Slut på larvandet

När medeltemperaturen har legat på +30C i flera månader, då kan man bli riktigt frusen när det plötsligt bara är +25C. Det är inte så att jag klagar; jag vill inte byta novemberväder med Norden och det känns rättså trevligt att få frysa lite som omväxling. Det är bara så fascinerande hur kroppen vänjer sig vid att det hela tiden ska vara över +27C, så minsta lilla förändring blir märkbar. Fukten är säkert också en bidragande orsak. Hursomhelst är det skönt att vi lagt den allra varmaste perioden bakom oss för ett tag 😅

För nån vecka sen hamnade vi (läs Joel) på en möbelrenovering. 

Skivorna på sängbasen var alldeles uppätna av ett slags termiter. Och när Joel tog bort de gamla skivorna och bröt sönder dem var de alldeles fulla av larver! 🐛 Mysigt att veta att man sovit ovanpå dem den senaste tiden 😝

Arnaud (hyresvärden) är så snäll och ställer upp med allehanda verktyg och material vilket verkligen underlättade arbetet. Barnabas var mer intresserad av sin mat 😼

En fjäril tittade förbi också och ställde upp för fotografering.

Paul o Michelle är tillbaka, och vi fick nästan en heldag med dem. Först tog de med oss till stan för att veckohandla, och senare på eftermiddagen blev det tapas och ett dopp i poolen hos dem. Kvällen avrundades med middag och film 🥰 Förutom hur de skämmer bort oss är det så skönt att ha någon att bolla erfarenheter med som verkligen förstår sånt som man går igenom.

Församlingsfest har vi också haft. Förutom de vanliga inslagen, mat och dans...

...så spelades det domino.

Yondra o René var också inbjudna.

Vissa tog tillfället i akt och badade i poolen.

Å en del njöt mer än andra 💦

Den här lilla krabaten räddade Joel livet på en dag i tjänsten. Utanför en haitisk skola höll de små barnen på att kasta sten på kattungen! Turligt nog var jag på annat håll, annars hade antalet ungar i området kunnat sjunka drastiskt 🤯😡☠️ Joel nöjde sig med att läxa upp dem muntligt. När han fått kattungen att lugna ner sig blev den omhändertagen av Esperanza, vår kära pionjärsyster som alltid kommer till djurens undsättning. En hemlös katt mindre...

I måndags fick jag ett galet infall och vi for på en spontandejt till stadens Food Trucks.

French fries med bacon och ost, och en sangria till det. 

Eftersom vi var rädda att vi inte kommit upp i kaloribehovet för dagen 🤪 så tog vi även en efterrätt: nutellaglass med oreo och kolasås 😋

Den egentliga orsaken bakom detta infall var att vi råkar ha bil nu i nästan två veckor. Rosa o Bruce är bortresta och vi kollar till huset och sköter katterna. Som tack för hjälpen får vi ha bilen. Och fara och bada i poolen närhelst vi vill, men det nyttjar vi knappt. Bilen däremot kommer till användning. Joel kunde fara på äldstemöte till Imbert, vi kunde passa på att storhandla, och imorgon ska Joel hålla

 föreläsningen i Luperon. Det lutar åt att vi tar Barnabas till veterinären för kastrering på måndag också. 

Kom just på, idag för 11 år sen sålde vi vår bil, en vit Mitsubishi Galant. Det var den som sved mest av allt det vi gjorde oss av med inför flytten hit. Och nu brummar vi runt i just en vit Mitsubishi, bara betydligt nyare. Lite finurligt 😊

Jag har också varit till frisören för klipp och slingor. Och frisyren är inte totalsabbad och håret är inte sönderfrätt. I stället blev det bättre än jag vågat hoppas 😅 Glädjeämnen utanför civilisationens gränser 😉

I samband med frisörbesöket träffade jag en produkt-försäljare som ville ha en kattunge. Hon nämnde det bara i förbifarten till frisören när hon var på väg att gå, och jag trodde inte mina öron. Hon hade sökt länge efter en kattunge sa hon, och här finns de i överflöd. Så den lilla kattfröken som växt upp här hos oss blev hämtad igår och fick ett hem i Santiago. Det är ju lite jobbigt att skicka iväg dem, men hon kommer till ett bra hem. Och hon har visst redan blivit vän med hunden i huset 😸 Nu återstår hennes bror, och mamman... 🤦🏼‍♀️

På tisdag kommer Heléne och hälsar på i två veckor! Det har vi sett fram emot. Då blir det lite avbrott i vardagen och en minisemester. 😎 Mer om det nästa gång 😊

Winnifer

Det här är inget positivt inlägg, men jag vill berätta om hur det är ställt med vår lilla syster Winnifer. Jag skrev om henne för flera år sen, i början av vår tid här i Javillar. Hon var då i 8-års åldern ungefär och hade blivit diagnosticerad med en hjärntumör. På det följde en lång procedur med både operation, cellgifter och strålning, den sistnämnda lämnade henne med en kal fläck på hjässan som inte återfått någon hårväxt.

Som alltid i kampen mot cancer följer år av ständig oro för återfall och kontroller för att se om det dykt upp något oroande någonstans i kroppen. Winnifer klarade sig igenom de första 5 åren, de mest kritiska. Sakteliga börjar man återgå till någon slags normalitet i livet och vardagen igen. I allt utom det ekonomiska, för skulderna efter en sådan process är något som man med en normal lön här i DR inte kommer ur i första taget.

Nu i somras slog cancern till igen. Winnifer hade fått en aggressiv snabbväxande tumör i näshålan. Den har fått hennes högra ansiktshalva att svälla upp. Den pressar näsan åt sidan och förvrider munnen. Ögat är absorberat av svullnaden, det syns bara ett hudveck. Läkarna misstänker att hon förlorat synen på det ögat.

I september fyllde hon 15 år. Men i stället för att syssla med sådant som normala tonåringar gör har hon fått tillbringa långa veckor på canceravdelningen i Santiago. Hon har fått kämpa med biverkningarna av cellgifterna, igen en gång, men denna gång utan effekt. Tumören fortsatte växa. 

Nu är det strålning på schemat igen. Varje vardag måste hon köras till Santiago (det tar minst en timme dit) för sin behandling, och sen får de åka hem igen. Pappans gamla Toyota, som skulle ha skrotats för länge sen om det funnits bilbesiktning här, gav upp nu i veckan och behövde bärgas. Bärgningen motsvarar nästan två veckolöner för en vanlig anställd. 

Familjen fortsätter att kämpa på. Mest imponerad är jag av mamma Elisabet, som har en förtröstan och en frid som man nästan kan ta på. Vännerna i församlingen försöker hjälpa till efter förmåga, med allt från uppmuntrande besök till ekonomisk hjälp. Kärlek i praktiken, precis så som det ska vara. 

Strålningen har gett en viss effekt, tumören har minskat i storlek. Det återstår att se om det är tillräckligt för att kunna bli av med den helt. Eller om cancern kommer att blossa upp någon annanstans. Vi tar en dag i taget och fortsätter att hoppas. 

Winnifer är vid gott mod och håller ett fast grepp om Jehovas högra hand. 

En annars helt vanlig 15-åring som gillar kaniner 💜

Dittan å dattan

Det mesta den senaste tiden har kretsat kring...

...tjänsten! Precis som det ska va’. Men för att nu inte nöta ut er alla med olika tjänstebilder så fokuserar vi på annat smått å gott från vardagen.

En helt random bild från Puerto Plata centrum till exempel 😛

Nåja, här kommer nåt vettigare. Sammankomsthallen i Villa González.

Först var det städningen på lördagen. Podiegolvet är det mest kinkiga, och med dessa 80-tals städredskap är det inte så lätt att uppnå önskat resultat 😜

Sammankomst. I pausen ska ju alla förevigas.

Även vi.

När vi kom hem och allt gått bra, både Joels tal och hans uppgift i första hjälpen, så blev det pizza och öl som belöning. 😋

(Det var talet om Barnabas, och det var när han började läsa på om honom som vi bestämde oss för att sätta det namnet på katten 😸) 

Antonio o Lupe bjöd hem oss på lunch en dag efter tjänsten. Bordet fylldes med olika maträtter och tillbehör, more is more!

Vi hann också med en trevlig pratstund i glada vänners lag i skuggan av mangoträdet på bakgården. 

Samma kväll var vi bjudna på dansfest tillsammans med andra privilegierade från hela stan. Vi träffade många från vår tid i Atlantica för över 11 år sen, som Hidalia o Ramón. En välordnad och trevlig fartfylld kväll 😅

Här gick det lugnare till, när vi tittade på månadens broadcast tillsammans med tjänstegruppen. Vilket fantastiskt program, igen! Denna gång hade alla med sig nåt med italienskt tema, så vi åt allt från bruschetta till pizza och lasagne 😋 

Något många längtat efter: den reviderade Bibeln på spanska i tryckt format! Alla förkunnare fick varsitt exemplar efter mötet igår.

Idag fick jag lära mig att göra en klassisk dominikansk maträtt - sancocho. Jag tror det blir knepigt, för att inte säga omöjligt, att få tag på ingredienserna på fotot hemma i Finland; matbanan, grön (omogen) vanlig banan, yuca och vit yautia...

Det ska vara både kyckling och griskött i också. Och så den obligatoriska koriandern som smaksätter nästan all dominikansk mat. Dominikanerna äter sin sancocho med ris till, jag nöjer mig med avokado. 

Här har ni Natasha förresten, som jag skrev om i förra inlägget. Jo, hon har fortsatt att komma på mötena, både med och utan feber. 😉

Denna bild borde man få känna doften av, få se när den appen blir tillgänglig. Den här blommande busken växer längre ner på gatan från oss (ja inte på gatan då, utan vid vägkanten) men sänder ut sin doft långväga i skymningen 🥰

Ha en bra vecka allihopa! 😘