Brådskande tider

Det här är förmodligen den tid på året när det är mest på gång inom organisationen. Så även här. Statistiken säger att bara 5 av våra döpta förkunnare inte är hjälppionjärer denna månad, låter som att lägga fram det hela på ett negativt sätt men det kändes enklare :P Hur som helst så har kampanjen med att bjuda in till Minneshögtiden fått bra uppslutning!

Lite hjälp utifrån har vi ju också haft, från Finland.

 Janniina körde på stenhårt med spanskan, och innan hon åkte fick hon ta ett övningstal som det blivit avbok på vilket hon klarade galant! :)

 Hela "the Finnish line" på deras sista möte.

Det offentliga vittnandet vid universitetet går bra fortsättningsvis. Många vill ha litteratur och en del vill även ha ett bibelstudium.

Vår åldrande pionjär "Bululú" har haft problem med hälsan på sistone. Mer än vanligt ska kanske tilläggas. Men han blir så olycklig när han inte kan vara ute i tjänsten, så nu sätter han sig i skuggan utanför sitt hus med litteraturen framme och vittnar för förbipasserande. :)

Det här gästfria paret kallar sig våra adoptivföräldrar här på ön, och deras hem är vårt hem. Häromdagen blev vi bjudna på lunch hos dem efter tjänsten, och då fick vi veta att de faktiskt är omnämnda i Årsboken! Fast utan namn... på sidan 141, de som tagit hand om en broder i sitt hem under lång tid utan betalning. Så de tillhör vår församling :)

Imorgon är vi inbjudna till överlämnandet av nya Rikets salen i San Marcos, ska försöka lägga upp några foton därifrån inom kort!

Hjälparbete hos Israel

Israel, 65, som blev döpt för 2 veckor sen, behöver hjälp för att kunna bo någorlunda drägligt. Men först ska jag helt kort berätta hur det kom sig att han blev ett vittne.

Ignacia besökte honom och hans handikappade son i tjänsten. Israel var redan engagerad i någon lokal kyrka och brukade inte vilja samtala med vittnena. Men denna morgon lyste sonen upp vid åsynen av Ignacia, rörde vid hennes arm och kallade henne "mamma". Det fick till följd att Ignacia, en annars väldigt behärskad syster, började gråta.

Israel lät Ignacia läsa Upp. 21:4 om det fina framtidshopp Bibeln utlovar, och han tackade även ja till ett studium bara för att han tyckte synd om Ignacia när hon grät. När Ignacia besökte honom igen, och de läste från Bibeln att våra prövningar inte kommer från Gud, då var det Israels tur att gråta. Han hade nämligen hela tiden trott att hans sons invaliditet var ett straff från Gud, och var så lättad över att få veta att det inte är vad Bibeln lär.

Ignacia bad en broder fortsätta studiet med Israel, han gjorde framsteg och blev som redan nämnts överlämnad och döpt.

Israel jobbar som moto-taxi, men det han lyckas skrapa ihop med det jobbet går till mat och sonens medicin. Inga större möjligheter att göra investeringar. Så nu har några av vännerna i församlingen samlat ihop lite pengar för att hjälpa Israel och hans son med huset.

Här startade projektet i lördags. De rostiga plåtlapparna som syns till höger är husets förra vägg, och golvet är av stampad jord. De bodde på 12 kvadratmeter.

 Här syns den motsatta väggen, av tjock kartong och lite allt möjligt som han fått tag på. De har ingen el och inget vatten.

Detta är "badrummet", med den nu nerrivna plåtväggen ovanpå.
Efter tjänsten i söndags tog jag med mig två av våra finska systrar hit för att de skulle få se arbetet som görs. Trots att jag försökt förklara hur Israel har bott hittills blev de nog rätt chockade, tårarna rann nerför kinderna.

Här till höger sitter sonen, som tydligen lider av någon svårare form av epilepsi. Han pratar nästan ingenting alls, men när jag gick förbi och konstaterade "nu får ni ett nytt hus" så sa han "Gracias!"

Så gott som alla våra bröder + manliga förkunnare ställde upp och arbetade tungt både lördag och söndag.

Joel var också med och skyfflade, och så fick vi ett oväntat besök av Julio Gómez (röd keps) från Maimón, numera specialpionjär i närheten av Jarabacoa.

Under söndagen blev de klara med blockväggarna. Det som gjorts hittills hade knappast varit möjligt utan den ekonomiska hjälp som getts av de utlänningar som är i vår församling för tillfället. Nån av de finska systrarna ordnade med bidrag från sin familj också.

 Nästa helg är det tänkt att den övre delen av långväggen ska göras av trä, det ska gjutas ett betonggolv och läggas ett nytt ickeläckande plåttak. Ingen finess, väggarna kommer att förbli så som de ser ut nu både in- och utvändigt, men betydligt bättre än innan! När allt blir klart kommer de att ha 17 kvadratmeter att bo på, det nya inomhusbadrummet inräknat. :)

Hur vi ska få möjlighet att ersätta de vedervärdiga sängarna återstår att se...