Nu är checklistan i förra inlägget avbockad; vi åkte till Sverige, träffade släkt och vänner och hade en intensiv men mycket givande vecka! Stort tack till alla som visade oss gästfrihet på ett eller annat sätt!! 💕
En dag av fotande uppe i Abisko med svärfar...
När vi talar om gästfrihet går det inte att förbise dessa två... Våra somrar i Finland skulle inte fungera överhuvudtaget om vi inte skulle få vara inneboende hos mamma och pappa, och följaktligen inte livet här i DR heller. Sen är det ganska många andra bonusar inkluderade i boendet också, nästan som att spendera sommaren på ett all inclusive-hotell 😉 Tusen tack för att ni skämmer bort oss, och vi unnar er verkligen tid till återhämtning nu! 💖
Ja det blev tågresa ner till Helsingfors flygplats, för första gången faktiskt. Vi övernattade på hotell GLO och så påbörjades flygandet tidigt morgonen därpå, via Frankfurt till Puerto Plata. Det var en ganska stor skillnad mellan Condor och Air France som vi brukar flyga annars, men nu fick vi åtminstone komma till rätt stad och i en vettig tid.
René och den här charmören hämtade upp oss. Abdías har gått igenom massor av behandlingar trots sin korta tid i livet eftersom han föddes med cancer. Under en enda månad blev han både opererad, fick cellgifter och strålning. Det är helt otroligt vad en så liten kropp kan återhämta sig från och man blir glad bara av att se honom.
Glädjen blev tyvärr inte särskilt långvarig när vi öppnade dörren till lägenheten. Utan att gå närmare in på eländet så kan jag väl bara konstatera att vi slutade städa kl. 02:30 finsk tid (enligt våra kroppar) och stöp i säng. Sedan fortsatte processen de kommande dagarna. Och det var precis just det vi trodde att vi skulle undvika denna gång. Det var just det jag mest av allt hade velat undvika när jag kommit fram trött, jetlaggad och emotionellt instabil. Att jag var upprörd är en underdrift. Men så fick jag syn på något jag satt upp på kylskåpet strax innan vi åkte...
Årstexten för i år. Om att hålla sig lugn... och visa förtröstan... Ja det finns en del att jobba på där ännu har jag insett. Men nu när vi börjat få rätsida på livet här igen är jag ganska lugn och förtröstansfull igen 😜
Jag måste också berätta om hur det gått med hyran. Som jag berättat tidigare är kontraktet gjort i dollar men vi betalar i pesos, samma summa som vi betalat sen vi flyttade in, 14 000. Men sedan länge motsvarar det inte 300 dollar längre. Ifjol bestämde ju vår omtänksamme hyresvärd att vi inte skulle behöva betala mer eftersom vi inte kunde fara och jobba. Han tog beslutet efter att ha insett att vi inte får bidrag från vår organisation, men att vi inte heller är tvingade att ge någon viss summa i bidrag varje månad. Nåväl, nu när vi kunnat jobba var det dags att revidera hyran, och den har länge motsvarats av 17 000 pesos. Det var vi beredda att börja betala nu, tacksamma över att vi fått spara 3000 pesos per månad under så lång tid. Joel var den som förde höjningen på tal, men Arnaud ville bara höja till 15 000. Så mycket uppskattar han tydligen att ha oss som hyresgäster. Vi kan bara säga: "Gracias a Jehová!"
Det var också en välsignelse att komma hem till de här gynnarna 😍
Barnabas är i form för en gångs skull, får se hur länge det håller i sig...
Simba är nöjd över att få sova inne dagarna i ända, och när han är vaken är han sitt vanliga olydiga jag.
Bygget snett mitt emot har avancerat, och i stället för den blommande kulle vi haft som utsikt i många år har vi nu detta. Och det kommer en våning till... 😒 Det är förstås ganska stökigt och bullrigt nu när bygget är i gång, vi får hoppas att det blir lugnare när allt är färdigt.
De här två, Troy o Rachel, flyttar tillbaks till Kanada i övermorgon. De har varit en tillgång för sin församling och för oss i flera års tid, men nu påbörjar de ett nytt kapitel. Vi kan bara önska dem lycka till och hoppas att de ska trivas där de hamnar!
Det har förstås varit peppande att "träffa" vännerna igen och ta del i tjänsten, men det är inte alls lika motiverande under dessa omständigheter. Det är nog också en orsak till att det tagit längre tid denna gång att känna att allt är värt uppoffringarna. Men på mötet igår, när mitt studium gav flera fina förberedda kommentarer från hjärtat, kändes det ändå som att det finns en mening med tillvaron här.
Mellan avsked och välkomnanden försöker vi komma in i rutiner igen en gång. Våra promenader är ett återkommande inslag och imorgon ska vi försöka gå ut tidigt, förhoppningsvis kunna se soluppgången...
Välkomna till en ny säsong!
