Avslutning

Sommaren kom och for. Det har varit fullt upp, som alltid sommartid. Men det är inte bara tidsbrist som gjort att jag dragit ut på att lägga upp ett sista inlägg om livet på dominikanska. Jag har inte riktigt velat tänka på det heller, de där sista veckorna och dagarna. Men nu sitter jag här med elden sprakande i kakelugnen, Joel är på kvällsjobb, och innan vi lämnar hela det här tjänsteåret bakom oss ska jag skriva ner något av allt det som hände innan vi lämnade DR.

Avskeden avlöste varandra. René, Yondra och Abdías tog oss med till en restaurang och efter att vi ätit överraskade de oss med tiramisu och ett kort, "Till våra bästa vänner" 💝

Jag ordnade en loppis-stund för systrarna för att bli av med en del grejer, däribland en hel rad av skor...

Senare for även möblerna iväg åt olika håll.

Vi betraktade en sista fullmåne uppe på taket tillsammans med Simba

Mitt sista studium med Águeda innan Dora tog över. Efter att vi studerat och Dora avslutat med bön ville även Águeda hålla en bön. Hon tackade Jehova för att han lett oss till henne och för den undervisning hon fått, och bad att han skulle vara med mig och vaka över mig i mitt liv i Finland... orden stockade sig i halsen på henne och tårarna rann längs kinderna på oss alla tre. Men fotas skulle det trots att vi var rödgråtna!

Ett sista möte för tjänst

En sista morgonpromenad med gänget

Ryggsäcken som jag designade i början av vår tid i Javillar, som skomakaren gjorde och som har hängt med mig i alla dessa år, fick bli kvar med Dora. 

Gearys kom ner för några veckor, ganska mycket för att få säga hej då till oss. 

Så blev det plötsligt dags för vårt sista möte med Javillar-församlingen. Dagen efter skulle vi resa. Efter avslutande sång och bön stod alla bara kvar på sina platser och så hördes musik från högtalarna. Hela församlingen sjöng en sång till oss! Sången var framtagen för delegaterna vid specialsammankomsten i Santo Domingo, men nu riktade de samma ord till oss. "Vi skulle vilja tacka er, för all den lycka ni gett oss... Jag älskar dig, jag saknar dig, jag hoppas att du kommer tillbaka för evigheten" ... fritt översatt.

En del av slutet. Att skriva att tårarna rann är överflödigt.

Mitt studium Nena kom till mötet med både sin son, sin pappa och sin pojkvän.

Marlyn och Leonela

Nikersy-gumman som skrev ett så rörande brev till oss 💔

Det blev många tårar, många kramar och många foton!

Foto med (nästan) hela församlingen

Vi fick också ett stooort kort från vännerna...

Varje litet kuvert innehöll några rader från olika familjer eller enskilda.

När vi kommit fram välbehållna en sista gång fotade mamma oss med vårt avskedskort och så skickade vi det i församlingschatten 💕

Givetvis skulle det finnas mera att berätta, t ex om hur väl allt förlöpte på flygplatsen. Men det enda väsentliga som är kvar att avhandla nu är Simba. Vi försökte verkligen hitta ett nytt hem åt honom men utan resultat. Millie lovade fortsätta försöka när vi åkt. För oss var det skönt att bara få lämna honom där han var van att vara och trivdes. Men alla flyttbestyr oroade honom så klart, och när vi skulle åka kröp han längst in under gästsängen för att vara säker på att inte behöva fara nånstans!

Så där lämnade vi honom. Ett tag senare hittade Millie en lösning, i San Marcos hos Francina som jag studerade med i begynnelsen. Hon är en riktig kattvän och tyckte att det var perfekt att få ta hand om våran Simba, det var som att få ha kvar en del av mig sa hon. 

Simba var förstås otrygg till att börja med men hon lät honom hållas i sitt gömställe under sängen. Han fick mat o vatten där. Så småningom började han komma fram i kortare stunder och var gosig med Francina. När han skulle börja vara ute på gården övervakade Francina honom så inget skulle hända och så att han skulle komma in igen. Allt väl tyckte vi. Men det tyckte tydligen inte Simba. Efter vår sammankomst i början av juli berättade Francina att han hade försvunnit och varit borta i 2 veckor. Hon hoppades att han skulle komma tillbaka men det har inte hänt. 

Så det är inte riktigt "allting gott" i slutet på vår historia. Vi är förstås ledsna över att det blev så och att vi inte vet vad som har hänt Simba. Samtidigt vet vi att vi gjort allt vi kunnat för att han skulle få det så bra som möjligt. Och på det stora hela taget så känns allt jättebra. Vi är trygga i att det var rätt beslut att flytta nu och vi stortrivs i vårt lilla hus. Församlingen här i Munsala har varit så välkomnande och vi kan känna oss användbara. Det nya tjänsteåret blir spännande, min syster och Henke startar också upp som pionjärer så vi har bra stöd. Vi hoppas bara kunna anpassa oss till vinterväder igen efter 17 år... På jobbfronten ser det också ljust ut även om ingen av oss får fortsätta där vi jobbat de senaste 10+ somrarna. Nu vänder vi blad...

En speciell era har nått sitt slut och likaså syftet med denna blogg. 

Ett stort tack till alla trogna läsare och till er som varit inne och kikat nån gång!

Kramar / los Vikingos

 

Vad händer sen?

 Att det här är sista säsongen har nog ingen missat. Men varför det? Och varför flyttar vi till Finland? Nu ska jag försöka förklara vad som pågår.

Först och främst, att ge upp den här typen av liv är ingen ny tanke för oss. Flängandet av och an blir inte precis lättare med åren. Dessutom har vi ju inte haft någon egen fast punkt i tillvaron under somrarna i Munsala. Mamma o pappa har stått ut (eller inte 😝) med att ha oss inneboende under många år, och de blir tyvärr inte yngre de heller. Vår första idé var att försöka hitta en lösning på våra sommarmånader i Finland, men det ville sig inte.

När vi under förra säsongen miste både Barnabas och vår lägenhet förstod vi vad klockan var slagen. Nu blir det ett avslut, på riktigt. Att sedan söka efter något lämpligt att hyra när vi kommer till Finland var det enda som föresvävade oss, och vi visste inte ens var. I Jakobstad, där Joel har sitt jobb? I någon  behovsförsamling nånstans i Svenskfinland? Jehova rätade ut frågetecknen på ett tydligt sätt.

Redan på vårt första möte i Munsala tipsade en broder oss om ett hus som precis lagts ut till försäljning. Vi tänkte inte mer på det eftersom vi inte letade hus eller hade möjlighet att börja dra i något banklån för den delen. 

Ett antal veckor senare var Joel med Henke å pappa på en cykeltur när de passerade huset i fråga. De kände för att kolla in det lite närmare eftersom ingen ändå bor där, och konstaterade på lantligt vis att dörren var olåst. Så de kollade in det lite noggrannare 😅 

Joel blev småförtjust, och ett litet frö började gro. Men vi sög på den karamellen nästan hela sommaren. Under en bastukväll med Henke o Elina (de bästa besluten tas i bastun 😉) redde vi ut begreppen. Med eget hus som kan betalas av hyfsat snabbt, och som går att ha på grundvärme under vintern om ingen bor där, har vi längre fram möjlighet att fara på nya tjänsteäventyr under vinterhalvåret om vi känner för det. För det går ju inte lika lätt med en lägenhet, när hyran ska betalas varje månad. Och fanns det överhuvudtaget något annat hus inom en 5 km radie från mamma o pappa där vi skulle vilja bo hellre?, frågade Henke. Det var då vi började förstå vilken möjlighet det här huset innebar, speciellt med tanke på priset och hur mycket hus det var för pengarna (de flesta i nejden har bilar som kostar betydligt mer).

Den 23/8 skrev vi under köpeavtalet. Innan dess hade vi sammanträffat med ägarna och diskuterat vår situation. De har fram till 2022 haft det som bostad åt sina utländska arbetare, men hade numera bara jobb och utgifter med det och ville bli av med det. Vi å andra sidan var fast beslutna att ta en sista säsong i DR och behövde få skjuta upp betalningen.

Efter många böner om vägledning skickade jag ett meddelade till dem med ett förslag om att vi kunde betala en liten del av priset meddetsamma och resterande summa (till rabatterat pris) i juni -25. Vi fick ett ja på det direkt och fick ta över stället 🙊

Förutom själva huset ingår drygt 4 000 m2 tomt (där en stor del utgörs av en skogsglänta, inte gräsmatta) och lika mycket skog några hundra meter därifrån. 

Det finns en bastu (förstås 😜) och på övervåningen finns två sovrum med snedtak.

Vardagsrummet är min favorit, med allt ljus som kommer in från fyra fönster. Alla fönster i huset har förresten bytts ut mot välisolerade värmeglas. 

Kakelugn, eller plåtugn egentligen, kan hjälpa till med värmen under vintern. Ved finns i skogen 😉

I köket finns en luftvärmepump som hållit plusgrader i kåken nu i vinter.

Trots ett befintligt kök så bestämde vi oss för en uppgradering. Kylskåpet och micron kommer vi dock att ha kvar.

Henke tipsade också om att öppna upp mer mellan kök o vardagsrum.

Så fick det bli.

För summan vi prutade ner på huspriset köpte vi nytt kök från Ikea.

Inget av det hade varit möjligt utan all hjälp från Elina, som designat kök på Ikeas köksplanerare tidigare, och Henke som är byggare och gjort installationen! 💖

Han har lagt åtskilliga timmar i köket innan de for tillbaka till Malawi.

Det började ta form. Det låga fönstret gjorde planeringen knepig, men vi bestämde oss för en löstagbar bänkskiva just där. På så sätt kan vi nyttja arbetsytan men även ta bort skivan och öppna fönstret vid behov.

Jag måste även passa på att hylla Ikea i Tammerfors för den fantastiska servicen! Deras planerare gick igenom alla detaljer med oss och tipsade också om små ändringar som gjorde det billigare för oss. Utöver det fick vi lunchkuponger att gå och äta för medan han sammanställde allt. Vi blev väldigt positivt överraskade!

Plötsligt hade vi en egen gräsmatta att klippa 💚

Innan vi for hann vi köpa en hortensia på utförsäljning som blev vår första plantering, med hjälp av mor o far 😊

Vi flyttade även en liten gran från skogsdungen som ska få växa till sig och bli ett insynsskydd mot vägen.

Vårt hus 💛

Vem skulle ha trott det för ett år sen?! Inte jag åtminstone!!

Risbränning efter en av pappas favoritsysslor, att rensa upp i skogsdungen 😅

Han är ju målare också min pappa, och nu har han färdigställt det extra sovrummet. Vi ville behålla retromattan men väggarna och taket har fått ny färg. 

Taket i vårt sovrum har också blivit målat, och en hel del annat som vi inte hade tänkt på. Men är man yrkesman så är man.

Farbror Arne hjälper pappa med att tapetsera den knepiga hallen. Efter det blir det en fondvägg i köket.

Plåtugnen hade blivit hårdeldad och var förstörd längst ner. Finska murare rekommenderade att göra om hela ugnen, ett stort och kostsamt projekt. Men ugnen behövs för att minska uppvärmningskostnaderna på vintern...

Det råkar finnas en rysk broder i församlingen som har lång erfarenhet av att mura kakelugnar. Han kom och tog en titt redan i somras och sa att han kunde restaurera vår ugn. Förra veckan körde han igång och ersatte försiktigt de trasiga tegelstenarna med nya.

Nu ser den ut som ny! 

I juni kommer han att mura om skorstenen också, och sen är vi redo för nästa vinter 😊

Vi har fått och får så otroligt mycket hjälp från familjen, och andra!! Här sitter vi i Karibien medan andra gör i ordning huset åt oss 🙈 Men det kommer nog att räcka arbete åt oss också. 

Något av det första vi kommer att göra är att åka över till Ikea Haparanda och sätta sprätt på några extraslantar som vi har på ett svenskt konto från mitt extrajobb med korrekturläsning. Både ugn o spis och en del smått och gott ska införskaffas. Sen blir det att försöka få ordning på torpet så att vi kan flytta in, helst innan jobben börjar i juni. Mycket jobb, men samtidigt något vi verkligen ser fram emot och som håller oss positiva trots alla jobbiga avsked.

När vi för ganska precis 17 år sen bestämde oss för att avveckla livet i Skellefteå och flytta till DR kändes det som att Jehova hjälpte oss hela vägen och att allt bara föll på plats. Det har faktiskt känts likadant nu. Många av detaljerna har verkat helt otroliga, men jag kan inte berätta om precis allt. Något som fascinerat mig är hur vi fick den här boendelösningen redan nästan ett år på förhand och hur mycket det har hjälpt oss, både med allt det praktiska men också rent mentalt och emotionellt. Vi kommer inte till en ny ovisshet i Finland, vi vet vad som väntar och vi ser fram emot det. Och endast Jehova förstod hur mycket vi behövde just den tryggheten!

Minneshögtiden 2025 och en hel del annat

 

Senast jag skrev var kampanjen i full gång.

Men först till nåt helt annat. 

Under en vacker solnedgång i Sosua fick vi vara med på en förlovning.

Marvin friade till Carolina under de mest romantiska former...

...och trots att hon blev helt överraskad svarade hon "Ja", tack o lov 😅

Vi och en handfull andra förutom närmaste familjen fick vara med och bevittna det hela 💖

I över en vecka efteråt njöt vi av ett av de många blomsterarrangemangen 🌼 

Tillbaka till kampanjen 

Insprängt lite här och där blir vi inbjudna till vänner som vill hinna umgås innan vi åker (det är tur att de har börjat i tid!). Här var vi till Martín och hans fru Kenia. De bor på distriktet i Javillar och han gör smycken i silver och den lokala stenen larimar. Han har länge pratat om att vi skulle komma hem till dem på lunch och äntligen gjorde vi slag i saken. Vi hade ett trevligt och otvunget resonemang med frun som är väldigt religiös och som vi inte fått så mycket kontakt med tidigare.

En söndag efter tjänsten blev vi "kidnappade" av Millie. Då var det en annan lunchinbjudan på gång.

Det vankades Sancocho gjord över öppen eld, inte illa!

Här är kokerskorna 💛

En eftermiddag bjöd jag in några av systrarna till loppis i trädgården.

Förutom kläder fanns det allt möjligt annat som vi behövde bli av med, och det gick riktigt bra. En vecka innan avresa ska vi köra ett liknande upplägg men för hela församlingen, för att bli av med sånt som vi för tillfället ännu behöver använda.

Avkoppling behövs också 😎 

Det var första gången denna säsong som vi for till golfklubben för lunch och poolande.

På tal om ingenting, visst e väl de små carambola-frukterna bara för söta!? Ur varje blomma växer det fram en minifrukt 💚

Andra frukter är desto större, och sötare i smaken 😋

Såg en mäktig orkidé i tjänsten i Maimón också.

Här var det dags för årets Minneshögtid. San Marcos stod för dekorationerna i år och det blev såå snyggt! Till och med färgmatchat med Jesus 😄

Joel höll talet denna vår sista och 18de gång här i DR.

Tyvärr regnade det, vilket påverkade närvarosiffrorna rejält. Men salen fylldes trots allt och antalet landade på 205 inklusive de på Zoom.

Det här var en trevlig överraskning, och jag ska försöka göra en lång historia kort. Eunice (i blått) startade studium med Ana innan hon själv ens blivit pålyst som förkunnare. Jag hade förmånen att följa med henne på de två första studierna (fast det inte är jag som studerar med Eunice), och efter det kom Ana till Minneshögtiden. Vi har hunnit studera en tredje gång och ska dit igen på söndag. Både Eunice och Ana imponerar! 

Lunchinbjudan igen, tillsammans med några systrar och Alvin hos Carmen i Los Caños

Våra duktiga yngre systrar höll igång under skollovet

Såg en kattmamma med de sötaste 3 kattungar i helt olika kulörer 😍

...å så var vi bjudna på brunch hos Leticia 😅

Ett härligt blandat gäng

Senast igår bjöds vi på lunch i San Marcos...

...hos Yuma och Socorro, och Junior som vi samarbetat med både i San Marcos och i Javillar men som numera är tillbaka i SM. Det pratades om många go'a minnen från förr 😌 Socorro var den enda som var döpt när vi kom till SM, nu är både Junior och pappa Yuma äldsten.

Imorgon blir det sancocho hos Ana, och på söndag är det dags för "avslutningsfest" med hela församlingen och några till få utvalda. Vi ska göra vårt bästa för att hålla en positiv stämning, men om någon går igång och blir nostalgisk är jag rädd för att det kan barka... 😭

Efter det har vi bara 3 veckor kvar, vilket på något märkligt sätt känns ganska lagom just nu. Vi borde hinna sköta avvecklingen utan att behöva stressa, och sen blir det rätt skönt att få vända blad. Det ska bli spännande att komma i ordning i vårt nya hem. Jag skriver mer om det alldeles snart 😘