gosiga katt vi känt längre.

Med facit i hand tror jag att han höll ihop tills vi kom hem, för han räknade med att vi skulle göra det precis som tidigare år. När vi var på plats och allt var i sin ordning igen kunde han slappna av och låta sjukdomen ha sitt förlopp. Det var inte förrän i onsdags, 4 veckor efter att vi kommit tillbaka, som han fick sin diagnos; FIV, Felint immunosuppressivt virus. 

Det var redan i ett avancerat stadium, och det finns inget botemedel. Han hade vägrat äta i flera dagar, och drack inte ens vatten längre under de sista dygnen. Det är oerhört tärande att vara åskådare till en sådan nedbrytande process, utan möjlighet att kunna göra någonting.

Efter beskedet om FIV rådde vår omtänksamma veterinär Geolendi oss att ta hem honom och känna in beslutet som behövde tas, inte göra något som vi senare kunnat ifrågasätta som förhastat. Barnabas spenderade resten av onsdagen under vår säng, på behörigt avstånd. En liten stund slappnade han av och sov ordentligt, förmodligen tack vare medicineringen han fått. 

Jag kontaktade Geolendi igen samma kväll och förklarade att det här inte var något att dra ut på längre. Eftersom Barnabas verkligen avskyr flyttburen och resorna till veterinären frågade jag om hon kunde tänka sig att komma hem till oss och låta honom somna in här hemma. Det ställde hon upp på och lovade återkomma under torsdagen när hon får en lucka.

Där och då började de segaste, mest illamåendeframkallande timmarna i mitt liv. Jag ville inte se honom lida, men jag ville inte mista honom heller. Att i ena stunden ha honom, och kunna pussa på honom och snusa på den goda doften på hans huvud, och i nästa skulle han inte finnas längre - det var brutalt. 

Någon gång under natten vaknade jag av att Barnabas stod och hulkade i dörröppningen, och sedan ville han ut. Ut till det som alltid varit hans största trygghet, friheten utomhus. Vi ville inte riskera att han skulle vingla iväg någonstans så vi turades om att sitta med honom på verandan. Vi pratade med honom, sa vilken fin och duktig pojke han har varit, jag sjöng för honom, och så fanns vi bara där för honom och med honom i stunden. 

Geolendi kom under sin lunchpaus, och Barnabas fick somna in på sin älskade stol (bilden är från några veckor tidigare). Det blev inte någon fridfull upplevelse som jag hoppats, för när han kände att han tappade kontrollen i kroppen pga det lugnande medlet fick han panik och spjärnade emot. Jag behövde hålla fast honom så att Geolendi skulle kunna sätta en spruta till. Då försvann han in i dimmorna, och när hon sedan satte överdosen av narkos var han redan borta... bara sådär...

Jag hittade en gammal skolåda som jag försiktigt satte hans ännu varma och mjuka kropp i. Det var svårt att komma sig för att sätta på locket, se honom för sista gången.

Joel grävde en grav under barrträdet i trädgården, där Barnabas tillbringat många eftermiddagar i skuggan. Det fick bli hans sista viloplats.

Simba har varit ur balans under allt det här han också så klart, även om han inte har mycket av det att bry sig om andra som så kännetecknade hans storebror. I början kunde han nog stryka sig mot Barnabas och slicka honom på huvudet, men de sista dagarna bara luktade han på honom och gick iväg. Hans instinkt sa säkert vad som var på gång. 

När Simba vill protestera mot nånting så gör han det förbjudna, han lägger sig på matbordet, och där har vi hittat honom många gånger under Barnabas sista dagar. Ett par dagar efter att Barnabas försvunnit kunde Simba lägga sig tillrätta på sin stol igen, och sluta vara olydig. Den första natten hörde vi honom kalla på Barnabas, men han verkar ha insett nu att han inte kommer att komma mera.

Hans blå handduk ligger ännu kvar på soffan, och hans matskål står på köksskåpet som om den väntar på påfyllning. Klumpen i magen som gjorde mig illamående har lösts upp men sorgen och saknaden kan komma över mig helt oväntat, och göra så att jag även nästa morgon vaknar upp med alldeles svullna ögon. 

Till vår duktiga och fina pojke, med de vackraste gröna ögonen, som varit en tröst för oss i så många jobbiga stunder:

TACK för att du valde oss 💖

Vi kommer aldrig att glömma dig