Melanea

Minns ni systern jag berättade om, som behövde en operation och blev erbjuden hjälp av ett spiritistiskt medium? Jag har glädjen att meddela att hon är nyopererad och på bättringsvägen! Och det helt utan demonernas inblandning...

När Joel berättade Melaneas historia för mig så kände jag genast att jag ville skriva om henne. Hela situationen var så absurd, och hennes förtröstan på Jehova så stark. Det var vad jag ville förmedla, utan en tanke på att "tigga pengar". Visst undrade jag också hur i allsin dar Jehova skulle lösa den här situationen, varifrån skulle hon lyckas få tag på de pengar som behövdes till operationen!?

Vi behövde inte undra länge. Strax efter att jag skrivit blogg-inlägget hörde en syster av sig till oss från ett avlägset land. Hon ville hjälpa Melanea med pengarna till operationen. "Vi är ju bröder och systrar och enligt bibelns ord ska vi till och med kunna ge livet för varandra..." löd motiveringen. Joel och jag satt bara och gapade. Så fort hade Jehova gett svar på tal till utmanarsidan!

Samma dag, efter tjänsten på förmiddagen, fick vi berätta den glädjande nyheten för Melanea. Hon sken som en sol, och var alldeles överväldigad av tacksamhet. Och många fler har rörts till tårar av händelseutvecklingen. Vännerna här ställer upp till 110% för varandra i sådana här situationer; de följer med till sjukhuset när prover ska tas, de blandar till allehanda huskurer för att höja blodvärdet, och halva församlingen satt i väntrummet när det väl var dags för operation. De gör verkligen allt de kan inom sina gränser, men att hosta upp 40.000 pesos?! Det motsvarar en halvårslön för många heltidsarbetare! Och alla har bara varit helhjärtat glada för att Melanea äntligen kunnat bli opererad, inga sura miner för att inte alla fått sån hjälp utifrån.

Melanea ligger hemma i sitt lilla skjul-hus i slummen och återhämtar sig, uppassad av sina barn, vännerna i församlingen och grannarna. De har kanske inga ekonomiska förutsättningar för generösa bidrag, men de har minsann stora hjärtan. De också.

F.Y.I.

Efter en del om och men har vi nu bokat resa till Skellefteå. Sommarjobb är det som gäller. Den 13 juni borde vi anlända, på kvällen. Någon som vill ta hand om två busiga kattungar på DR ett par månader...? :P

Gästskribenter ;)

Hej på er familj, släkt och vänner. Vi tycker att det är på tiden att vi blir introducerade, men vår nya matte säger hela tiden att hon inte har tid att skriva, så vi tar saken i egna tassar i stället. Så här var det i alla fall... Förra veckan hade det regnat ordentligt, och våran mamma hade övergett oss. Vi satt under ett träd och skakade av köld (jo, det här är Karibien, men med genomdränkt päls och utan mat i magen blir vem som helst frusen!) när vi hörde några röster. De lät som trevliga människor, så vi påkallade deras uppmärksamhet (läget började bli rätt desperat). När de väl plockat upp oss hade de inte hjärta att sätta ner oss igen, så vi fick följa med dem hem. De gav oss mjölk och tonfisk, och lade oss i en skolåda (matte har många sådana av någon anledning). Där sov vi tryggt hela eftermiddagen...

Vi har fattat galoppen här väldigt snabbt; man bajsar i en sandlåda, man sover i sin korg och man är tyst hela natten tills husse o matte vaknar. Matte gillar inte att bli väckt på morgonen. Vi busar en hel del också så klart, men matte gillar inte när vi leker i bajslådan eller klättrar i gardinerna. Hon tycker att vi grisar ner stället, lite oförskämt med tanke på hur renliga katter är. Med husse kan man däremot få spela spel på i-pad:en, den är bra utformad för små tassrörelser.

Vi vet inte riktigt vad de har tänkt kalla oss ännu, de säger så många olika saker; Friskies & Svettis, Necio & Cochino (betyder typ Dumsnut och Smutsgris), Knasis & Skruttis osv. "Kärt barn har många namn" heter det väl. Nu har de i alla fall äntligen begripit att vi är en kille och en tjej.

Gäsp, nu förstår jag vad matte menade. Det är tröttsamt det här med att skriva...



Zzzzzz.....zzz.....!

Åminnelsen 2012

Så har det då gått ett år igen... Det var första Åminnelsen för oss i Javillar, och det var första åminnelsetalet för Joel på spanska här på D.R. Han höll faktiskt talet -07 i Skellefteå, men hans spanska har förbättrats en hel del sen dess. Den gången var det bara inför en liten skara åhörare i B-salen, i år räknade man till 146 närvarande i Javillar. En besvikelse tyckte vi först, vi hade satt ribban högre än så, men de flesta församlingarna i Puerto Plata hade betydligt färre åhörare i år än tidigare. Kanske var det åskmullret under eftermiddagen som skrämde folk, en dominikan går ingenstans om det regnar. Hur som helst är det ju inte så dumt att ha 4 gånger förkunnarantalet, vi har bara blivit lite bortskämda...

Nästa vecka väntar äldstekursen för Joels del, mycket pluggande låter det som. Jag har en hel del pluggande att ta itu med själv också, vi ska nämligen vara med i dramat på engelska områdessammankomsten. Eftersom det är den första sammankomsthelgen för hela världen, i slutet av maj, så har vi ganska få veckor på oss att träna. Det är det längsta dramat på länge, med massor av konversation, och jag ska dessutom vara med i 11 av 13 scener... pust! Det kommer nog att gå åt en hel del helig ande för att ro det hela i land! Och om blogginläggen glesnar så vet ni varför...